Självklart bör det svenska elsystemet inte vara orimligt importberoende, men det finns bättre sätt att säkra vår elförsörjning än att förbjuda möjligheten till elhandel, skriver professor Lennart Söder i en kommentar till rapporten Kraftsamling elförsörjning – Långsiktig scenarioanalys, av Qvist Consulting på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Svenskt Näringsliv har låtit en konsult, Qvist Consulting, göra en långsiktig scenarioanalys om det svenska framtida kraftsystemet. Många frågeställningar är mycket relevanta och till viss del nya jämfört med tidigare studier. Det är en intressant ansats att sätta upp teknikneutralitet som en förutsättning och att därpå göra en ekonomisk optimering om lämplig kombination av olika kraftkällor.

Bild: Sjökabel förbinder Sveriges elnät med grannländer. Foto: ABB.

Det görs många studier av hur ett framtida kraftsystem i Sverige kommer se ut och konsekvenser av detta. Den vanliga, principiella metoden, är att man studerar Nordeuropa, och antar fri konkurrens enligt EU:s elhandelsdirektiv för all elhandel. För klimatfrågan kan man antingen sätta en gräns för totala utsläppen av koldioxid eller också anta ett pris på koldioxid som är så högt så att man uppnår en viss minskning av koldioxidutsläppen. Allt detta görs genom en datorsimulering av en modell av hela systemet.

Det centrala är att den modell man använder också ska representera hur det framtida systemet fungerar, annars är det mycket svårt att dra några slutsatser från modellen om verkligheten.

Tyvärr blir resultatet från konsultstudien mindre intressant, då modellen och vissa märkliga antaganden som görs leder till en onödigt dyr elförsörjning som strider mot EU:s elhandelsdirektiv utan att för den skull vare sig vara bättre för klimatet eller öka försörjningstryggheten. Håller Svenskt Näringsliv verkligen med om de antaganden gällande elhandel som görs i rapporten? De leder ju till dyrare elförsörjning?

Den elhandelsmodell med omvärlden som ansatts i den nya studien från Svenskt Näringsliv innebär bland annat att:

– Elhandel med Norge utgår från en priskurva som innebär att ingen export från Sverige kan ske vid ett elpris över cirka 30 öre/kWh och ingen import kan ske under cirka 30 öre/kWh. Om Sverige exempelvis exporterar 1 500 MW blir intäkten enligt modellen cirka 15 öre/kWh, medan import av 1 500 MW kostar cirka 50 öre/kWh.

– Baltikum, Polen, Tyskland och Danmark behandlas som en integrerad handelspartner till Sveriges södra elområden (SE3 och SE4) vilket ”innebär ett implicit antagande om obegränsad elhandel sinsemellan dessa länder”.

– Om fossil elproduktion ”levererar el för inhemsk konsumtion i ett av Sveriges grannländer så antas att all möjlig export från det landet vid den specifika tidpunkten komma från fossila källor”.

– Enbart fossilfri import är acceptabel.

Dessa antaganden har en mycket stor inverkan på hela systemmodelleringen och därmed resultatet, det vill säga vilken kombination av kraftverk som är mest optimal under olika förutsättningar. Den valda modelleringen innebär bland annat:

– Om det produceras en enda MWh i ett polskt kolkraftverk så får Sverige inte importera från Danmark

– Om det produceras en enda MWh i ett tyskt naturgaseldat kraftverk så får Sverige inte importera el från Litauen där det finns ett 900 MW pumpkraftverk (Kruonis Pumped Storage Plant).

– Om det produceras en enda MWh i något fossilt kraftverk i Polen eller Tyskland så får Sverige inte importera el från Norge via Danmark.

– Om det blåser bra i Sverige under en timme så att vi exporterar 1 500 MW till Norge, och efter ett par timmar istället importerar 1 500 MW, så kostar denna lagring cirka 35 öre/kWh på grund av den antagna prisskillnaden mellan export och import. Enligt modellen tar alltså Norge betalt 35 öre/kWh för att lagra el (vatten) i sina magasin under några timmar.

– I de simulerade fallen finns cirka 12 000 MW handelskapacitet med omvärlden men i praktiken kan högst 4 000 MW användas för import.

Modellen innebär alltså ett totalt importstopp från grannländerna om det i något av de sex länderna (Estland, Lettland, Litauen, Tyskland, Polen, Danmark) produceras en enda MWh fossilkraft. Detta gäller även om importens klimatutsläpp kompenseras många gånger om genom fossilfri export vid andra timmar.

Självklart bör det svenska elsystemet inte vara orimligt importberoende, men det finns bättre sätt att säkra vår elförsörjning än att förbjuda möjligheten till elhandel.

Ett enkelt exempel är att investera i biobränsledrivna gasturbiner på t.ex. totalt 7 300 MW. Då är vi inte ”beroende” av import, men kan utnyttja elhandel för att få ett effektivt elsystem, sänka totalkostnaderna och minska klimatpåverkan. För de få timmar per år som gasturbinerna skulle behöva användas, skulle kostanden bli cirka 1,3 öre/kWh utslaget på all elanvändning.

Den föreslagna modellen står också i direkt strid med EU:s elhandelsdirektiv, som innebär att ”medlemsstaterna ska säkerställa att deras nationella rätt inte i onödan hindrar gränsöverskridande handel med el”. Det är dessutom synnerligen oklart hur man i praktiken skulle kunna förhindra import från Danmark för att det samtidigt produceras 1 MWh kolkraft i Polen.

Analysens principiella upplägg – teknikneutralitet, fossilfrihet, importoberoende – hade kunnat ge ett betydligt intressantare resultat med en realistisk modellering av elhandeln som motsvarar verkligheten. Då hade Svenskt Näringsliv också fått ett betydligt intressantare inspel till den viktiga frågan om ett kostnadseffektivt framtida kraftsystem. Varför skulle Svenskt Näringsliv vilja förbjuda viss typ av elhandel och därigenom få ett onödigt dyrt framtida elsystem?