De flesta har nu pustat ut efter förra årets energiuppgörelse; politiker, industrin, kraftföretagen, fack och media. Även företrädare för naturskyddet verkar vara nöjda, trots sin antikärnkraftsfixering. Många lovprisar satsningen på fortsatt subventionering av vindkraften och samspelet mellan vind, sol och vattenkraft.

Men det finns en medaljens baksida med uppgörelsen: en övergång till sönderreglering av våra stora älvar, vilket riskerar bli följden av en storskalig grön energiomställning.

Man får intrycket av att en ohelig allians har ingåtts mellan politikerna, kraftföretagen, industrin och facken, ja t o m med älvräddarna för att tiga ihjäl vad som väntar för regleringen av storälvarna fr o m Klarälven och Dalälven och våra 7 stora älvar med kraftstationer norröver.

I Energikommisionens slutbetänkande (SOU 2017:2) omnämns visserligen denna för den storskaliga gröna energiomställningen helt nödvändiga reglerresursen på flera ställen, men dess mera långtgående negativa miljömässiga, sociala, estetiska mm konsekvenser nämns endast perifert.

I stort sett ses nämnda storälvar enbart som en teknisk resurs, som måste utnyttjas till fullo. Annars går inte reglerekvationen ihop.

 Vattenkraften och kärnkraften har varit en förutsättning för utvecklingen av det moderna Sverige. Först offrades dock succesivt forssträckor i stora älvar i vad som kan beskrivas som en dåtida inhemsk kolonialpolitik för elförsörjning av industrier, storstäder söderöver mm. Men utan dessa offer hade Sverige inte utvecklats till dagens nivå. För att undvika energibrist vid torrår för vattenkraften och samtidigt rädda forsar och älvar infördes kärnkraften, vilken i stort sett även tagit bort den dåvarande fossilkraftens negativa miljökonsekvenser med nedsmutsning och försurning. Därigenom slapp vi dessutom dess skenande kostnader och idag kan vi förutom vattenkraften tacka kärnkraften för vår elproduktions försumbara koldioxidutsläpp.

Men nu går vi in i en nygammal inhemsk kolonialpolitisk era i speciellt Norrland med sönderreglerade älvar i en storskalig grön energiomställning. I politikernas slutna rum kan man tänka sig höra konstateranden som: Det räckte inte att vi tog älvarna och byggde kraftstationer där. Nu måste ni också acceptera att dessa redan idag och ännu mera framöver körs som vi måste, eftersom vi ersätter kärnkraft med vindkraft.

Jag försöker nedan förklara hur det kan gå så här illa.

Vindkraftutbyggnaden skapar ett ökande behov av reglerkraft i elkraftsystemet. Hittills har regleringen i Sverige utförts med enbart korttidsreglering av vattenkraft. Efterhand kommer även den idag blygsamma solelproduktionen att spä på detta reglerbehov.

På europeiska kontinenten med dess mycket större kraftsystem jämfört med det nordiska sker reglering framförallt med fossilkraft, men för att reducera tillhörande stora reglerkostnader finns ett ökat tryck på användning av svensk vattenkraft även för reglering via samkörningsförbindelserna.

Korttidsreglering innebär att vattenföringen regleras utgående från det aktuella elbehovet enligt mycket noggranna föreskrifter i respektive vattendom.

Sedan decennier är alla våra stora älvar med kraftstationer norrut från Dalälven och Klarälven korttidsreglerade i olika omfattning; alltifrån mycket stora och snabba ändringar i vattenföring och -nivåer till reglering med nästan konstanta nivåer.

Med ett par undantag saknas pumpkraftverk (pumpning av vatten från ett lägre till ett högre magasin och sedan produktion i omvänd ordning). Tyvärr lade Staten ned det stora pumpkraftverket Juktan intill Umeälven i början av 1990-talet. Pumpkraftverk är mycket flexibla reglersystem med i allmänhet endast en begränsad lokal miljöpåverkan beträffande vattenflödets reglering.

