Den prismodell som vänsterpartiet och Bengt Ekenstierna föreslår öppnar för strategisk budgivning, skriver Mats Nilsson. Varför skulle producenter inte söka det högre priset på den reglerade exportmarknaden? Åtgärder för att långsiktigt komma till rätta med höga elpriser är inte att börja manipulera prisbildningen, menar han.

Det senaste året har vi upplevt stora prisskillnader på el i Sverige. Vi har också upplevt höga priser i södra Sverige. Detta har bland annat berott på nedläggningen av kärnkraft[1], begränsningar i stamnätet mellan norra och södra Sverige, samt de högre priserna på fossila bränslen som framför allt berör anläggningar på kontinenten vilket även påverkar den nordiska elmarknaden. De två första anledningarna är vårt eget fel och tyvärr kan en stor del av de höga priserna förklaras med detta. Men givet att vi nu har försatt oss i denna sits finns det inte någon enkel åtgärd som kan sänka priserna för svenska kunder? Jag kommer här att diskutera ett nyligen lagt förslag som innebär att vi genom att förändra sättet att räkna skulle kunna förbättra situationen. Läsaren bör dock redan nu vara medveten om att trixande med beräkningar sällan förändrar de långsiktiga villkoren för en marknad. Det klister vi nu sitter i kräver långsiktigt bättre lösningsmedel. Men låt oss se över förslaget.

Bild: Ska vi prisreglera elexporten till exempelvis Danmark?

Vänsterpartiet[2] och debattören Bengt Ekenstierna[3] föreslår att man gör beräkningarna av spotpriset i Sverige i två steg. Först gör man en beräkning där inhemsk efterfrågan och utbudet möts och ett ”Sverigepris” fastställs. Sedan adderas exportefterfrågan och det pris som Svenska kraftnät ska betala för exportvolymerna fastställs. Enligt Vänsterpartiet skulle vi då stabilisera det svenska elpriset på ca 40 öre/kWh. Idéen är att den dubbla beräkningen inte påverkar priset på exportvolymerna som ju blir desamma men däremot blir priset lägre i t.ex. elområde 4 (elområde Malmö). Principen är att det enda som händer är att de producenter som får leverera den ”svenska” efterfrågan får mindre betalt.

Förslaget låter givetvis lockande så länge vi klarar av att moraliskt dela in oss i vi ”svenskar” och de ”utlänningarna”. Jag antar att den ”svenska” produktion som Vänsterpartiet och Ekenstierna talar om är produktion på svensk mark. För vi har t.ex. tyska, finska, kinesiska, och norska ägare av den elproduktion som sker på svensk mark. Om vi bortser från det faktum att Europeisk konkurrenslagstiftning inte tillåter att vi delar in kunder på grundval av vilket pass de har så finns det en del praktiska problem med denna tvådelade prisberäkning.

Den prismodell som Vänsterpartiet och Bengt Ekenestierna föreslår öppnar för det vi kan kalla för strategisk budgivning. På dagens marknad bjuder producenterna in sin el och funderar inte på om värdet på marknaden blir högre än deras bud eftersom alla producenter erhåller marknadspriset. Värdet på produktionen är ju marknadspriset. Vänsterpartiet och Ekenstierna skapar nu två marknader, med två värden. Ett svenskt lägre marknadsvärde, och ett högre exportmarknadsvärde. Låt oss säga att jag sitter med en flexibel elproduktion, kanske kraftvärme, vattenkraft eller en biogasturbin. Jag kan välja vilken timme jag ska producera el. Varför skulle jag som producent inte söka det högre priset på den reglerade exportmarknaden? Det är inte vare sig olagligt eller oetiskt att försöka sälja sin produkt till den kund som betalar bäst. Ett värdeskapande företag får incitament att försöka delta på exportmarknaden och ta del av värdena på denna. Det som vid första anblicken ser ut som en silverkula visar sig vid närmare granskning vara första steget in i en komplicerad prisbildning där företagen bjuds in att gissa priser och volymer på de två delmarknaderna. Sannolikt kommer priserna på de båda elmarknaderna att konvergera. Förmodligen kommer transparensen i prisbildningen att vara sämre än nu och priserna rent teoretiskt att vara litet högre än de kunnat vara om vi hållit fast vid marknadsprissättning utan reglering.

