Mer tung industri i Sverige minskar utsläppen globalt

Mer tung industri i Sverige minskar utsläppen globalt

Förr minskade Sverige utsläppen i omvärlden genom sin export av energikrävande industriprodukter. Nu har trenden vänt. Astrid Kanders beräkningsmetod för utsläppsbalansen i den internationella handeln tyder på att Sverige i dag förlorar produktion till utländska konkurrenter.

Ju mer den svenska energiintensiva industrin exporterar, desto mer sänks koldioxidutsläppen globalt, säger Astrid Kander, professor i ekonomisk historia med inriktning mot energi- och hållbar utveckling vid Lunds universitet.

”Det är en konsekvens av hög energieffektivitet i den svenska industrin, parat med att vår el är i stort sett utsläppsfri. Generellt skulle de produkter vi exporterar ha medfört större koldioxidutsläpp, om de skulle ha tillverkats utomlands.”

Ekvationen behöver kompletteras med att Sverige importerar produkter som förorsakar utsläpp i utlandet. Men hopräknat är utsläppsbalansen i den svenska utrikeshandeln en klar vinstaffär vad gäller utsläppen globalt.

Astrid Kander har under 2010-talet lett en rad projekt som utvecklat metoder för att mäta och bokföra de utsläpp som relateras till produkterna i världshandeln.

Det traditionella sättet att redovisa koldioxidutsläpp är produktionsmetoden (production-based accounting, PBA), som bland annat ligger till grund för FN:s redovisning under Kyotoprotokollet. Denna omfattar utsläppen från produktionen av varor och tjänster inom ett lands gränser.

Ett annat sätt att räkna är konsumtionsmetoden (consumption-based accounting, CBA, likvärdigt med carbon footprinting), som redovisar utsläpp från produktionen av de varor och tjänster som landets invånare konsumerar, oavsett var i världen de uppstår. Utsläpp som sker i exempelvis Kina för att producera svenska konsumtionsvaror bokförs då på Sveriges konto.

Ingen av metoderna kan dock på ett korrekt sätt hantera sådant som koldioxidläckage (till exempel koldioxidalstrande verksamhet som av kostnadsskäl flyttas till andra länder).

I en första studie (publicerad 2013) introducerade Astrid Kander med kollegor därför något de kallade nega-emissioner, ett mått på de globala utsläpp som inte blivit av till följd av att produktionen förlagts till ett mindre koldioxidintensivt land. Omvänt behäftades det importerande landet i redovisningen med motsvarande antal extra-emissioner.

I ett räkneexempel i studien (baserat på statistik från 2008) var Sveriges utsläpp 60 miljoner ton koldioxid baserat på produktionsmetoden, 90 miljoner ton baserat på konsumtionsmetoden och 45 miljoner ton baserat på ett nega-justerat konsumtionsmått. Bland annat bidrog Sveriges järn- och stålindustri till minskade emissioner globalt med 13 miljoner ton, skogsindustrin med 7 miljoner ton och energisektorn med drygt 2 miljoner ton.

”Sverige visade sig i den beräkningsmodellen alltså vara en stor nettoexportör av energi, inbäddat i produkter som stål, papper och lastbilar”, säger Astrid Kander.

I en senare studie (2015) föreslog hon och hennes forskargrupp en metod, TCBA, teknikjusterad CBA (technology-adjusted consumption-based accounting), där siffrorna justerades med hänsyn till teknologi- (och därmed utsläpps-) skillnaderna mellan berörda länder.

BNP-utveckling (GDP) och utsläppstrender med olika mätmetoder för Sverige 1995-2009. PBA-TBEET-kurvan visar i likhet med CBA-kurvan en ökning, vilket står i motsats till Isabella Lövins och Magdalena Anderssons påstående att Sveriges snabba BNP-tillväxt inte skulle vara kopplad till koldioxidutsläppen. Graf ur Astrid Kanders studie Decoupling or delusion? (2018).

Utfallet för Sveriges del blev med PBA-metoden 6 ton koldioxidutsläpp per capita, med CBA-metoden ungefär 8,5 ton och med TCBA-metoden ungefär 5 ton, med året 2009 som beräkningsgrund.

Häromåret tog sig Astrid Kanders forskargrupp an också standardmodellen för ett lands utsläppsbalans i handeln, BEET (balance of emissions embodied in trade). Denna modell ger en siffra baserat på de utsläpp som inkluderas i de exporterade och importerade produkterna, men lämpar sig inte för analys av sådant som omallokeringar av utsläpp (emissions displacement) och koldioxidläckage.

”För sådana beräkningar behövs ett globalt standardmått för den relativa koldioxidintensiteten för liknande eller identiska produkter, alltså ett mått på utsläppen efter att skillnaderna i ländernas energisystem och produktionsteknologier eliminerats.”

Den modell som Astrid Kander lanserade (2018) med denna utgångspunkt döptes till TBEET (technology-adjusted balance of emissions embodied in trade). Med stöd av modellen kan centrala element i massan av handelsprodukter separeras från varandra och en rad slutsatser dras.

Till exempel bekräftar också TBEET att någon nettoexport av utsläpp inte förekom i utrikeshandeln för Sveriges del för den period som studerades (1995-2009). Sverige bidrog till större utsläppsminskningar utomlands än de utsläpp som förorsakades av importen.

Astrid Kander varnar dock för den trend som blir tydlig i slutskedet av perioden, nämligen att koldioxidintensiteten i importen var i en ökningsfas, medan den minskade i exporten:

”En rimlig gissning är att Sverige som följd av förändrat handelsmönster efter 2009 gått till att vara en nettoimportör av koldioxid i utrikeshandeln. Trots god tillgång till utsläppssnål energi och hög energieffektivitet i produktionen verkar Sverige ha förlorat produktion till länder med sämre förutsättningar gällande utsläppen.”

Astrid Kander ifrågasätter ett påstående av ministrarna Isabella Lövin och Magdalena Andersson, som i en studie publicerad av Världsbanken 2015 menade att utvecklingen i Sverige ger stark evidens för att snabb BNP-tillväxt inte behöver vara kopplad till koldioxidutsläpp.

”Deras påstående att BNP-tillväxt och koldioxidutsläpp inte skulle vara relaterade alls (absolute decoupling) i Sverige är i ljuset av TBEET-resultaten helt enkelt inte korrekt.”

Sverige kommer alltså väl ut i alla de olika beräkningsmodellerna, men dessa visar samtidigt, enligt Astrid Kander, att det är centralt att hitta den balanspunkt där den svenska politiken för utsläppsminskningar inte försämrar konkurrenskraften hos den tunga industrin.

”Ur ett globalt perspektiv borde varje land specialisera sig på områden där det har utsläppsfördelar. Till exempel så att länder med god tillgång till utsläppssnål energi fokuserar på produktion och export av energikrävande produkter (och följaktligen visar positivt TBEET), medan länder med mindre tillgång till förnybar energi fokuserar på mindre energikrävande produkter (och därmed visar negativt TBEET).”

Med hänvisning till Parisavtalet påpekar Astrid Kander att några stora länder (Kina, Indien) formulerat utsläppsmål relaterade till sin BNP-tillväxt och alltså tillåter ökade utsläpp på hemmaplan:

”Länder som förbundit sig till utsläppsminskningar i absoluta tal borde försäkra sig om att de inte outsourcar utsläpp till länder som anger sina åtaganden i relativa tal”, är hennes diplomatiskt formulerade kommentar.

Mer tydligt ifrågasätter Astrid Kander slutsatserna i den nyligen publicerade KTH-rapporten “Bortom BNP-tillväxt: scenarier för ett hållbart samhällsbyggande”.

”Rapportens samtliga fyra framtidsscenarier om hur de svenska utsläppen ska kunna minskas bortser helt från klimatnyttan med svensk export. Alla föreslår att vi ska minska importen kraftigt för att få ner de svenska konsumtionsutsläppen. Men det innebär ju också mindre export, större andel självförsörjning och mer isolering från omvärlden. Det kan inte vara rätt väg att gå.”, konstaterar hon.

 

 

 

 

3 Kommentarer
Svenolof Karlsson
Av Svenolof Karlsson
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Karin Östman skriver:

    Mycket intressant och värdefull i formation

  2. mats nilsson skriver:

    Bra och klarsynt av Kander och hennes kamrater! Också bra att hon lyfter problemen med en av alla dessa “scenarios” och färdplaner som ska rädda världen. Litet mindre centralplanerning och litet mer marknad så tror jag absolut att vi kan lösa klimatfrågan

  3. Johan Montelius skriver:

    60, 90 eller 45 miljoner ton koldioxid, hmm intressant

    Världens samlade utsläpp från fossila bränslen uppgår till ca 38 miljarder ton koldioxid…. 38.000 miljoner ton koldioxid. Om vi slutar flyga, börjar cykla till jobbet och äter “klimatsmart” så kanske vi kan minska våra utsläpp med säg 10 miljoner ton…. inte ens ett avrundningsfel i sammanhanget.

    De som tror på klimathotet måste vara medvetna om att världen måste halvera utsläppen ….. det är tur att vi lägger miljard på Klimatklivet så att vi är med räddar världen. Man blir trött bara man tänker på det.

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet