I den svenska debatten har mycket fokus de senaste åren legat på den parlamentariska Energikommissionens arbete. Det är på många sätt naturligt eftersom mycket av förutsättningarna för såväl dagens som framtidens energiproduktion i landet avgörs av svenska lagar, skatter och diverse subventioner och stöd. Och resultaten från den blocköverskridande energiöverenskommelsen har välkomnats brett, inte minst eftersom den löst ut några av de stora, symboliska konfliktfrågor som präglat energipolitiken i decennier.

Samtidigt är det olyckligt att det fortfarande är så stort nationellt fokus när energi diskuteras. För elmarknaden är internationell – och kommer att bli allt mer så åren framöver.

El produceras, handlas och prissätts sedan över 15 år på en gemensam nordisk marknad. Och EU:s tydliga inriktning är att de regionala marknaderna i Europa stegvis ska integreras ytterligare. Fysiskt sitter de nationella och regionala marknaderna ihop – och stora mängder el flyter dagligen fritt mellan exempelvis Norden, Baltikum, Tyskland och Polen. Från Norge löper eller byggs direktkablar till såväl Nederländerna som Storbritannien.

Såväl av effektivitetsskäl som för att kunna komma tillrätta med utsläppen av växthusgaser är en ökad integration välkommen. Alla vinner på fler förbindelser och större marknader. Länder som Sverige och Norge kan bli exportörer av utsläppsfri el tack vare våra utmärkta förutsättningar med mycket vatten och vind – liksom den svenska kärnkraften. Länder på kontinenten (inte minst Polen och Tyskland) kan minska sitt beroende av fossila bränslen via import.

Trots att det större perspektivet är tydligt, finns ett fortsatt nationellt motstånd – i praktiskt taget alla länder som berörs. I Norge varnas för att investeringar i vindkraft sker av utländska bolag, i Finland varnas för en minskad nationell självförsörjningsgrad, i Polen protesteras mot förlorade arbetstillfällen i kolgruveindustrin, i Tyskland varnas för ökat beroende av grannländerna. Och i Sverige ses elexport i många läger som något som sker på bekostnad av svenska konsumenter och naturvärden.

I teorin håller alla med om att resursoptimering sker bäst på större marknader. De flesta ställer sig bakom tanken på komparativa fördelar. Och ingen motsätter sig att de verkligt stora utmaningarna – i detta sammanhang kombinationen av att hantera klimatfrågan och säkra energiförsörjningen – är oändligt mycket lättare att lösa med internationellt samarbete än om varje land gör på sitt eget sätt.

Jag menar att vi måste bestämma oss för om vi vill fokusera på de gemensamma problemen eller om vi ska fortsätta att låta nationell egoism styra.

Nationalismen härjar över Europa och världen. Låt den inte få ett grepp över energipolitiken. Tvärtom är energi ett område som lämpar sig ypperligt för att aktivt utöka internationalismen. Ge de nationella stamnätsbolagen i uppgift att alltid fokusera på större perspektiv än det egna landet. Lägg större resurser på nordiskt samarbete (inklusive enhetliga regelverk och beskattning). Driv frågan om att energipolitiken ska vara spjutspetsen för ökad integration inom EU.

Vi vinner alla på en visionär, internationell energipolitik.