Vad är det egentligen som gör att vi förväntar oss politiskt ansvar för elräkningen medan vi inte förväntar oss samma sak med livsmedelspriserna? Vad är det med energifrågan som länkar det till politiska beslut? Varför är det inte ”marknaden” som förväntas bestämma?

Det här är första delen av två där Stig-Björn Ljunggren skriver om el ur ett samhällsperspektiv.

Ett enkelt svar är förstås att energifrågan är mer central för samhällsutvecklingen än andra områden. Fast samtidigt är det inte helt rätt. Är det något som bestämmer människors välfärd så är det priset på mat. Och länge förväntades politikerna veta vad en liter mjölk kostade. De kunde få sådana frågor i partiledarutfrågningar och ansågs utskämda om de inte kunde svara, som hände för Olof Palme i början på sjuttiotalet. 

Och det var på den tiden de så kallade ”Skärholmsfruarna” demonstrerade fram statliga subventioner av matproduktionen. Det var länge sedan. Även om dagens politiker ibland får näpsa livsmedelsproducenterna när de blandar i konstigheter i sina produkter, så är det ingen som förväntar sig att det ska finnas en livsmedelsminister.

Ett annat svar på frågan varför energiområdet anses vara politiskt centralt är att denna teknologi etablerades senare än utbildningssystemet (som kyrkan startade redan på 1400-talet) och långt senare än livsmedelssektorn (som alltid funnits). Energiframställning i stor skala kom med industrialismen. Det var stora teknologiska system som har lite drygt 100 år på nacken. Det krävde stora centraliserade insatser för att genomföras, något som skedde i gott samarbete mellan staten och industrin. Steget mellan ingenjören som producerar elektricitet och ingenjören som justerar samhället är egentligen ganska litet. Bägge tillhör stora organisationer som vi förväntar oss ska värna standard och välfärd.

Ett eko från denna historiska bakgrund är förstås att vi har högre krav på legitimering och dokumenterad professionalitet från elbranschens företrädare. Vi vet att inte vem som helst får dra elkabel i vårt hus. Det krävs någon som är diplomerad expert för att göra jobbet. Vilket skänker elbranschen en slags cred som gör att vi förknippar den med makten och samhällsbärandet.

Det gör förstås att vi kan fundera över om det finns något speciellt med energiproduktion, och då i synnerhet elektricitet, som gör att vi har en annan bild av vem vi har att göra med än när vi exempelvis handlar mjölk. Energi spottas fram av något slags stort bolag – vi har svårt att se skillnad på det ena eller andra företaget. Vi får ström ur två hål i väggen oavsett vilket bolag vi anlitar. Alla som byter elbolag kan ju konstatera att elektriciteten är densamma. Det syns inte på lampan om det är brun eller grön el vi använder.

Elektricitet är med andra ord oerhört anonymt i själva tillflödet, medan det är extremt individuellt i användandet. Hela vårt fokus ligger på vad vi kan göra med energin. Ursprunget har vi mycket vaga föreställningar om.

Jämför gärna med livsmedel igen. Där har vi ett slags Bullerbyförankrat medvetande kring hur mat framställs, även om det förstås inte kan jämföras med hur det var för 100 år sedan när Sverige fortfarande var ett jordbruksland. Men att vi har ett aktivt medvetande för kossor och bönder, för grönsaksodlingar och rapsfält, det framgår om inte annat av livsmedelsföretagens marknadsföring. Men energiproducenterna har det inte lika lätt. En bonde i blåställ och en glad Bregottkossa har mycket större möjlighet att landa i vår verklighetsuppfattning än vad ett kärnkraftsaggregat eller elstolpe kan göra.

Och här snuddade vi vid en annan förklaring till energiområdets politiska intresse. Dagens politiska generation kom i hög grad att formeras av 1970-talets politiska strider, där kärnkraften blev en markör som etsade sig fast i människors politiska medvetande. Visst finns det politiska strävanden att lyfta bort energipolitiken från stridslistan, inte minst därför att industrin vill ha en långsiktig lösning. Men det finns hela tiden en frestelse från någon politisk aktör att fronta i energifrågan och därmed skaffa sig en kortsiktig bonus i opinionsarbetet.

Ett exempel är att när politikerna en gång i tiden ville få bort oss från det fossila bränslet – under oljekrisens 70-tal – så uppmuntrade de bland annat till en övergång till direktverkande eluppvärmning av bostäderna. Oljeeldning ut, el-element in! Därmed lotsades folk in i en energianvändning som idag verkar lite underlig. Och politikerna försöker med olika medel rätta till det som deras företrädare ställt till med. På så sätt har åtminstone politiken blivit självförsörjande. Varje generation får försöka rätta till det som föregående generation åstadkommit.

Slutsatsen är således att det inte finns någon riktigt rationell förklaring till varför energisektorn inte anses kunna stå på egna ben, utan kräver ständigt nya politiska insatser. Det har med historia och ursprung att göra, men också politikernas egen vilja att dramatisera tillvaron. För att sedan inte kunna klänga sig ur sina åtaganden och löften

Stig-Björn Ljunggren