IF Metalls utredningschef Stefan Sjöquist efterlyser politik som leder till import av energiintensiv industri till Sverige snarare än export av elöverskott. Januariavtalets tankar om grön skatteväxling bör bli verklighet först efter en rejäl dialog med industrin, skriver han.

Energipolitik är på goda grunder en facklig fråga. Jobbtryggheten för industriarbetare är beroende av att dagens och framtidens arbetsplatser är, enkelt uttryckt, världsbäst och får de förutsättningar som behövs för att fortsätta vara så. Hit hör leveranssäker el till priser som är gynnsamma för internationell konkurrenskraft.

Därför ska Sverige föra en energipolitik som verkar för industrins behov. När landets nye industriminister Ibrahim Baylan, som sig bör, frågar sina statsrådskollegor ”Vad har du gjort för basindustrin i dag?” Ja då bör nytillträdde energiminister Anders Ygeman ha mycket att berätta.

Januariavtalet ger klen vägledning för energipolitikens inriktning. Att ”det ska vara enklare och mer lönsamt att investera i förnybar energi för eget bruk” kanske inte toppar listan över det mest angelägna. Det viktiga för vägen framåt är snarare att regeringen har en blocköverskridande överenskommelse att arbeta med. Portalformuleringen i energiöverenskommelsen om att ”Sverige ska ha ett robust elsystem med en hög leveranssäkerhet, en låg miljöpåverkan och el till konkurrenskraftiga priser” ger färdriktningen för att möta utmaningarna.

Utmaningar finns. I dagsläget råder osäkerhet om elsystemets kapacitet och tillförlitlighet. Framför oss ser vi behov av stora framtidsinvesteringar. Var helst vi diskuterar klimatomställning finner vi lösningar inom energipolitiken. Transportbehov som växer. Industri som ställer om. I mångt och mycket är förverkligandet av klimatomställningen ett nationellt investeringsåtagande för elektrifiering och bioråvara.

Så energiministern har mycket att berätta för industriministern. ”Jag sätter inga tak för Sveriges energianvändning”, skulle kunna vara öppningsreplik, med tillägget att Sverige behöver en plan för hur vi i praktiken möter behoven av leveranstrygg tillgång till effekt och överföringskapacitet. Färdplaner för fossilfri konkurrenskraft behöver ju preciseras och omsättas till handling. Industrikliv byggas ut och samordnas med en forsknings- och innovationspolitik som verkar närmare industrins behov.

Energiministerns berättelse om vad han gör för industrin skulle kunna fortsätta med att slå fast att energieffektivisering innebär att främja smartare produktion, inte sätt att fördyra och försvåra för industrin. Januariavtalets tankar om grön skatteväxling bör bli verklighet först efter en rejäl dialog med industrin. Konkurrenskraft är ju viktigt för landets förmåga att bära välfärd. Energiministern får gärna säga att styrmedel ska syfta till att främja investeringar för att trygga och öka tillgången till leveranssäker el, vara teknikneutrala och bidra till både reglerbar och intermittent kraft. Fokus riktas då på investeringar i överföringskapacitet i Sverige och för den nordiska elmarknaden.

Sverige har gynnsamma förutsättningar för att fortsatt utveckla ett klimatsmart energisystem. Steget vidare handlar om att använda energipolitiken till att kunna importera energiintensiv industri till Sverige snarare än att exportera elöverskott. Energiministerns roll för att hålla industriministern på gott humör borde inte vara omöjlig.