Tyvärr tror jag att vi kan behöva en riktig kris, som en hundraårsvinter, innan vi kan vänta oss de politiska beslut som behövs för att lösa effektfrågan, säger Peter Chudi, veteran inom handeln med elcertifikat och pionjär i fråga om grön energi.

1985 arbetade Peter Chudi med sitt examensarbete på KTH. Ämnet ”Dimensionering av kompaktledning”, formulerat av Vattenfall, föranleddes av att inmatningseffekten från stamnätet till Stockholm var för låg och hade blivit en flaskhals i Stockholms expansion. Det specifika uppdrag han hade att lösa var om spänningen i kompaktledningen i nord-sydlig riktning i Stockholm skulle kunna ökas från 220 till 400 kilovolt.

”Det var en kul uppgift, som jag tyckte att jag löste väl i examensarbetet. Men det är ju rätt anmärkningsvärt att problemet i Stockholm är det samma i dag som då. En del har gjorts på dessa 35 år, men fortfarande är den maximala inmatningseffekten till Stockholm rejält underdimensionerad”, säger han.

Peter Chudi arbetar sedan tretton år på Svensk Kraftmäkling AB, stor aktör i fråga om förmedling av finansiella kontrakt inom elhandeln, elcertifikat och ursprungsgarantier. Före det hette en av hans arbetsplatser Graninge, där han introducerade begreppet ”grön energi” som marknadsbegrepp för bolagets vattenkraft. Före det hann han, med en licentiatexamen i bagaget, i tio år forska om hybridfordon i ett samarbete mellan ABB, Vattenfall, Nutek och Volvo.

Det svenska politiska projektet att driva fram förnybar el har han följt och deltagit i sedan lanseringen av elcertifikatsystemet den 1 maj 2003. Det kan vara på sin plats med en kort historik.

”Drivkraften var EU:s förnybarhetsdirektiv, där Sverige valde sin egen väg, nämligen det marknadsbaserade elcertifikatsystemet. Det vanliga upplägget i Europa var feed in-tariffer, alltså ett i förväg garanterat elpris för energibranschens aktörer. EU beskrev då som sitt stora bekymmer den stora energiimporten till unionen. Klimatfrågan nämndes, men det tunga argumentet var att EU:s självförsörjningsgrad behövde öka”, säger Peter Chudi.

Det utredningsuppdrag som födde den svenska modellen leddes av Kraftverksföreningens (föregångaren till dagens Energiföretagen) vd Nils Andersson.

”Elcertifikatsystemet var i sin första version dömt att misslyckas”, säger Peter Chudi, ”av det skälet att det tidsmässigt bara ställde ett förnybarhetsmål på 10 TWh/år fram till 2010. Investerarna ville förstås veta vad som skulle hända efter det. Det grep dåvarande samhällsbyggnadsministern Mona Sahlin tag i 2005, vilket gav det system som vi fortfarande har, nämligen att ramverket för systemet skulle ligga fast i femton år efter att utbyggnadsmålet nåtts.”

”Den saken var helt avgörande, och den har också hållit. Investerarna har vågat göra kalkyler med ett tillräckligt långt tidsperspektiv. Jag minns kapitalmarknadsdagar i London där misstrogna investerare tyckte att saken hade varit mycket enklare, om staten hade satt ett pris på elen. Men efterhand vann det svenska marknadskonceptet respekt, och ramverket har hållits intakt trots finanskrisen, stadsskuldskriser och flera val som resulterat i blocköverskridande regeringar. Marknaden har fått avgöra i vilken mån den nya elen skulle produceras med vatten, vind, sol eller biomassa”

Efterhand har politikerna höjd ambitionsnivån för elcertifikatsystemet till dagens 46,4 TWh/år, varav 13,2 TWh som ett samarbete med Norge.

Frågan är om elcertifikatsystemet inte kan beskrivas som ett av de mest framgångsrika politiska instrumenten någonsin inom infrastruktursektorn. Sverige svämmar i dag över av förnybar el, och priset på elcertifikaten närmar sig noll. För konsumenter och den energiintensiva industrin har det inneburit miljardbesparingar.

I framgångens spår finns dock också offer. Peter Chudi bedömer att den höjning av utbyggnadsmålet för elcertifikatsystemet som definierades i energiöverenskommelsen (2016), nämligen 18 ytterligare TWh fram till 2030, kommer att nås redan under fjärde kvartalet i år, alltså tio år i förväg. Ett stoppdatum för certifikatsystemet har nu föreslagits av regeringen, den 31 december 2021. Efter det kan nytillkommen produktionskapacitet inte räkna med elcertifikat.

Marknaden ligger tio år före politiken, säger Peter Chudi, seniormäklare och vice president på Svensk Kraftmäkling AB.

