Den senfärdighet som präglat implementeringen av elmarknadsdirektivet går inte att förstå eller försvara och den är oroande eftersom det behövs fler förändringar för att fullt ut öppna upp balansmarknaden för hushållen. Det skriver Tanmoy Bari, vd för Greenely.
De höga elpriserna är ett politiskt problem, inte minst ett valår, och i vårändringsbudgeten föreslår därför regeringen att Energimyndigheten får tio miljoner kronor extra för att hjälpa Sveriges småhusägare att sänka sina elräkningar. Det låter klokt eftersom vi kan räkna med att den dyra elen kommer att bli ännu dyrare. Men den som läser de tio energispartipsen på Energimyndighetens webbplats kommer att känna sig förflyttad till 1970-talets oljekriser. Det var då ett yrvaket Sverige började sänka inomhustemperaturen, täta fönster och dörrar, släcka ljus i tomma rum och använda snålspolande duschmunstycken. I energispartipsen syn inga spår av de senaste årens utveckling av digitala tjänster, tjänster där fokus ligger på att förbruka smartare snarare än att stänga av.
I Norrland satsas det på grönt stål och batterifabriker och snart finns ingen billig el att skicka söderut. På kontinenten är det en tidsfråga innan EU kopplar bort den ryska gasen som, liksom Norrlands vattenkraft, utgör en stabil bas i energisystemet. Det som går att bygga ut snabbt är vind- och solkraft, men med en allt större andel väderberoende kraft i systemet får vi elbrist då vinden inte blåser och solen inte skiner, och i samband med det skenande elpriser. Samtidigt är den svenska politiska debatten kring energisystemet helt koncentrerad kring kärnkraft eller vindkraft. Ny kärnkraft kommer i bästa fall att ta tio, femton år att få till, medan vindkraften som nämnts bidrar till volatiliteten.
Behovet av fler sätt att balansera elsystemet är akut och nära till hands ligger att låta hushållen bidra till effektbalansen. Genom kommande lagändringar inom ramen för EU:s elmarknadsdirektiv öppnas balanssystemet upp för oberoende aggregatorer som kan erbjuda variationer i hushållens elförbrukning som en stödtjänst. Hushållen själva får betalt genom en återbäring på elräkningen. Den senfärdighet som präglat implementeringen av elmarknadsdirektivet går inte att förstå eller försvara och den är oroande eftersom det behövs fler förändringar för att fullt ut öppna upp balansmarknaden för hushållen.
Flera bolag erbjuder numera digitala tjänster som gör att hushållen automatiskt kan styra sin elförbrukning så att den varierar beroende på tillgången på el. Värmepumpen behöver inte gå lika mycket hela tiden, elbilen behöver inte kontinuerligt ha samma laddeffekt och hushållen kan, om de har kunskapen, använda sina tvättmaskiner, dammsugare och annat de timmar då balansen i kraftsystemet lutar åt överskott och priserna är låga, och dra ner förbrukningen då systemet är pressat. Nästa steg är att hushållen börjar sälja tillbaka el till elnätet. Solpaneler kan leverera både till det egna huset, eller då det är fördelaktigare, ut till elnätet. Då hushållen skaffar elbilar skaffar de samtidigt gigantiska batterier som de kan ladda då elen är billig och sälja el från då priserna är höga.
Dagens balanssystem litar på stora förbrukare och leverantörer och är naturligen sårbart. För att skapa ett decentraliserat, marknadsdrivet balanssystem behövs ytterligare teknisk anpassning och regulativa förändringar som gör det möjligt med många, små leverantörer av systemtjänster . Då skulle miljoner enskilda hushåll automatisk kunna köpa och sälja el beroende på tillgång och efterfrågan, vilket både kan spara stora pengar för hushållen och göra att systemet som sådant kan klara en större andel väderberoende produktion utan att haverera.
Återindustrialiseringen av Norrland och gasstopp från Ryssland kommer att mångdubbla effektproblemen och prisvariationerna. Energimyndigheten skulle kunna sprida kunskap till småhusägarna om hur man förbrukar smartare eftersom det inte kommer att spela så stor roll om vi släcker lampor eller fyller tvättmaskinen till brädden. Det viktigaste är under exakt vilka timmar vi gör det.
***
Foto: Elena Mozhvilo/Unsplash
4 Kommentarer
Jag håller verkligen med om att även hushållen borde involveras i uppgiften att balansera kraftsystemet. Senfärdigheten i energiomställningen, som till stor del ser ut att ske genom elektrifiering är påfallande, och som det nu visats sig även utgörande en stor säkerhetsrisk.
För hushållens del torde den stora potentialen dock ligga i att reducera effektuttagen i uppvärmningen. Alla el- och värmepumpsvärmda hus borde förses med alternativ effektkapacitet, lämpligen i form av pellets- eller vedkaminer. Annan elanvändning i hushållen kan säkert också bidra, men det i mindre utsträckning och i takt med att apparater och system byts ut.
Utöver detta är det tragiskt att notera att konstruktiva inlägg av det här slaget ofta kommenteras av att ny kärnkraft är det enda möjliga lösningen. Mycket talar för att att fortsatt vindkraftsutbyggnad blir det dominerande inslaget i energiomställningen, eftersom vindkraft är billigast och snabbast att bygga. Väl på plats (vindkraften) blir det svårt att få lönsamhet i ny kärnkraft, i synnerhet som åtgärder för balansering av kraftsystemet/vindkraften också kommer att vara på plats innan någon hugad investerare öppnar plånboken för nya kärnkraftverk.
”Mycket talar för att att fortsatt vindkraftsutbyggnad blir det dominerande inslaget i energiomställningen, eftersom vindkraft är billigast och snabbast att bygga. ”
Eftersom vindkraft enbart bygger på tillfälliga och ej planbara väderföretelser kommer vindkraft aldrig att bli ett dominerande inslag i energiomställningen. Det är inte vädret som bestämmer när industri och privatpersoner behöver el. Vindkraft är därmed en enorm säkerhetsrisk för samhället.
Att dessutom prata om energiomställning med elektrifiering av samhället som mål är utopiskt. Användningen av disel och bensin som drivmedel för fordon kan av praktiska och logistiska skäl inte ersättas av el för batterifordon.
Det är synd att så få inser den prestation det var att bygga upp O3 från skogsmark till elproducerande kärnkraftverk på mindre än 5 år.
Frågan är väl vilka ”vi” är, det finns inte den kapaciteten i Sverige nu. ”Vi” hade till och med byggt en reaktorfabrik (Uddcomb), det byggdes generatorer och turbiner i landet men det mesta är borta.
Men politikerna borde tvinga Vattenfall att bygga en 300 MW SMR i Ringhals ABs regi bara för att se hur det går, skulle mentalt likna O1 som byggdes som en sorts test bara för att visa att ”vi” ville och kunde. Där var Wallenbergarna aktiva, men sen sålde dom sina intressen i kärnkraft.
Dags att avliva skrönan om att ny kärnkraft skulle ta 10-15 år att bygga. Vi byggde våra tolv reaktorer under en 15-årsperiod, samtidigt som vi utvecklade kunskapen och tekniken. Den senaste och största reaktorn, O3, byggdes på fem år. Det kan vi göra igen, bara det politiska klimatet slutar sätta krokben.