Vi håller med Börje Ekstig om att det är olyckligt att han inte får klara besked om vad som gäller vid borttagande av vindkraftverk. Jag kan samtidigt försäkra honom om att frågan inte alls är bortglömd, tvärtom är den högaktuell. Det skriver Gunnar Fredriksson, Svensk Vindenergi.

Svensk Vindenergi uppmärksammade frågan kring nedmontering och återställande av plats redan 2006 och har sedan dess drivit den både gentemot branschen och myndigheter i syfte att få fram en rimlig standard. 

Som ett första led gav vi 2008 i uppdrag till Consortis Miljöansvar AB att undersöka vilka kostnader det handlar om, för ett antal typfall. Det viktigaste resultatet var att kostnaderna varierade mycket. Äldre, små maskiner var relativt billiga att montera ned medan riktigt stora vindkraftverk kunde vara dyra, till stor del beroende på att de kranar som behövs är en bristvara. Havsbaserade anläggningar visade sig vara belastade med ännu högre kostnader. En stor fråga var hur mycket som ska bort och hur det ska behandlas.

Det råder knappast några delade meningar om hur metaller och annat återvinningsbart ska tas om hand. Däremot visar det sig att det fanns skilda åsikter om fundament och nedgrävda kablar. I arbetet fanns även naturvårdande organisationer med och i samtalen fanns en övervikt för uppfattningen att betong som var nergrävd i marken skulle lämnas kvar. Resonemanget följde två led, den ena gällde att betong skulle anses som inert och alltså inte anses påverka omgivningen, helt enkelt vara likt en sten. Det andra resonemanget gick ut på att om fundamentet tas bort så orsakas för det första en skada under arbetet och sedan ska materialet ändå köras till deponi.

Som Börje Ekstig helt riktigt påpekar så är det stora kostnader att ta bort fundamenten. I de fall de inte anses orsaka någon skada bör de alltså ligga kvar. Till detta kan man foga att det finns oändligt mycket mer betong i våra marker, mycket av detta ligger kvar sedan kriget och har inte orsakat några större skador. Ska man ge sig på att ta bort allt detta handlar det om oerhört stora kostnader. I rapporten diskuterades även hur skrotpriset påverkade det slutliga resultatet för rivningen. Man kan här konstatera att skrotpriset på främst stål, aluminium och koppar varierar så mycket att det i vissa lägen kan vara en mycket god affär att riva, speciellt de mindre verken.

I en senare rapport visade Consortis på alternativa möjligheter att se till att det alltid finns tillräckliga finansiella medel att montera ned vindkraftverk när de tjänat ut. Utgångsläget för det arbetet var att man inte skulle räkna med eventuella intäkter för skrot och att avsatta medel alltid skulle följa vindkraftverket, oavsett hur många gånger det säljs, eller vid till exempel företagsombildningar.

Det som kan anses som rimligast alternativ är likt en livförsäkring med vindkraftverket som förmånstagare för det fall inte verksamhetsutövaren kan ansvara för att nedmontera och återställa platsen. Det kan i sammanhanget vara intressant att notera att kostnaderna för återställande, inklusive betongfundament, ligger på någon enstaka procent av investeringskostnaden för en komplett anläggning. Problemets storlek ska därför inte överdramatiseras.

Energimyndigheten håller just nu på med att ta fram ordentliga riktlinjer för hur en återställningsgaranti ska se ut och vi hoppas både för branschens skull och för Börje Ekstigs skull att de kommer fram till en lösning som är bra för alla parter.

Gunnar Fredriksson
Vice vd, Svensk Vindenergi