En fjärde generation kärnkraft skulle kunna försörja Sverige med el i 500-600 år enbart med kärnavfallet från dagens svenska reaktorer. Men intresset är lamt och kärnkraftsforskaren Janne Wallenius söker nu finansiering i Storbritannien.
Janne Wallenius, professor i reaktorteknik, lockar fler studenter än någonsin i sin undervisning vid KTH. Nästan alla kommer från andra länder lockade av den spetskompetens som erbjuds i fjärde generationens reaktorteknik. I Sveriges två andra kärnkraftslärosäten, Chalmers och Uppsala universitet vacklar intresset. På Chalmers har man runt tio studenter och arbetar med att göra kärnteknikutbildningen mer generell, medan bachelorutbildningen i Uppsala ligger i malpåse.
Efter ”tankeförbudslagen” 1986-2006, då kärnkraftsforskning överhuvudtaget inte finansierades av staten, delade Vetenskapsrådet 2009 ut 36 miljoner kronor till GENIUS-projektet, där material- och bränsleteknik för fjärde generationens blykylda reaktorer utvecklades i samarbete mellan KTH, Chalmers och Uppsala. Senare finansierades ett forskningssamarbete med Frankrike om utvecklingen av den natriumkylda ASTRID-reaktorn.
Trots den forskningspolitiska snålblåsten har Sveriges kärnkraftsforskare ändå hävdat sig väl. Till exempel hittades på KTH häromåret formeln för hur stål klarar hög värme och strålning i kontakt med bly under lång tid, utan att korrodera eller bli sprött. Det öppnade för ett generation-IV-koncept för små blykylda reaktorer designade för att använda kärnavfall som bränsle. Chalmers ligger långt framme vad gäller återvinning av kärnbränsle och har ett unikt laboratorium, där världens första rena plutoniumnitrid framställts i en dammfri process.
Ett politiskt försök att positionera Sverige i generation-IV-forskningen var den forskningsreaktor som Jan Björklund öppnade för som forskningsminister 2014. Projektet föll efter att de politiska kollegerna dödat saken i alliansens samordningskabinett.
I höstas kom saken till ett nytt test när Vetenskapsrådet utlyste forskningsanslag på 45 miljoner kronor under tre år i syfte att ”säkra kvalificerad kompetens inom området ny kärnteknik för fjärde generationens kärnkraft, för att bland annat upprätthålla säkerhetskompetens på högsta nivå”.
I bakgrunden hade förts en hård kamp. Enligt svenska kärnkraftsforskare som Second Opinion talat med var Vetenskapsrådet ointresserat av utlysningen, men tvingades till saken efter ett särskilt regleringsbrev, där utbildningsdepartementet krävde att en utlysning skulle ske i brådskande ordning. Motståndet fanns alltså inte hos regeringen, utan hos myndigheten.
35 ansökningar inkom, nio fick pengar. Janne Wallenius sökte medel för en studie om hur mycket restvärme som kan föras bort från reaktortanken med naturliga mekanismer. ”Det är den viktigaste säkerhetsfrågan i alla kärnkraftverk, och ändå viktigare i generation-IV-reaktorer, eftersom restvärmen är högre än i reaktorer som bara använder uranbränsle.” Enligt Vetenskapsrådet var den vetenskapliga höjden på Janne Wallenius projekt emellertid inte tillräcklig.
Christian Ekberg
Negativt besked fick också den ansökan som lämnats av kollegan Christian Ekberg, professor både i industriell materialåtervinning och i kärnkemi vid Chalmers. Vetenskapsrådet trodde inte att projektet var genomförbart.
– Vi hade framfört att generation-IV-tekniken behöver hanteras som ett system, där lösningarna för reaktor, återvinning, kärnämneskontroll och annat hör ihop med varandra. Olyckligt nog valde Vetenskapsrådet att ställa de olika delarna mot varandra – reaktorer mot bränsle mot material mot återvinning mot kärnämneskontroll. Man hade fått ut mer om man hade hanterat detta som ett sammanslaget projekt, säger Christian Ekberg.
