Kärnbränslefrågan väcks till liv i medierna med jämna mellanrum – tyvärr ges dock alltför ofta en bristfällig bild. Hur kärnbränslemarknaden verkligen fungerar berättas sällan, man blandar också samman centrala begrepp. Det menar Per-Olof Nestenborg, vd för Vattenfall Nuclear Fuel.
– Uran och kärnbränsleelement förväxlas i mediedebatten, säger han.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

Dag 1: Medier rapporterar kritiskt om kärnbränslefrågan. Dag 2: Ägarperspektivet lyfts fram: hur går det man berättade dagen före ihop med ägardirektiven från staten? Dag 3: Politikerna kommenterar frågan utifrån medieuppgifterna. Dag 4: Frågan försvinner från dagordningen. 

Per-Olof Nestenborg är vd för Vattenfall Nuclear Fuel, bolaget som arbetar med kärnbränslefrågan för Vattenfalls reaktorer i Sverige. Han välkomnar saklig granskning och nyanserad rapportering, men menar att om beskrivningen av frågan inte når längre än så här bidrar det till att allmänheten får en felaktig bild av hur Vattenfall och Sverige faktiskt hanterar kärnbränslefrågan och förtroendet undergrävs.

Den senaste medierapporteringen handlade om att Vattenfall köper kärnbränsle, så kallade kärnbränsleelement, från Ryssland och slutsatsen blev att svensk kärnkraft svajar för att den gör oss beroende av politiskt nyckfulla Ryssland. Men sanningen är att det är precis tvärtom, förklarar Per-Olof Nestenborg.
– De fick det till att vi med detta skulle bli mer beroende av omvärlden när det i själva verket handlade om att vi ökar vårt oberoende. De fyra kärnbränsleelementen, av 157, vi har köpt är vi inte på något sätt beroende av utan de ska nu verifieras av oss så att vi ser att de håller måttet. De kommer bara att få fortsätta leverera till oss om det är bästa kvalitet, säger Per-Olof Nestenborg och förklarar hur det hänger ihop:

Vattenfall använder i dag sammanlagt tre leverantörer av kärnbränsle till de tre reaktorerna i Forsmark och de fyra reaktorerna i Ringhals. En av leverantörerna är svenska Westinghouse, de två andra är franska Areva och amerikanska GNF Enusa. För att öka oberoendet i leveranserna, ”Att bara ha två utländska leverantörer är väldigt nära att bara ha en” som Per-Olof Nestenborg uttrycker det, så har Vattenfall köpt fyra bränsleelement från det ryska bolaget TVEL.

Vattenfall har inlett en process där bränsleelementen ska verifieras och prestandan ska säkerställas. Hela den här processen tar sammanlagt tio år att slutföra. Först efter det vet vi om Vattenfall kommer att ingå ett mer omfattande leveransavtal.
– Det är mycket viktigt att förstå att det är inget okänt som ska testas i Ringhals utan ett kärnbränsleelement är en noggrant konstruerade produkt, efter särskilda instruktioner, som ska utvärderas för sin prestanda. Vattenfall följer och granskar produktionen på plats och följer hela produktionskedjan från början till slut, säger Per-Olof Nestenborg.

Bränsleelementen är slutprodukten och används för kärnklyvningen i reaktorerna. Men när kärnbränslefrågan diskuteras i medierna är Per-Olof Nestenborgs erfarenhet att bränsleelementet förväxlas med uranet. Medierna ger inte sällan bilden av att själva uranet är kärnbränslet, vilket är fel, uranet är en del som krävs för att producera kärnbränsle. Att hålla isär uran och kärnbränsle är viktigt för att förstå kärnbränslemarknaden, menar Per-Olof Nestenborg, för då ser man att de hanteras skiljt åt och att det är många företag i olika länder inblandade. Det handlar om en kedja av steg innan uranet blir en del av kärnbränslet.
– Uranbrytningen sker i flera gruvor som vi har kontrollerat att de följer de krav vi ställer på grundvattenhantering, CSR, miljö, säkerhet och arbetsförhållanden. Vi granskar gruvor på plats och gruvor har underkänts. Vårt uran kommer från gruvor i fem länder: Kanada, Namibia, Australien, Ryssland och Kazakstan. Ungefär 20 procent kommer från respektive land över tid, det kan variera något från år till år. Vi sprider ut vår försörjning för att inte bli beroende, säger Per-Olof Nestenborg.

I nästa steg konverteras uranet till gas, det här steget i processen genomförs åt Vattenfall av specialiserade företag i Kanada, USA, Frankrike och Ryssland. Det sista steget innan bränsleelementet produceras är anrikningen. För att göra detta har Vattenfall avtal med företag i Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Hela kedjan från att uranet utvinns i gruvan till att bränsleelementet når Vattenfalls kärnkraftverk tar ungefär två år.
– Vi köper alltså varje komponent för sig, först det utvunna uranet, sedan gasformen av uran, därefter det förädlade uranet och till sist själva bränsleelementet, på det sättet har vi kontroll på hela kedjan. Vi vet till exempel att den mängd uran som vi har köpt från de gruvor vi har kontrollerat också blir samma mängd anrikat uran, vi har koll på det som vi stoppar in i de olika stegen och vad som kommer ut, säger Per-Olof Nestenborg.

För att marknaden ska vara transparent kontrolleras hela flödet av urankomponenter – från gruva till kraftverk – av IAEA. Statistik från IAEA och ESA är offentlig.

FAKTA
Uranets fyra steg till att bli en del av kärnbränslet
1) Uranet bryts i gruvor.
2) Uranet konverteras till gas.
3) Uranet anrikas.
4) Kärnbränslet produceras.

Världens uranbrytning (2011) i ton
Kazakstan 19 500
Kanada 9 100
Australien 6 000
Niger 4 300
Namibia 3 200
Ryssland 3 000
Uzbekistan 3 000
USA 1 500
Kina 2 500
Ukraina 900
Malawi 850
Källa: Vattenfall

Världens kärnbränsleproduktion i ton
USA 3 900
Ryssland 2 020
Kazakstan 2 000
Japan 1 674
Frankrike 820
Belgien 750
Tyskland 650
Sverige 600
Kina 400
Sydkorea 400
Spanien 300
Storbritannien 300
Källa: Vattenfall