Kommer förre Nokiachefen Jorma Ollila att hitta nyckeln till ett mer integrerat nordiskt energisystem? Eller är det en ”mission impossible”?

I januari kom den överraskande nyheten att Jorma Ollila fått Nordiska ministerrådets uppdrag att göra en ”strategisk genomlysning” av det nordiska energisamarbetet. Bakom detta låg den finländske energiministern Olli Rehn, under 2016 ordförande för ministerrådet i energifrågor.

Jorma Ollila är ingen nykomling i energibranschen. Han var styrelseordförande för Shell 2006-2015 och är sedan 2013 styrelseordförande för stålkoncernen Outokumpu.

Syftet med genomlysningen är ”att klargöra hur det nordiska energisamarbetet borde utformas på mest effektiva sätt i ett 5-10 års perspektiv”. Resultatet ska redovisas som 10-15 konkreta samarbetsförslag för ministerrådet.

Vid ett seminarium i Oslo i onsdags var Jorma Ollila tydlig med sin ambition att hans rapport ”inte ska begravas i en bokhylla, utan verkligen bli använd och diskuterad i det politiska arbetet.”

När Second Opinion ville få en mer konkret beskrivning blev Jorma Ollilas svar (med ett leende):
– Jag kommer inte att säga ett ord mer i den här saken förrän jag rapporterar till de nordiska energiministrarna i november.

När dessa ministrar träffades senast, i november i fjol, förklarade Ibrahim Baylan att man varit överens om att de nordiska utmaningarna framöver framför allt gäller försörjningstrygghet och effektfrågan. Beslutet då var att ta fram en handlingsplan i saken.

– Det handlar till exempel om att göra det möjligt för kunder att vara aktiva på elmarknaden och att utveckla elhandelsmarknaden, för att komma till rätta med eventuella effektproblem, sa Baylan och fortsatte:

– Det handlar i dagsläget inte om en gemensam effektreserv, utan om att vidta lösningar som gör att behovet av en effektreserv minskar. Vi skruvar på systemet så att effektfrågan löses på marknaden.

Olli Rehn lyfte efter samma ministermöte fram en annan sak: Kapaciteten för elöverföring mellan norra Sverige och Finland kommer framöver (när kärnkraftverket Fennovoima börjar producera 2024) inte att vara tillräcklig, han hade därför hos ministerkollegerna tryckt på för en ökad transmissionskapacitet mellan länderna.

Norden som möjlighet

Norden som politiskt samarbetsprojekt har ett fantastisk track record med sådant som passfrihet och gemensam arbetsmarknad förverkligat långt innan saken var på tal i EU. På EU-nivå lyfts Norden fram som ett föredöme också i energifrågor, med en fungerande energimarknad och hög andel utsläppsfri el som exempel.

Vid Osloseminariet hänvisade Hans Jørgen Koch, direktör för NEF (Nordisk energiforskning, forskningsenhet som upprätthålls av Nordiska ministerrådet) till siffror från IEA som anger att Norden ligger 25 år före övriga världen i fråga om kolintensitet i elproduktionen (se illustration i slutet av artikeln).

– Faktum är att nya siffror visar att de nordiska ekonomierna i verkligheten ligger omkring 30 år före, om måttstocken är att nå utsläppsmålen enligt tvågradersscenariot. Det kan vi i hög grad tacka det nordiska samarbetet för, inte minst den gemensamma elmarknaden som gjort det lättare att fasa in förnybar energi, sa Hans Jørgen Koch.

Styrkan i den nordiska elmarknadem baseras enligt honom bland annat på att länderna har olika energikällor, vattenkraft i Norge och Sverige, vindkraft i Danmark, bioenergi och kärnkraft i Sverige och Finland.

Nordiska misslyckanden

Samtidigt är det nordiska samarbetet fullt av misslyckanden. Till exempel för att de som visionerar gränslöst de facto ofta använder en nationell verktygslåda. En kommentar vid Osloseminariet var att ”de i Sverige som ogillar att ny kärnkraft byggs i Finland skulle kanske ha försökt erbjuda Finland något annat”.

En annan strandad vision, om den nordiska slutkundsmarknaden, lanserade Maud Olofsson 2009. Slutkundsmarknaden skulle vara genomförd 2014, och den nordiska tillsynsmyndigheten Nordreg har genom åren tagit fram en detaljerad färdplan i saken.

I dag beskriver Nordiska rådet saken så att utvecklingen i länderna i fråga om slutkundsmarknaden ”inte går i samma takt och inte är identisk”.

Ett aktuellt exempel på att Norden inte samarbetar är att Sverige, Norge, Danmark och Finland alla är i färd med egna energistrategiska utredningar, utan att höra varandra.

Ska vi nu tro att det nya nordiska initiativet verkligen ger resultat?

Hans Jørgen Koch, med en lång karriär i politisk miljö bakom sig:
– Jorma Ollilas uppdrag ska absolut tas på allvar. Jag tror bestämt att något konkret kommer ut av det, men det är ännu för tidigt att säga vad det blir.

Ett resultat skulle kunna vara, tror han, ett nordiskt samarbetspaket om energieffektivisering i elintensiva industrier. Ett annat ett samarbete i riktning mot fossilfria transporter. Ett tredje åtgärder för bättre koordinerade elmätare i Norden, en förutsättning för slutkundsmarknaden.

– Vid någon tidpunkt kommer vi att få en sådan. Men det kan ta tid, säger Hans Jørgen Koch.

Kan de nordiska länderna i fråga om effekt acceptera att bli helt beroende av grannländerna?
– Vi upplever inte detta som något problem i Danmark. I vissa lägen räcker den danska effekten inte till, när alla samtidigt knäpper på tv:n och kaffeautomaten. Men vi har fullt förtroende för att el då kommer från Norge och Sverige.

Finland då, som i januari hade ett underskott på 4300 megawatt i den egna elproduktionskapaciteten. Kan finländarna lita på att Sverige i framtiden har extra effekt i reserv för dem, också efter de kommande reaktornedläggningarna?
– Då börjar det bli mycket vanskligt, säger Hans Jørgen Koch.
Han tillägger sedan:
– Jag känner dock inte den problemställningen tillräckligt väl. Frågorna kring Finlands nukleära elproduktionskapacitet skiljer sig mycket åt från problemställningarna gällande elförsörjningen i de andra nordiska länderna.

Diagram: Utsläpp av växthusgaser och BNP-tillväxt i Norden
(Index 100 för 2001)

Efter 2001 har tillväxten i BNP och växthusgasutsläppen inte följts åt i Norden. En del av förklaringen kan vara att Norden «outsourcat» utsläppen till de asiatiska länderna, men enligt NEF (Nordisk Energiforskning) visar Norden som helhet en betydande minskning av koldioxidintensiteten i sin produktion. Källa: NEF.

Artikeln är uppdaterad 161424 kl 11.10