Negativ miljöpåverkan från vatten- och vindkraft är välkänd; överdämning, markintrång, oljud, störningar av estetisk art mm. Speciellt nämnda korttidsreglering medför en stor påfrestning för vattendragens totala ekosystem, störningar i fisket, olägenheter för närboende, förfulning och på känsliga  älvsträckor erosion av strandzoner mm.

I motsats till nämnda miljöstörningar förefaller solelproduktion i sig knappast ha någon större negativ miljöpåverkan med sina solpaneler på ganska begränsade ytor.

På grund av vindkraftutbyggnaden i Nordeuropa samt den mycket snabba ökningstakten av solel i speciellt Tyskland finns enligt ovan ett ökande tryck därifrån på att få använda vår vattenkraft även för reglering, vilket då innebär en allt hårdare utnyttjning av vattendomarna, och det väcks även krav på en utökning av dessa till ännu större och snabbare variationer i vattenflöden och –nivåer. Därmed ökar förstås också omfattningen av problemen beträffande ovannämnda ekologiska, sociala och estetiska faktorer.

I en rapport från KTH beskrivs ett framtidsscenario med en storskalig grön energiomställning i Sverige med 47 TWh produktion vindkraft och 11 TWh solkraft.

Svensk Energi gjorde tidigare i detta forum en konsekvensanalys av KTH-scenariot avseende nödvändig reglering i kraftsystemet med förutsättningen att vind- och solkraft prioriteras som basproduktion och reglering sker med vattenkraft. Här beskrevs tidvis mycket kraftigare regleringar än idag. T ex kunde vindkraften i januari ibland med 15000 MW täcka en stor del av hela Sveriges elkonsumtion, men även vissa dagar bara vara några hundra MW. Detta innebar i förstnämnda fall en mycket låg vattenkraftkörning, medan det kunde var fullt ös vid stiltje i vindkraften. Under sommaren kunde sol plus vind täcka hela vårt elbehov. Med ovannämnda tillhörande solcellskapacitet skedde uppreglering på morgonen, nedreglering mitt på dagen och återigen uppreglering på kvällen, under soliga sommarhelger blev det ännu mer stillastående älvar än idag.

I solelproduktion uppstår dessutom mycket snabba variationer vid växlande molnighet med ett omedelbart behov av reglering.

Sådana här körsätt för vattenkraften innebär förstås drastiska ökningar av ovannämnda negativa konsekvenser för älvarna.

Kommer närboende och allmänheten, Naturskyddsföreningen o dyl att acceptera och naturvårdande myndigheter tillåta sådana här brutala ingrepp i älvarna?

Och vad kommer den ökade kortidsregleringen att kosta i minskande energiproduktion för vår vattenkraft?

Redan i dagens vattendomar föreskrivs t ex i många fall en viss minimivattenföring. Men i det beskrivna scenariot med prioriterad vind- och solkraft måste ofta sådana vattenföringar skapas genom att spilla värdefullt ”vintervatten” från långtidsmagasinen förbi kraftstationerna, speciellt vid låg tillrinning till respektive kraftstations korttidsmagasin. Ryckigheten i vattenkraftkörningen minskar dessutom dess energiproduktion genom försämrat utnyttjande av vattnets energiinnehåll eller lägre verkningsgrad och medför samtidigt merkostnader för ökat maskinslitage.

Om nu inte den destruktiva vattenkraftregleringen tillåts, vad blir då konsekvenserna för den gröna energiomställningen?

Kanske hade Energikommisionen något annat i bakfickan? Var det månne PM:en om elektriska batterilager?

Det torde dröja mycket länge innan en sådan möjlig reglerkälla, vätgasbaserad elproduktion mm hos oss blir tillnärmesevis av samma storleksordning som resurserna i nämnda kortidsreglering. Till dess kommer våra storälvar att åsamkas ytterligare mycket stora skador av korttidsregleringen vid en storskalig grön energiomställning.

Bild: Njavveforsen
Foto: Klas Roudén