Den politiska oviljan att satsa på kärnkraftsforskning föranledde 2013 Janne Wallenius att tillsammans med forskarkollegerna Jesper Ejenstam och Peter Szakalos försöka kommersialisera den nämnda blykylda reaktorn genom det egna bolaget Blykalla. Spåret gick till Kanada, där provinsregeringen i Ontario utredde förutsättningarna för nya småskaliga reaktortyper. År 2016 påbörjade den kanadensiska kärnsäkerhetsmyndigheten en förhandsgranskning av Blykallas koncept.
I januari i fjol verkade det ha lossnat på allvar genom ett avtal med Essel Group, ett 90 år gammalt indiskt miljardkonglomerat: Essel Group skulle köpa Blykalla för 18 miljoner dollar och finansiera en reaktorfabrik och en demonstrationsreaktor för 200 miljoner dollar.
Men snart insåg Janne Wallenius att något inte stämde. Efter att Essel Group i sin marknadsföring mot de egna investerarna presenterat Blykalla som en partner tog samarbetet slut. ”Vi hade börjat anställda folk och fick avveckla allt vi satt i gång. Sommaren blev fruktansvärd, jag mådde riktigt dåligt och alla i vår grupp var väldigt ledsna”, säger Janne Wallenius, som själv hade satsat de tillgångar han hade i projektet.
Enligt Janne Wallenius finns ett intresse för fjärde generationens kärnkraft inom flera av de stora nordiska energiföretagen, men den politiska osäkerheten avskräcker dem från att agera. I stället försöker nu Janne Wallenius med kolleger skapa resultat längs andra vägar. Ett initiativ handlar om ett nytt kärnbränsle, lämpat för tungvattenreaktorer.
– Principen är jätteenkel. Urannitridbränsle har 40 procent mer uranatomer i samma volym än uranoxid och kan köras upp till 60 procent längre i en tungvattenreaktor, men attackeras kraftigt av vatten. Vi har tagit fram ett bränsle som är tio gånger mer tolerant mot vattenånga än urannitrid tillverkat med klassiska metoder, berättar Janne Wallenius.
KTH har fått bestrålningstid av OECD för att testa det nya bränslet i reaktorn i Halden. Går testerna bra, är förhoppningen att kunna testa bränslet också i en vanlig tungvattenreaktor.
En annan möjlig väg framåt ser Janne Wallenius i Storbritannien, där regeringen utlyst forskningsmedel för utveckling av avancerade småreaktorer. Målet är att till 2035 etablera 7 gigawatt sådan ny kärnkraft, för lokalisering över England och Wales, detta vid sidan av de åtta storskaliga reaktorer som för närvarande är i olika stadier av projektering.
I det brittiska systemet kan statlig finansiering fås för alla utvecklingskostnader, och Janne Wallenius har nu bokat in sin fritid för att utforma en ansökan med ett reaktorkoncept modifierat för den brittiska marknaden.
Bild: Janne Wallenius
14 Kommentarer
14 Kommentarer
Ingemar Eriksson
2 september, 2024: 9:12 f mJag kommenterar här kommentarerna till en artikel om Blykalla kärnkraftverk. Det har gått 6,5 år sen den skrevs och jag vill skjuta in lite som hänt.
SvaraRinghals 1 och 2 har lagts ner under perioden.
Oklart om Blykalla, lever projektet eller kanske mera idén?
Vindkraften har fått ökad effekt pga det momentum som fanns 2018 men har nu 2024 problem med tillstånd för att närboende anser sin närmiljö bli misshandlad.
Under 2023-24 har vi sett enorma solparker med fasta paneler dyka upp ”överallt” medan äldre installationer med solföljare verkar misslyckat, se Västerås. (Det kan inte vara rimligt att bästa verkningsgrad uppnås genom att 200 paneler är riktade i 150 riktningar varav många bort från solen.)
Koldioxidutsläpp har fått ännu större fokus 2019-2023, är inte så hett nu men de beslut som är fattade manar till krafttag och kommer kosta mycket att reda ut.
Ny kärnkraft har fått ett pris på 80 öre/kWh. Det är nog ganska rimligt utefter att befintlig kärnkraft har en produktionskostnad i häradet 25 öre/kWh, sen tillkommer kapitalet. Om inte CO2-frågan fanns var förstås den tyska tanken att lösa bristen på kärnkraft med fossilgas, men den kan vi väl glömma?
Ny kärnkraft för 80 öre/kWh är ett sorts ”stand-alone” alternativ. Om vi väljer sol och vind så kostar dessa kanske 40 öre/kWh över ett år (ingen offentliggör vad de kostar), sen måste en batterikapacitet byggas upp för dygns och platsvariationer, gärna skulle vindelen passera omformare också för elkvalitens skull, samt kraftledningar för att förbinda alla dessa produktionsplatser med nätet. Vätgas? Idiotiskt att skapa vätgas – lagra den – och sen göra el igen. Och även om detta byggs fullt ut måste man nog ändå ha gasturbiner för att kunna hantera om det blir vindstilla mer än tre dygn i sydsverige. Och den kostnaden tillhör det förnybara systemet även om det inte är förnybart.
Någon skriver nedan om ursprungsgarantisystemet och det är väl att betrakta som ett legaliserat bedrägeri så länge det inte backas upp av batterier som fysiskt lagrar el. Frågan avgörs väl av priset, om priset som syns på SvK är under 20 öre/kWh så får man garanterat beställd sol och vind medan om priset är över en krona/kWh så får man egentligen fossilkraft. Lagringstiden för certifikaten är alldeles för lång och borde dessutom hållas inom sitt elområde för att inte anstränga näten i onödan.
Om man räknar på det på det sättet, ny kärnkraft för 80 öre mot det samlade alternativets alla kostnader som kanske också är 80 öre? För batterier och annat måste betalas men behövs inte om man väljer kärnkraft. Kärnkraftens kostnader minskar sen när det väl är byggt genom avskrivningar och främst räntan på lånet. Efter 40 år återstår sen en driftkostnad som kanske är 50 öre/kWh om 40 år, inflationen verkar även på kärnkraft. Men vad kostar ett förnybart system med sina stödtjänster inräknade om 40 år?
Kan Blykalla matcha 80 öre/kWh? Det har kommit nya föreskrifter från SSM sen 2018, antagligen kan en site inte vara för liten för att bära alla fasta kostnader, måste upp i storlek eller flera på samma ställe. Vore kul med lite uppdatering om Blykalla.
Lars Wiegert
31 januari, 2018: 2:19 e mSkriver här ny kommentar, för annars kommer polemiken nedan med hr Ribbing att fortsätta i oändlighet och förvillar bort fokus på den kommenterade artikeln.
SvaraTaktiken med att förvilla är att de som redan är förvillade helst suger åt sig de ’påbjudna’ senast hörda halvsanningarna. Om det kommer fram andra aspekter blir de ännu mera förvillade och vägrar ta dessa till sig. Måhända överdriver jag en aning i mitt påstående om att vi inte hade ’ful-el’ efter kärnkraftens utbyggnad, men vi som arbetat med elkraft vet att fossilkraften därefter använts mycket sporadiskt och mest legat i beredskap som effektreserv – dvs. tills vi börjat stänga reaktorer. Jag tror nog att Ribbing vet skillnad mellan energi och effekt, men folk i allmänhet har ingen aning om kraven på effektbalans och stabilitet i kraftnätet. Därför är det vår uppgift att dela med oss av alla fakta och här spelar Second Opinion en viktig roll som dett forum fritt från faktaransonering, vilket förekommer flitigt på många håll.
Mitt budskap är att vi är på en farlig väg när reaktorer tvingas stänga i förtid och forskning mot ny nukleär teknik stryps, samtidigt som vi satsar stort på hittills oprövad teknik som kan riskera hela rikets kraftförsörjning. Bland annat finns möjlighet till att lösa avfallsproblemet, men det är tydligen inte intressant för förvillade politiker. Samtidigt rycker man på axlarna åt den enorma kostnaden för att nå det utopiska tillståndet med hundra procent ’förnybart’. Trots det rådande tabut kring obekväma fakta har Sweco räknat ut en kostnad på 1600 miljarder SEK, bara för själva ’omställningen’. Det är långt mera än rikets hela budget för innevarande år! För en bråkdel av den summan kan vi lösa avfallsproblemet, bygga nya reaktorer som inte behöver nytt uran (inte förnybart?), säkra kraftförsörjningen utan klimatpåverkan och inte minst exportera ’fin-el’. Om nu politiker inte förstår naturlagar, så borde de åtminstone ta hänsyn till ekonomiska realiteter.
