Hade internationella kraftbolag – verksamma i Sverige – varit lika snara att avisera förtida stängningar av kärnreaktorer, om de i sin ägarkrets också haft starkt elintensiva basindustrier? Antagligen inte.

En viktig skillnad mellan aktörer i den reala ekonomin och finansiella aktörer är att de förra inte bara intresserar sig för kursen på aktierna utan också för leveranssäkerheten för elen. Elintensiva basindustrier vill inte tvingas reducera eller stoppa produktion till följd av elbrist.

Företag i den reala ekonomin har sedan 1980-talets början blivit ovanligare som ägare i den svensk kraftindustri. Tidigare ville företag som använde mycket el i sin produktion utöva inflytande. 1975 var det privata ägandet i kärnkraften så starkt att ingen mindre än Marcus Wallenberg engagerade sig för att även staten (!) borde finnas med i ägarkretsen. Dels ansåg han att det var lämpligt av finansiella skäl – det blev lättare att internationellt låna upp kapital – och dels insåg han att teknikens legitimitet skulle stärkas av ett offentligt inflytande.

Men i början av 1980-talet började andra vindar blåsa. Flera industrier sålde sina andelar i kraftbolag. Bland annat SKF och Fagersta sålde Krångede-aktier. Och SCA sålde Båkab till Sydkraft. Åtskilliga andra storindustrier som valde att lämna ägarskap i kraftindustrin skulle kunna nämnas. Uppenbarligen berodde avvecklingen på ett växande kapitalbehov i företagen. Man fick också bra betalt för aktierna.

Sex sydsvenska kommuner gjorde samma bedömning och lämnade Sydkraft, som senare övertogs av internationella intressen, främst tyska, som nu står bakom Eon.

Det säger sig självt att kraftbolag som antingen måste ta hänsyn till att de i sin ägarkrets har företag som är starkt beroende av el eller som i ägarkretsen har ett offentligt lokalt ägande blir försiktigare både vad gäller prissättning på elen liksom på förändringar i produktionen. Man ”flaggar inte upp i onödan” med framtida stängningar i all synnerhet om man vet att övervakande myndigheten kan påpeka att leveranssäkerheten påverkas. Till skillnad från dagens aktörer fäste man större avseende vid den samhällsekonomiska lönsamheten; ett synsätt som kommit i kläm efter elmarknadens avreglering 1996.

Frågan är – nu när ingen elproduktion egentligen är lönsam – hur länge man kan låta marknaden sätta elpriser så som sker i dag och samtidigt acceptera att politiska beslut subventionerar viss energiproduktion. Vi har sett hur den störste ägaren i OKG, Eon, utan nämnvärda bekymmer sagt sig vilja stänga två reaktorer i Oskarshamn i förtid medan den andra större ägaren Fortum haft annan uppfattning. Och statliga Vattenfall har aviserat att två reaktorer i Ringhals ska stänga i förtid.

Eon har inga svenska elintensiva industriföretag i sin ägarkrets. Och Eons ägare och koncernledning berörs antagligen mindre av att företagets kunder i Sydsverige störs än vad till exempel Sydkrafts motsvarigheter gjorde. De levde och verkade där företagets kunder fanns. Och i sin styrelse hade bolaget kommunalpolitiker som var beroende av allmänhetens stöd. Internationellt ägda företag kanske handlar som Findus ägare, som finns i England, när man lägger ner en stor fabrik i Bjuv och på kuppen även gör drastiska ingrepp i den skånska jordbruksproduktionen. Problemen uppstår på ”betryggande” avstånd från huvudkontoret.

I en tidigare artikel på Second Opinion har jag redovisat hur industrins röst försvagats i energidebatten. Den skulle ha kunnat hållas vid liv även utan ägarskap i energiproduktionen. Men erfarenheten visar att om basindustrin också är delägare så kan man tala med större bokstäver och troligen nå större förståelse.

När effektskatten på kärnkraft och fastighetsskatten på vattenkraft motsvarar 8–9 öre per kWh borde industrin kunna agera. I och med industrins uttåg ur energidebatten har politikerna fått ett ökat svängrum, som de inte förmått fylla med innehåll. Som ansvariga för utvecklingen i Vattenfall har de inte visat några framfötter regeringen tycks nu bara orka säga, att man strävar efter ”blocköverskridande lösningar”.

Det räcker givetvis inte, när den ansvariga myndigheten Svenska Kraftnät – utan att darra på manschetten – försäkrat att om fyra reaktorer – Eons två i Oskarshamn och Vattenfalls två i Ringhals – stoppas i förtid, 2020, kan effekten inte garanteras. Vindkraften kan inte tillföra den effekt som förloras när fyra reaktorer tas ur drift.

Det bör också understrykas att bara fyra år återstår till 2020 och att ledtiderna i kraftplaneringen är långa. Oskarshamn III-reaktorn beställdes redan i maj 1976 hos Asea-Atom. 1985 togs den i drift, trots att praktiskt taget alla politiska riktningar hela tiden kraftigt motarbetade projektet. Att den kunde byggas berodde på att Socialdemokraterna och Moderaterna till sist samverkade. Ingvar Carlsson och Carl Bildt gjorde de första insatserna, innan Gösta Bohman sa ja.

Från industrin var Aseas ordförande Curt Nicolin och Sydkrafts vd Göran Ekberg aktiva. Energiminister Carl Tham ville inte att O III skulle byggas men vek sig då hans parti hade en svag position i riksdagen. Nu efter 30 år levererar den årligen 9-10 TWh el, ungefär lika mycket som Sveriges cirka 3 000 vindkraftverk.

Ett Sydsverige i dag utan O III:s elproduktion skulle kunna drabbas av elbrist när konsumtionen är som högst. Till 2020 är det inte särskilt många år kvar. Ett problem är att man uppenbarligen inte vet vad som ska ersätta elen från de fyra reaktorer som ska stoppas i förtid. Det finns som synes ett utrymme för tillverkande industri – inte minst basindustri – att markera vilka värden som äventyras. Vår export svarar praktiskt taget för hälften av vår BNP . Och den dominerade exportören är just elintensiv industri.

Sven Bergquist

BILD: Kärnkraftverket i Oskarshamn. Foto: OKG