Nu är det annat ljud i skällan

Den 5 september är ambitionen “att på sikt få bort elområdena” och i dag den 5 mars gäller ” ”Sveriges nya elområden gör leveransen av el effektivare”. Det svänger fort.

I dag gör Mikael Odenberg (MO) en riktig pudel och lämnar sensationella uppgifter om elomådenas vara eller inte vara. Det som i september 2011 skulle avskaffas är idag i mars 2012 den bästa lösningen för Sveriges elförsörjning. 
I september förra året skriver MO: “I dag finns det en risk att elområde 4, det vill säga sydligaste Sverige, vid vissa tillfällen inte kan få tillräckligt med el från norra Sverige. Då kommer elen att bli dyrare där. ”

Låter väl troligt, men idag skriver han: “Vid stor förbrukning och export till grannländerna är det inte alltid som det svenska elnätet räcker till för att transportera ner all den el som efterfrågas.”

Detta faktum har ju kunna konstaterats under till exempel februari med prisskillnader mellan område 3 och 4 på mer än 20 öre/kWh, samtidigt som område 4 exporterat el till Polen, Tyskland och Danmark. Nu är det inte “sydligaste Sverige som inte kan få tillräcklig med el” längre, utan det är våra kära grannar som inte vill starta sin dyrare produktion.

De boende i södra sverige skall alltså lida för att våra kära grannar inte tycker sig ha råd att utnyttja sina anläggningar. MO raljerar över hur liten prisskillnaden har varit och påstår att minsann har det rörliga elpriset varit mycket lägre i vinter än förra vintern. Detta är förvisso sant, men har inte ett dugg med elområdena att göra, tvärtom hade det rörliga elpriset i elområde 4 varit ÄNNU lägre om inte områdena funnits.

Han förutspår bara två lösningar: Ett – bygg ny produktion eller två – bygg nya ledningar. Jag föreslår en tredje lösning. Återgå till före 1996. Då var det på följande sätt, beskrivet av SVK: “SVK: Metoder för att säkra effekttillgången på elmarknaden: Före elmarknadsreformen hade producenterna ett mycket tydligt ansvar för att genomföra erforderliga produktionsinvesteringar. Kraftföretagen bestämde gemensamt kraven och följde också gemensamt upp att kraven efterlevdes.

Den ”semireglerade” prissättning som tillämpades i kundtarifferna medförde att samtliga kraftföretag i stort sett följde Vattenfalls prissättning. Förfaringssättet ledde till väl tilltagna produktionsinvesteringar. Leveranssäkerheten i systemet var t.o.m. betydlig högre än vad de överenskomna kraven angav.

En viktig förklaring till de höga nivån på leveranssäkerheten var förutom de gemensamma kraven att:
• I förhållande till de totala kostnaderna för elförsörjningen var kostnaderna relativt små för att hålla lite extra reserver.
• Kraftföretagen var riskaverta i den bemärkelsen att det var viktigare att säkra leveranserna till kunderna än att maximera vinsten. Nog var det bättre förr, men det får man ju inte säga.

1 Kommentar
Av Agneta
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Gunnar Ålfors skriver:

    Stackars vilseledda. Se Odelbergs inlägg!

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet