Moderniseringen av kärnkraften har inneburit mycket stora driftsstörningar och låg elproduktion. Orsaken till att så mycket behöver göras på en gång har sina rötter på 1980-talet, menar två personer med lång erfarenhet av svensk och finsk kärnkraft. 

Mats Olin på uppdrag av Svensk Energi.

Magnus von Bonsdorff var VD för det finska kärnkraftsföretaget TVO från starten 1970 till 1994. Så sent som 2008 utredde han, tillsammans med Lars G Larsson, på Näringsdepartementets uppdrag den svenska kärnkraften. Den första av TVO:s två reaktorer i Olkiluoto, levererad av ASEA-ATOM, stod klar 1979 och den andra två år senare. 

– Redan från starten utnyttjade vi alla möjligheter att modernisera och höja effekten. Sedan dess har flera större och mindre uppgraderingsprojekt genomförts, samtliga jämsides med årsöversyn och bränselbyten. Därför har inte produktionen påverkats nämnvärt och den årliga driftfaktorn har sedan mitten av 80-talet legat vid 90 – 95 procent. Totalt höjdes effekten med en tredjedel fram till nu, säger Magnus von Bonsdorff.

I Finland fanns politiskt stöd för att utveckla vidare med målet att producera mer el och det påverkade TVO:s inställning till framtiden. I Sverige var situationen en helt annan. I och med folkomröstningsbeslutet 1980 om avveckling och sedan det så kallade ”tankeförbudet” – det vill säga förbud att planera för ny kärnkraft – monterades ambitioner och kompetens successivt ner, vilket fick genomgripande effekter inte bara för produktionsutvecklingen.

– Den situation med underhållsskuld som Sverige hamnat i skyller jag till stor del på de här politiska händelserna under 80-talet, menar Magnus von Bonsdorff.

Med ”underhållsskuld” menar han att det långsiktiga underhållet eftersatts som nu kräver stora ansträngningar för att tas igen. Magnus von Bonsdorff berättar att TVO hade mycket utbyte med Forsmarks kärnkraftverk under de första driftsåren, och i början var ambitionerna att utveckla verksamheten likartade.

– Med det förändrades successivt under 80-talet och till slut fanns det i princip inget utbyte kvar och det berodde på att man i Sverige var inställd på att kärnkraften skulle läggas ner, berättar Magnus von Bonsdorff.

Under närmare 20 år var aktiviteten låg när det gällde underhåll och modernisering vid de svenska kärnkraftverken. Från början av 2000-talet har bilden totalt förändrats.  Mellan åren 2006 och 2014 investeras det i runda slängar 40 miljarder kronor i  den svenska kärnkraften. Den ökade effekten kommer att motsvara en nybyggd kärnreaktor.

– När kärnkraftspolitiken ändrades 2006 så satte man igång med att modernisera. Det blev enormt stora projekt som man inte hade erfarenhet av att genomföra och jag anser att ledningarna för företagen borde ha bromsat tempot i planerna som innebar att alla skulle göra allt på en gång, säger Lars G Larsson.

Lars G Larsson har decenniers erfarenhet av svensk och internationell kärnkraft bland annat som projektingenjör för bygget av Ringhals och ställföreträdande generaldirektör på den svenska kärnkraftsinspektionen, och han är idag ledamot i Vattenfalls kärnsäkerhetsråd som leds av VD Øystein Løseth.

Det var enligt Lars G Larsson tre saker som skulle lösas: det långsiktiga underhållet var eftersatt, myndigheterna krävde säkerhetshöjande åtgärder och dessutom skulle effekten höjas.

– Det är svårare att bygga om än att bygga nytt. Du måste se till att dina moderna lösningar passar in en struktur som är byggd på 70-talet, och det blir komplext. Det handlar främst om att anpassa sig till fysiska dimensioner. Alla var “ringrostiga”, både kraftbolag och leverantörer, menar Lars G Larsson.

Ett exempel på modernisering är det totala utbyte av kontrollsystem som genomförts på Ringhals 2. En uppfattning om projektets omfattning kan man få genom dessa siffror: 520 km ny kabel, 40 km elrör, 1500 instrumentgivare. Totalt har uppemot 2 000 års arbetstid lagts ner när den analoga 70-talselektrioniken bytts ut till en digital lösning.

Anser du att problemet med styrningen av projekten är åtgärdat?
– Ja, det skulle jag vilja säga. Vi sa 2008 i vår utredning för Näringsdepartementet att det skulle ta 3-5 år att komma tillrätta med ledningsproblemen, och det ser ut som om den tidtabellen håller, fortsätter Lars G Larsson.

Ett annat exempel på förbättring är den modernisering som genomfördes 2011 av Forsmark 1 som planerades ta tio veckor. Arbetet förlängdes med tre dygn vilket bedöms vara en klar förbättring.

Kommer då kärnkraften att komma tillbaka till höga nivåer för tillgänglighet?
– Jag är övertygad om att kraftbolagen vi kommer att komma upp till bra tillgänglighetssiffror igen, och vi kanske kan ligga på 90 procent om några år, spår Lars G Larsson.

Det är uppenbarligen inte så lätt att hålla tiden när man bygger nya kärnkraftverk heller. Det nya finska kärnkraftverket vid Olkiluoto kommer att bli minst fem år försenat jämfört med de ursprungliga planerna.

– TVO har beställt en turn-key-färdig anläggning från franska Areva, men Areva har aldrig tidigare levererat en sådan. Jag tror att man har lärt sig en läxa från detta när man nu ska upphandla ytterligare reaktorbyggen i Finland, avslutar Magnus von Bonsdorff.