Ett vindkraftverk kan minska koldioxidutsläppen motsvarande utsläppen från nästan 10 000 bilar. Samtidigt planeras flytande vindkraft användas för att driva oljeplattformar. Second Opinion pratade med experten Johan Sandberg om en spännande teknik och ett omdiskuterat projekt.

Det norska bolaget Equinor, tidigare Statoil, meddelade i slutet av augusti att de har planer på att förse oljeplattformarna vid två norska oljefält med el från flytande vindkraftverk. Planen fick skarp kritik från DN:s kulturchef Björn Wiman som kallade det en ”Norgehistoria”.

Second Opinion pratade med Johan Sandberg, Sverigechef för teknikkonsultföretaget DNV GL Energy, även världens största klassificieringsorgan för sjöfart, olja & gas samt energi (tidigare Det Norske Vertitas).

Är flytande vindkraft viktigt för att hejda klimatförändringarna och i så fall varför?
– Ja, det är en synnerligen viktig teknik. Den kallas ibland för tredje generationens vindkraft. Den första generationen står på land, den andra står i havet men fastmonterad på havsbotten och den tredje flyter och kan därför byggas på stora vattendjup.

Tekniken kan bli särskilt viktig för att minska utsläppen i Indien, Kina och Sydostasien.

– Det är där vi behöver hitta storskaliga alternativ till kol och bygga mer förnybar energi. Men att bygga vindkraft i exempelvis Kina, Indien, Filippinerna eller Indonesien är inte så enkelt. Områden där det blåser bra och finns gott om utrymme är ofta långt ifrån de stora megastäderna, eller så saknas helt enkelt land eller bra vindar. Det går att bygga mycket vindkraft i exempelvis norra Kina, men kostnaden för transmission hundratals mil ner till Shanghai och de stora städerna vid kusten blir ganska väsentlig.

Sandberg tar upp Japan som ett annat exempel.

– Efter Fukushima stängdes all kärnkraft ner över en natt och idag har i princip allt ersatts av fossil gas, vilket ökat Japans utsläpp enormt. Japan behöver den här tekniken för att få ett bra alternativ till gas och även där jobbar man med att utveckla den.

De geografiska förutsättningarna i regionen ger flytande vindkraft en fördel gentemot fastmonterad.

– Ska man kunna bygga vindkraft utanför de stora städerna vid kusten där man ofta har fina vindar måste man ha flytande vindkraftverk, då man ställs inför utmaningen att det ofta är hundratals meter djupt utanför kusten. Fastmonterade vindkraftverk går inte att bygga på större djup än cirka 40–45 meter och då hamnar man ofta nära land eller på grund där man kan hamna i konflikt med exempelvis fiskeindustrin.

Hur fungerar flytande vindkraft?
– Det ser ut som ett helt vanligt vindkraftverk, men är byggt på en flytande stålstruktur. En design kallas för SPAR, där en förenklad jämförelse är att tänka sig en vanlig ölflaska som är cirka 100 meter lång och har lite öl kvar längst ner som ballast.  I verkligheten är det mer än 10 000 ton järnmalm. Då flyter den med toppen ovanför vattenytan och så bygger man ett vanligt vindkraftverk uppe på den. Sedan har man tre ankarlinor ner till havsbotten, dessa kan förankra ända ner till 900 meters djup.

Världens första flytande vindkraftspark, Hywind Scotland, invigdes förra året. Anläggningen består av fem vindkraftverk med en längd på 253 meter, varav 175 meter är ovanför vattenytan. Parken har en kapacitet på 30 MW, som med hjälp av batterilager räcker till att försörja 20 000 hushåll på el.

 Vad är nästa steg för flytande vindkraft?
– Nu måste man fortsätta driva ner kostnaderna genom successivt förbättrad design för att så småningom börja bygga stora fält med många vindkraftverk. Det är först när man börjar bygga ut fält med hundra eller fler vindkraftverk som kostnaderna kommer ner ordentligt och man blir konkurrenskraftig mot fossil energi på en avreglerad elmarknad.

Det är här oljeplattformarna kommer in i bilden.

– Det är en dröm jag haft länge, att man ska börja driva vissa processer på oljeplattformar med flytande vindkraftverk, det är en fantastisk idé. Plattformarna släpper ut enorma mängder koldioxid och en stor del energi går till icke-kritiska processer som inte är beroende av jämn kraftförsörjning. Om nu oljeindustrin börjar förstå att flytande vindkraftverk kan vara en billigare lösning än konventionella gasturbiner skulle det kunna bli den perfekta mixen av kraftigt reducerade utsläpp och nya marknadskrafter och det driver utvecklingen av förnyelsebar teknik, som sedan kan användas över hela världen.

Den park som Equinor planerar för att driva oljeplattformar heter Hywind Tampen och kommer att bestå av elva 8-MW-vindkraftverk. Elen från vindkraften kommer att delvis ersätta gamla gasturbiner på oljeplattformarna och totalt bedöms koldioxidutsläppen från plattformarna minska med 200 000 ton per år, vilket motsvarar cirka 100 000 personbilar. Ett enda vindkraftverk ersätter alltså nästan 10 000 bilar.

Hur ser du på kritiken om att detta skulle vara greenwashing av oljeindustrin?
– Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är absolut inte greenwashing att utveckla den här tekniken, koppla dem mot plattformar och så direkt och konkret kunna minska utsläppen. Men jag kan förstå att det kan uppfattas som greenwashing när man utvecklar nya fält med motivering att de har de lägsta utsläppen per producerat oljefat, att man har lägre utsläpp jämfört med Saudiarabien eller Ryssland. Samtidigt måste man förstå att oljemarknaden är väldigt oelastisk, den drivs mer av efterfrågan än av utbudet. Ska man reducera utsläppen måste man jobba med efterfrågesidan.

Hywind Tampen bedöms kosta cirka fem miljarder norska kronor och Equinor har sökt stöd från den norska staten för investeringen.

– Om man bygger dessa så kanske priset går ner så mycket att man kan bygga nästa gång utan statliga bidrag. Idag finns det nästan 5 000 havsbaserade bottenfasta vindkraftverk i Europa och det var bara i början de krävde mycket stöd, kostnaderna har reducerats så mycket att tekniken idag ofta klarar sig helt utan subventioner. Idag investeras cirka 100 miljarder kronor per år bara i europeiska projekt.