Den tyska energiomställningen, Energiewende, ”är och förblir utom kontroll”, enligt den första helhetsstudien av kostnaderna. Räddningen kunde vara ett kvotsystem enligt svensk modell, säger företrädarna för studien.

Det är kanske dags att återrehabilitera Peter Altmeier, tycker kommentatorer i tyska medier. Altmeier var miljöminister i den tidigare tyska regeringen och varnade för tre år sedan för att kostnaderna för Energiwende fram till slutet av 2030-talet skulle kunna komma att bli en biljon euro.

En biljon euro är tusen miljarder, eller omräknat i kronor omkring 10 000 miljarder. Det motsvarar omkring elva gånger den svenska statsbudgeten för 2016 på 892 miljarder kronor.

Altmeier sågades allmänt längs fotknölarna av både politikerkollegor och medier. Men i måndags presenterade Düsseldorfer Institut für Wettbewerbsökonomik (DICE, institutet för konkurrensekonomi) den första helhetsstudien över kostnaderna för Energiewende: redan 2025 kommer de att vara uppe på 520 miljarder euro.

408 miljarder av detta gäller EEG-avgiften, den avgift som från och med 2003 lagts på elpriset för att finansiera omställningen – framför allt för de subventioner som går till dem som producerar förnybar el.

Den utbyggnad av elnäten som föranleds av omställningen beräknas av DICE kosta 55 miljarder euro, dessutom går 18 miljarder till subventioner för kraftvärme, 12 miljarder till forskning relaterad till omställningen och 28 miljarder till ”övrigt”.

Till och med 2015 hade Energiwende kostat 150 miljarder euro, men det är ändå lite jämfört med de 370 miljarder som är att vänta de kommande tio åren.

Räknat på en tysk fyrapersonersfamilj blir kostnaden för omställningen därmed 25 000 euro fram till 2025. Det kan ses mot bakgrund av att 40 procent av de tyska hushållen förfogar över en nettoförmögenhet som understiger 27 000 euro.

Redan i fjol levde över tio procent av tyskarna i det som kallas energifattigdom (hushållet lägger mer än tio procent av sina inkomster på energi), och närmare 400 000 hushåll fick elen bortkopplad på grund av obetalda elräkningar.

Den aktuella studien beställdes av Initiative Neue Soziale Marktwirtschaft (INSM), ett näringslivsinitiativ som vill utveckla Tyskland baserat på den sociala marknadsekonomi som ofta beskrivs som konceptet för det tyska ekonomiska undret.

INSM-chefen Hubertus Pellengahr sparade inte på orden när studien presenterades: Energiewende är ett skolexempel på vad som händer när man kastar marknadsprinciperna över bord. Energiewende ”är och förblir utom kontroll”, enligt honom, ”kaoset betalas i slutändan av elkonsumenten” och de höga elpriserna är ”en källa till social orättvisa”.

Pellengahr hänvisade till ett välkänt löfte av miljöministern Jürgen Trittin (De gröna) 2003: omställningen skulle inte komma att höja månadspriset på el mer än vad en kula glass kostade. Men efter det har EEG-avgiften sjuttonfaldigats och elpriset rakat i höjden på ett tidigare aldrig skådat sätt.

Årets elprisnivå för den tyska slutkunden är 28,7 cent (2,78 kr) per kWh. Av det står EEG-avgiften exklusive momsen för 6,35 cent/kWh. Nu på fredag väntas beskedet att EEG-avgiften för 2017 höjs till 7,1 cent/kWh. Kalkyler tyder på att avgiften om några år kommer att vara på nivån 9-10 cent/kWh.

Slutsatsen i DICE:s studie är att Energiewende inte kan förverkligas med den subventioneringsmodell som använts hittills. Det är även så, säger forskarna, att omställningen inte har medfört någon nytta för miljön. Koldioxidutsläppen har inte minskat sedan 2009, Energiwende ”har sparat noll ton koldioxid – för väldigt mycket pengar”, med DICE-chefen Justus Haucaps ord.

Pellengahr och Haucap pläderar båda starkt för att klimatåtgärder bör genomföras med ”marknadsinstrument”. Den bästa optionen skulle vara att kraftigt förstärka utsläppshandelssystemet, samtidigt tror de att detta av politiska skäl är svårt. Den nästbästa optionen är att ersätta EEG-systemet med en ”kvotmodell”, med modell från det svensk-norska elcertifikatsystemet.

En sådan kvotmodell skulle förplikta elleverantörerna att i sina leveranser inkludera en viss andel förnybar el. På det sättet skulle man kunna skapa konkurrens mellan enskilda teknologier, förklarar Pellengahr och Haucap.

Hubertus Pellengahr menar att en omställning baserad på konkurrens till och med skulle kunna bli ett tyskt föregångsprojekt:

”Om det lyckas oss att bevisa, att kostnaderna för energiomställningen kan ske kontrollerat och behärskat, kunde också andra länder låta sig entusiasmeras av det. I sin nuvarande form är EEG däremot en belastning både för ekonomin och miljön.”

I kommentarerna till studien heter det nu att Altmeiers siffra kanske till och med kommer att visa sig vara i underkant. Ett annat påpekande är att dessa siffror till helt övervägande del bara gäller elsektorn och att denna bara omfattar en fjärdedel av den energi som Tyskland använder. Uppvärmning av byggnader, trafiksektorn och energianvändningen inom lantbruket finns inte med i beräkningarna.

Protester kommer också från företrädare för den förnybara energin. EEG-avgiften ”är inte en lämplig kostnadsindikator för Energiewende”, och den föreslagna kvotmodellen ”skulle bli betydligt dyrare än EEG”, menar Bundesverband Erneuerbarer Energien.

BILD: Justus Haucaps och Hubertus Pellengahr
FOTO: INSM