DEBATT
Myndigheternas fokus i tillståndsfrågor har förskjutits från att angripa urminnes hävd till att istället hänvisa till Natura 2000-regler. Det skriver Johan Hillström, ordförande för Västsvensk Vattenkraftförening. Ett tydligt exempel är Knobesholms vattenkraftverk där länsstyrelsen ifrågasatt en befintlig vattenverksamhet med hänvisning till Natura 2000, trots att verksamheten varit oförändrad under lång tid, skriver han.

I takt med att Natura 2000-områden breder ut sig över Sverige har en ny rättslig osäkerhet vuxit fram: ska lagligt etablerad vattenverksamhet plötsligt omfattas av tillståndsplikt – bara för att ett område nedströms klassas som skyddsvärt? Värt att notera är att vissa av de områden som nu anses skyddsvärda har blivit det med – eller kanske till och med tack vare – vattenkraften.

Bild: Knobesholms vatenkraftverk i Halland.

Efter Högsta domstolens dom i det uppmärksammade målet Gäddeviksås kvarn har rättsläget kring äldre vattenverksamheter som bedrivits med stöd av urminnes hävd klarnat. HD slog fast att sådana rättigheter inte automatiskt utsläcks genom förelägganden eller tillfälliga driftstopp, utan kräver tydliga och definitiva åtgärder såsom expropriation eller uttryckligt eftergivande.

I spåren av denna dom har myndigheternas fokus i tillståndsfrågor förskjutits – från att angripa urminnes hävd till att istället hänvisa till Natura 2000-regler. Det innebär att även lagligt etablerade verksamheter, som tidigare varit skyddade av historiska rättigheter, nu riskerar att omfattas av tillståndsplikt enbart på grund av att ett Natura 2000-område tillkommit i närheten.

Ett tydligt exempel är bl.a. ärendet om Knobesholm i Suseån, Halland, där länsstyrelsen ifrågasatte en befintlig vattenverksamhet med hänvisning till Natura 2000, trots att verksamheten varit oförändrad under lång tid. När ärendet senare kom upp i domstol gick domstolen på länsstyrelsens linje och avslog ansökan om omprövning just med anledning av Natura 2000-området. Domen är överklagad men än inte avgjord.

Suseån är ett skyddat område med höga naturvärden, men det är också ett landskap där vattenverksamhet historiskt varit en del av den lokala kulturen och försörjningen. Att i efterhand kräva tillstånd för en verksamhet som inte förändrats, och som inte visat sig ha negativ påverkan, är ett uttryck för den rättsosäkerhet som nu breder ut sig.

Frågan är inte bara juridisk. Den är principiell. Den handlar om rättssäkerhet, om människans plats i landskapet – och om hur vi vill att samhället ska fungera.

Rättssäkerheten hotas
Svensk rätt bygger på en grundläggande princip: lagar ska inte tillämpas retroaktivt. Den som följer lagen ska kunna lita på att samhället inte i efterhand ändrar spelreglerna. Att kräva tillstånd för en vattenverksamhet som varit laglig i decennier – enbart för att ett Natura 2000-område tillkommit nedströms – är ett brott mot denna princip. Det är inte rättssäkert. Det är rättsosäkert.

Dessutom finns det tydliga övergångsbestämmelser i lagstiftningen som säger att Natura 2000-regler inte ska tillämpas retroaktivt på befintliga anläggningar. Enligt 5 a § i lagen om införande av miljöbalken ska äldre rättigheter fortsatt gälla, och verksamheter som inletts före ikraftträdandet av nya regler omfattas inte av den nya tillståndsplikten. Att ändå kräva tillstånd för oförändrad verksamhet är inte bara ett brott mot rättssäkerheten – det är ett brott mot lagens egen struktur.

Miljöskydd måste vara proportionerligt
Självklart ska vi skydda naturen. Men miljöskydd får inte ske på bekostnad av samhällsnyttiga funktioner som vattenkraft, dricksvattenförsörjning och kulturmiljöer. Att retroaktivt kräva tillstånd för oförändrad verksamhet riskerar att slå ut små aktörer, skapa rättsosäkerhet och förlama investeringar. Det är inte hållbart – varken ekologiskt eller ekonomiskt.

Människan har en plats i naturen
Natura 2000 är ett viktigt verktyg för att bevara biologisk mångfald. Men det får inte bli ett verktyg för att tränga undan människan. Vattenverksamhet är ofta en del av landsbygdens livsnerv – en källa till energi, försörjning och lokal identitet. Att stämpla dessa verksamheter som miljöhot utan konkret påverkan är att förneka människans rätt att vara en del av naturen.

HD måste pröva frågan
Högsta domstolen har ännu inte prövat om retroaktiv tillståndsplikt kan krävas för befintlig och oförändrad vattenverksamhet uppströms (även nedströms eller inom) ett Natura 2000-område. Det är hög tid. Frågan är för viktig för att lämnas åt osäker praxis och myndighetsbedömningar. Vi behöver en tydlig rättslig gräns – som värnar både miljön och rättsstaten.

Miljöskydd är nödvändigt. Men rättssäkerhet är grundläggande. Låt oss inte offra det ena för det andra.