En koldioxidskatt borde beakta alla utsläppskällor och sänkor om den vill vara vad den heter, en skatt på koldioxid, skriver Runar Brännlund, professor i nationalekonomi vid Umeå universitet.

Vissa menar att vi ska ”spara” skogen, låta träden stå kvar och binda koldioxid som annars skulle hamna i atmosfären. Att avverka skogen i syfte att ersätta fossila bränslen innebär, enligt dessa, att utsläppen av koldioxid ökar, i alla fall på kort och medellång sikt. Slutsatsen blir då att satsningar på bioenergi från skog blir kontraproduktiva, ifall vi vill åstadkomma snabba minskningar av utsläppen.

Tidigare debattinlägg om bioenergin:
Harry Frank:”Utsläpp kan inte bekämpas med utsläpp”
Kjell Andersson:”Klokt skogsbruk ger största klimatnyttan”

Andra menar precis tvärtom. Genom ett aktivt brukande, där vi avverkar skogen på ett sätt som innebär att tillväxten i skogen hålls på en hög nivå och vi använder biomassan till att ersätta fossila bränslen, utnyttjar vi skogsresursen bäst.

Jag skulle säga att båda sidor har rätt, men ändå fel! Skogen är viktig, både som råvarukälla för skogsindustrin, som energikälla och som sänka för koldioxid. Faktum är att om vi hugger ner ett träd och eldar upp det, så kan samma träd inte användas till att tillverka plank eller pappersmassa. Det pris vi får betala för att elda upp trädet är således det förlorade värdet av plank, bräder och pappersmassa, vilket då ska jämföras med det värde som energin ger.

Detta är dock inte hela sanningen. Hugger vi ner trädet och eldar upp det, så innebär det att vi kan ersätta fossil energi, vilket minskar utsläppen, men samtidigt ökar förstås utsläppen då koldioxiden i bioenergin frigörs. Givet att ett nytt träd planteras, så kommer samma mängd koldioxid som frigjorts att tas upp och ackumuleras av det nya trädet, givet att det får växa tills det är lika stort.

Från min utgångspunkt är det glasklart att skogen har ett värde såväl som kolsänka och som råvara för bioenergi och andra skogsprodukter (inklusive skönhets- och rekreationsvärden). Mindre glasklart är hur stor skogens kolsänka bör vara, hur mycket bioenergi och andra skogsråvaror som bör tas ut, och inte minst hur mycket skog som vi bör låta stå mer eller mindre orörd av skäl kopplade till biodiversitet och rekreation.

Den här diskussionen är långt ifrån ny. Exempelvis antydde redan Carl von Linné, i samband med sin Lapplandsresa, att skog som inte brukades eller användes till materiella ting var i stort sett värdelös: ”Stora skogarna av tall står öde och fåfäng, ty ingen behöver timret, faller omkull och ruttnar bort. Quaeritur [Jag undrar], om ej skulle meritera göra tjära och beck härav?”

Naturfilosofer, som Henry David Thoreau (1817-1862), å andra sidan, menade att varje samhälle skulle unna sig en skog där ”inte en kvist skulle brytas”, till nytta för undervisning och rekreation. Då, som nu, ställdes alltså olika värden mot varandra.

Debatten kring hur vi ska använda skogen på bästa sätt kan härledas till det faktum att endast några av de produkter och tjänster som skogen producerar är värderade på en marknad, de flesta produkter och tjänster saknar helt enkelt pris. Om en skogsägare låter skogen stå kvar och växa ett år till, så ersätts denne inte för klimatnyttan i form av ökad kollagring.

På samma sätt behöver den som använder bioenergi från skogen inte betala för de utsläpp förbränningen orsakar. Vidare ersätts inte skogsägaren fullt ut för andra typer av ekosystemtjänster som skogen genererar, som biodiversitet. Sammantaget kan vi därför inte förvänta oss att skogen används på, från samhällets synpunkt, bästa sätt.

Det här betyder, exempelvis, att om efterfrågan efter bioenergi (jämfört med i dag) ökar, så kan vi förvänta oss att ökat uttag (ökat pris) från skogen med kortare omloppstider som följd, och därmed en minskning av virkesförrådet. Det i sin tur innebär minskad kollagring i skogen. Visserligen minskar utsläppen på grund av att fossilt bränsle och material ersätts av biomassa, men samtidigt sker en utsläppsökning från förbränning.

Sammantaget innebär det att vi i helhetsekvationen inte kan utesluta vare sig en ökning eller minskning av koldioxidutsläppen. Vad vi vet är att skogsägare och energiproducenter inte ges rätt prissignaler. Det kostar inget för skogsägaren att minska kolförrådet, och energiproducenten behöver inte betala skatt för utsläppen från bioenergin. Vi kan inte förvänta oss att de olika aktörerna kommer att fatta de beslut vad gäller avverkning och energiproduktion som i slutändan är bäst för samhället.

Lösningen på problemet är att på ett eller annat sätt göra de värden, som i dag inte fullt ut värdesätts via marknader, synliga för aktörerna. Man kunde tänka sig att, liksom utsläpp från fossila bränslen föranleder en koldioxidskatt, förbränning av biomassa skulle åläggas samma skatt. Som motvikt skulle skogsägarna ersättas för lagring av kol i skogen med en subvention, som är lika stor som koldioxidskatten.

På motsvarande sätt kunde skogsägaren kompenseras/beskattas utgående från hur skötseln av skogen påverkar andra värden som skogen producerar.

Avgörande för hur skogen ska användas blir därmed hur vi värderar de olika nyttigheter den producerar. Värderas minskade utsläpp av koldioxid mycket högt, och koldioxidskatten därför sätts högt, blir implikationen att det blir relativt lönsamt att låta skogen stå kvar länge och växa, men även att efterfrågan på bioenergi ökar, vilket tränger undan annan användning av skogsråvara, som den till massa- och trävaruproduktion.

Vi kan med andra ord förvänta oss en lägre avverkningsnivå och därmed ett större virkesförråd, men även en viss omfördelning av skogsråvara från traditionella skogsprodukter till bioenergi. Konkurrensen om råvaran spetsas till.

Slutsatsen blir att vi som följd av dagens asymmetriska koldioxidbeskattning inte kan avgöra hur skogen borde användas. Borde vi låta den stå kvar orörd – eller intensifiera skogsbruket för att på sätt kunna producera mer bioenergi?

Mot den här bakgrunden skulle en viktig uppgift vid utformningen av klimatpolitiken vara att väga in både det faktum att skogen binder koldioxid och att användning av bioenergi producerar koldioxid. En koldioxidskatt borde beakta alla utsläppskällor och sänkor, inte bara fossila bränslen, om den vill vara vad den heter, en skatt på koldioxid.