Låt oss börja med ett exempel från elområde 1 (SE1) i Norra Sverige. Sverige exporterar 1500MWh/h från SE1 till Finland. Det finländska priset är ofta i paritet med priset i SE3 (elområde Stockholm) så det har under en lång tid varit avsevärt högre än i SE1. Producenterna i SE1 möter med den nya prisberäkningsmodellen i praktiken två marknader, den inhemska och exportmarknaden. Eftersom Finländarna nu ska betala ”exportmarknadspriset” så borde ju producenterna lägga bud som motsvarar det tänkta priset i Finland för ca 1500 MWh, d.v.s. exportvolymen till Finland bör värderas i särskild ordning. Det agerandet när det gäller budgivningen syns inte i SE1 med den dubbla beräkningen och finländarna betalar hur som helst det högre priset. De 1500 MWh påverkar inte priset i SE1 eftersom exportefterfrågan inte är med i den ”svenska” prisbildningen. Det påverkar heller inte priset i Finland (det sänker fortfarande priset eftersom det i idealfallet ligger under finskt marknadspris). Det enda som händer är att flaskhalsintäkter transfereras från systemoperatörerna till producenterna. Förslaget från Vänsterpartiet och Ekenstierna skapar drivkrafter för producenterna att bjuda in på ett sätt som beaktar det faktum att vi nu har en reglerad prisdiskrimineringsmodell med två marknader, inhemska kunder och utländska kunder.

Det är visserligen sant att vi just nu är Europas största exportör av el. Men så har det inte alltid varit, och det kommer sannolikt inte alltid att vara så. Vi måste därför hantera importen. En symmetrisk behandling av import och export borde innebära att vi först räknar ut det helsvenska priskrysset och sedan funderar vi på hanteringen av importen. När det är dansk vindkraft som nästan kommer in gratis i systemet, hur ska den hanteras? Eller när importen blir prissättande hur ska det hanteras? Kan vi förutsätta att det är bara svenskarna som i nordvästeuropa kommer att börja räkna på export och import utifrån ett nationalistiskt perspektiv? Min gissning är att vi hamnar i en jämvikt där alla länder börjar se över exporten till Sverige och vi kommer genomsnittligt att möta högre importpriser än tidigare. Vi vet att vi kommer att behöva importera el givet att vi lagt ner planerbar produktion i södra och mellersta Sverige. Ett nytt sätt att reglera prisbildningen bör förstås kunna hantera dessa mer långsiktiga bekymmer. Situationen blir ganska komplex med elområden som SE3 som har ledningar till flera länder. Komplexiteten ökar om vi för in möjligheter att handla på intradagmarknaden över gränserna. Jag har inte tänkt färdigt hur man skulle hantera dessa situationer.

Att vi i södra Sverige hamnat i en situation med högre priser än i norra Sverige ska inte skyllas på handeln med el över nationsgränserna. Vi har haft en aktiv energipolitik som med skatter och diverse organisatoriska åtgärder straffat planerbar kraftvärme och kärnkraft. Åtgärder för att långsiktigt komma till rätta med detta är inte att börja manipulera prisbildningen. Tag bort straffskatterna på kraftvärmen och återskapa förtroendet för de som vill investera i annan planerbar produktion. Endast då kommer vi att få ner elpriserna på lång sikt.

[1] https://energiforsk.se/nyhetsarkiv/studie-visar-att-storre-elproduktion-kunnat-ge-lagre-elpriser/

[2] https://via.tt.se/pressmeddelande/nooshi-dadgostar-foreslar-sverigepriser-pa-el?publisherId=1863378&releaseId=3328017

[3]http://www.beken.se/files/Brev%20till%20Energimarknadsinspektionen%20av%20den%209%20aug%202022.pdf

Foto: Wikipedia/Picasa