Ulf Jacobsson
28 januari, 2018: 3:47 e mTragisk läsning!
SvaraOm det nu är sant att det finns ett stort motstånd inom Vetenskapsrådet är det ju bara logiskt att man lämnar avslag på de projekt som har störst möjlighet att bli lyckade.
Är Kanada en möjlig partner med sina CANDU reaktorer?
Lars Wiegert
26 januari, 2018: 11:20 e mJa. Varje satsad krona på ny kärnkraft ger oerhört mera effekt och stabilitet till kraftnätet än solkraft, som bara producerad när vädret tillåter.
Svara”100 procent förnybart” är en utopi till en kostnad som kommer att ruinera oss. För 1600.000.000.000 skulle man kunna ersätta ett 50-tal kolkraftverk. För en tiondel av det får vi ett miljö- och klimatneutralt kraftsystem som fungerar. Resten 1400.000.000.000 blir till att kasta i sjön för vi har ju ingen ful-el i vårt kraftsystem som behöver ersättas.
Per Ribbing@Lars Wiegert
28 januari, 2018: 9:15 f mLars Wiegert skriver: ”för vi har ju ingen ful-el i vårt kraftsystem som behöver ersättas.”
SvaraLars – jag har ju förklarat för dig. Varför fortsätter du att sprida osanningar? Är det så du vill presentera dig här – som mytspridare? Folk här är ju kunniga människor.
Lars Wiegert@Per Ribbing
29 januari, 2018: 1:01 e mUnder hela 80-, 90- och långt in på 2000-talet hade Sverige totalt fossilfri elkraft tack vare framsynt satsning på kärnkraft, som tilsammans med tillgänglig vattenkraft svarade upp mot behoven. Det är först på senare tid som det tyvärr ibland finns inslag av fossil energi, då slumpkraften inte behagar leverera och i takt med att reaktorer på grund av politisk klåfingrighet tvingats stänga ned. Detta är ett skapat problem, eftersom hr Ribbing och hans gelikar fått politikerna att tro på hundra procent ’förnybart’ elsystem, trots att det inte är bevisat att det är möjligt. Det blir ett dyrt experiment till astronomisk kostnad, som bara är till att kasta i sjön, för vad tjänar det till att ersätta ett miljö-och klimatneutralt kraftslag med andra? Vad de ökande inslagen av ful-el visar är att slumpkraft inte kan ersätta kärnkraft.
Sverige hade ett bra utgångsläge utan ful-el, som omvärlden uttryckt både beundran och avund för. Vi ansågs ligga världsbäst vid klimatkonferensen i Doha och ligger fortfarande i toppklass. Varför ska vi ändra på det? Är inte klimathotet viktigt? Det finns ingen tid för lekstuga.
SvaraPer Ribbing@Lars Wiegert
30 januari, 2018: 1:39 e mVarför fortsätter du att sprida myter Lars Wiegert? Vi har aldrig haft ett fossilfritt elsystem. Jag har räknat upp alla fossileldade kraftverk för dig. Du kan själv söka fakta på energimyndigheten.se Karlshamnsverket körs på fossilt bränsle – men kan köras på bio. Det är bara för SVK att handla upp grön el från Uniper. Reservkraftverket i Stenungsund (nu i malpåse) kördes också på olja.
Kardinalfel är det att prata om en enskild del i det Nordiska/Baltiska/Nordeuropeiska elsystemet. Det är ovetenskapligt! Vi löser inte klimathotet med ovetenskap och myter! Här krävs att vi ingenjörer gör det vi är utbildade till: Lösa problem! Inte grina över svunna tider.