”Marknaden ligger tio år före politiken. Ingen hade ens i sin vildaste fantasi föreställt sig en sådan utveckling”, enligt Peter Chudi. Han ser två huvudorsaker.

”Den första är det extrema lågränteläget på kapitalmarknaden. Investerare söker med ljus och lykta efter projekt som ger någon form av avkastning, och då har vindkraften i Sverige och de övriga nordiska länderna lockat. Och det är inte fråga om småspelare, utan internationella pensionsfonder som förfogar över ett enormt kapital.”

”Den andra orsaken är den mycket snabba utvecklingen av vindkraftsteknologin. Prestanda, storlek och fullastfaktor har rakat i höjden, kostnaden per producerad megawattimme har rasat. Teknologin och byggprocessen har industrialiserats.”

Som ibland diskuterats på Second Opinion är förlorarna de investerare som var tidigt ute. Peter Chudi noterar att många av de stora energibolagen tvingats till stora nedskrivningar av sina vindkraftsparker.

I debatten hör man emellanåt argumentet att staten borde ta ansvar för att systemet är ”i balans”. Hur ser Peter Chudi på det?

”Ett marknadssystem kännetecknas av att det inte kan vara stängt i balans”, säger han. ”En marknad bygger på risktagande, och riskbedömning och riskhantering är sådant en marknadsaktör måste förhålla sig till. De många investerare som gett sig in i vindkraftsbranschen har alla gjort sin bedömning. I det stora hela upplever jag att de under senare tid kalkylerat med låga priser inte bara på elcertifikaten utan också på elen. Men många har fattat investeringsbeslut i alla fall.”

Enligt Svensk Vindenergis siffror går vindkraftsinvesteringarna i Sverige hittills på 80-100 miljarder kronor. Chudi tror att det till 60-70 procent eller mer är fråga om utländskt kapital.

Vad händer framöver?
”Den stora faktorn är prisutvecklingen på el. Många av vindkraftsinvesterarna har ett långsiktigt perspektiv, så även om elpriset ligger nedpressat under 2-3 år behöver det inte vara avgörande. Efter de rekordlåga elpriser vi sett i år kanske de snart är höga igen. Elpriset bestäms av ett stort antal faktorer, och förutsägbarheten är liten”, säger Peter Chudi.

Han sammanfattar att ”det finns väldigt mycket besvikelse i vindkraftsbranschen” över den utveckling som lett till överutbyggnad, men tillägger: ”Det är inte systemets fel, det är aktörerna som bedömt saken fel. Det kan också vara så att man på sina håll räknat med att regeringen skulle gå in och vara ’snäll’ och hjälpa dem som råkat i kris. Men regeringen har inte lovat något sådant.”

Hur ser Peter Chudi på att regeringen aviserat ett stödsystem för havsbaserad vindkraft?

”Politikerna borde bestämma vad det är de egentligen vill. Vill de ha så mycket förnybar energi som möjligt så billigt som möjligt, är landbaserad vindkraft överlägset. Att sprätta i väg miljarder i stöd till solcellsstöd och havsbaserad vindkraft är i jämförelse kontraproduktivt.”

Ett förnuftigt mål kunde enligt Peter Chudi vara att fokusera på storskalig export av svenskproducerad förnybar el. En sådan sak förutsätter dock systematiska och stora satsningar på utbyggnad av elnäten både inom Sverige och till utlandet, och här sviktar hans tilltro till det svenska politiska systemet.

”Elcertifikatsystemet visar på en oerhört positiv sak. Det går att genomföra stora förändringar, om stjärnorna ligger rätt. Men hur gör man för att stjärnorna ska ligga rätt?”

”Det finns ett massivt behov av upprustning av infrastrukturen i det svenska elsystemet. Men tyvärr tror jag att vi inte kommer att se någon sådan förrän vi upplever en riktig kris. Vi kanske behöver en hundraårsvinter, med effektbrist under en lite längre period, för att frågan ska lyftas på riktigt. Vid en sådan kris kommer problemen inte att lösas momentant, men kanske skulle då den insikt ges som behövs för den sammanvägda förändringskraft som behövs för en verklig förändring.”

Peter Chudi nämner att han förra hösten, 2019, deltog i ett seminarium där Svenska kraftnät och Ellevio beskrev det bekymmersamma läge som uppstått gällande effektförsörjningen i Stockholm vintertid.

”Jag bor i en lägenhet med direktverkande elvärme i Vasastan och helgen därpå fyllde jag upp mitt vedförråd. Jag insåg att vi har en kris på riktigt och att jag kunde skatta mig lycklig över kakelugnarna i mitt hem.”