Så sent som i förra veckan (2018-01-20-23) så importerade Sverige el eftersom F2 stod still.
https://corporate.vattenfall.se/press-och-media/nyheter/2017/atgard-av-ventil-pa-forsmark-2/
Det är kärnkraften som är intermittent. När den faller ifrån importeras el. Ful till de som inte valt och fossilfri till oss som valt ursprungsmärkt el. Det har vi kunnat göra nu i 22 år. Det är HÖG tid att alla ingenjörer fattar det.
SvaraLars Sundström Civilingenjör SunToEarth
26 januari, 2018: 8:38 f mSecond Opinion visar här sitt rätta ansikte.
KTH borde skämmas för att överhuvud taget nämnas i dessa sammanhang.
Ska våra skattemedel gå till sånt här?
Civilingenjör Lars Sundström SunToEarth
SvaraHelge Andersson@Lars Sundström Civilingenjör SunToEarth
27 januari, 2018: 8:55 f mLars, skäm inte ut solenergi som fack med oseriösa inlägg. Förespråka gärna solenergi om det är det du avser med inlägget, rena påhopp får motsatt effekt.
SvaraLars Sundström Civilingenjör SunToEarth@Helge Andersson
29 januari, 2018: 8:57 f mHelge Andersson och Nils Ronquist får härmed ett gemensamt svar:
Ni är båda kända kärnkraftsförespråkare.
Civilingenjör Lars Sundström SunToEarth
SvaraNils Ronquist@Lars Sundström Civilingenjör SunToEarth
29 januari, 2018: 1:15 e mI dagens Sverige är det många som lever bra på just alternativa energislag. Tyvärr är de alternativa produktion av energi som hitintill kommit fram på hobbynivå undantag vatten. Till exempel vind, sol och våg är egentligen hobbyverksamhet. Minns själv min barndom med dynamo med en propeller som ankrades på en stugnock och gav lite fladdrande ljus. Det var roligt då. Skulle jag så här i efterhand få lite bidrag kanske?
SvaraAlla som är emot allt vad kärnkraft borde följa med utvecklingen. Gårdagens kärnkraftverk och dagens har stora skillnader framförallt vad gäller säkerhet. Kärnkraft är ett billigt och säkert alternativ, men jag är öppen för nya energislag som är bättre och framförallt ger kontinuerlig effekt. Sedan kan jag fråga mig varför outnyttjad bränsle (plutonium) skall kapslas in och grävas ned i backen för all framtid.
Nils Ronquist@Lars Sundström Civilingenjör SunToEarth
27 januari, 2018: 10:03 f mLars Sundström talar i egen sak medan Second Opinion redogör för fakta det är lite skillnad. Som civilingenjör bör man kunna hålla sig till fakta.
SvaraSkall vi jämföra olika slag av energiproduktion bör de verkliga priserna jämföras. Att bara prata om produktion utan att ta med osubventionerade priser är viktigt även negativ subventionering.
Per Ribbing@Nils Ronquist
29 januari, 2018: 8:17 f mNils Ronquist skriver:
>Som civilingenjör bör man kunna hålla sig till fakta.
Precis! Det är därför jag blir så upprörd över det anti-intellektuella trams som pratar om ”svensk el” när det faktiskt är så att Sverige, Norge, Danmark, Finland och nu även Estland, Lettland och Litauen handlar sin el på NordPool. Där blandas all el som INTE säljs som ursprungsmärkt (=revideras). Det är en rejält smutsig Ful-el som köps av alla som inte köper ursprungsmärkt el.
Och, på tal om fakta Nils, så får du sluta med ord som ”energiproduktion”. Det vet du.
SvaraVad som är subvention och osubvention kan möjligen diskuteras men statliga räntefria lån hamnar i min värld under subvention.
Carl Erik Magnusson@Per Ribbing
30 januari, 2018: 6:33 e mAtt som Per Ribbing nämna Estland och samtidigt försöka solidarisera sig med förment 100% ”förnybar” energi är bara pinsamt. Estland grundar sin elförsörjning på stora och ökande mängder olja ur skiffer med all den miljöförstöring som det innebär. De lobbar också för ökande export av detta.
Svara