EU vill att rättsprocesserna för havsvind ska gå snabbare. Det talas om att utveckla färdiga processpaket som max ska ta ett eller ett par år från ansökan till byggtillstånd. Havs- och Vattenmyndigheten föreslår att Sverige först ser närmare på den finska modellen. Ända sedan 1960-talet har Finland en rättsregel som slår fast att staten äger vattnen runt kusten.

Den svenska staten förfogar idag inte över det egna landets havsområden på samma sätt som andra länder gör över sina nationella hav, berättar Fredrik T Lindgren, verksjurist på HaV och ansvarig för myndighetens rapport (pdf) om exklusivitet för anläggande av vindkraftsparker.

Den här artikeln följer upp texten ”Sverige saknar ett genomtänkt regelsystem” om svensk lagstiftning kring havsbaserad vindkraft.

– I andra jämförbara länder är till exempel statens styrande roll ofta en självklarhet, säger Fredrik T Lindgren.

En rättsregel som fastslår statens rätt till havs är dock fullt möjlig att införa, skriver HaV och föreslår ”ett system, delvis inspirerat från grannländer, där staten tar en mer aktiv, samordnande och aktivt planerande roll”.

Till exempel har Finland och Storbritannien regler som definierar statens allmänna vattenområden som statens egendom. Det utgör grunden för vidare förvaltning och upplåtelse av rättigheter i respektive lands havsområden. Den grunden saknar Sverige.

Varken Finland, Polen, Tyskland, Nederländerna, Danmark, Storbritannien eller Norge har hamnat i motsvarande juridiska läge som Sverige. En historisk orsak kan finnas i svensk industritradition där fisket har fått större havsfokus än offshorerelaterad industri, något som också har format juridiken.

Enligt HaV är det bland annat, med tanke på hur andra länder gör, ”anmärkningsvärt att Sverige idag inte tar ut någon avgift för upplåtande av rätt att nyttja stora havsområden under långa tidsperioder”, men det bottnar just i att den svenska staten inte äger kommersiella rättigheter till havs. Sverige kan därför inte legalt ta ut avgifter av aktörer som vill bygga ut havsvindkraft i svenska farvatten.

Möjligheten att avgiftsbelägga ett kommersiellt nyttjande av havsområden är beroende av en nationell regel som fastställer statens rättigheter till allmänt vatten ”och rätten att förvalta och utöva jurisdiktion över installationer och resurser i Sveriges ekonomiska zon”. En sådan regel som slår fast den svenska statens roll finns inte i Sverige.

HaV föreslår att först se närmare på den finska modellen då Sverige och Finland har en delvis gemensam och liknande rättshistoria. Ända sedan 1960-talet har Finland en rättsregel som slår fast att staten äger vattnen runt kusten.

– Det vi har tittat på är framförallt den grundläggande rätten. Det finländska havet ut till och med den ekonomiska zonen är statens egendom och det skiljer sig helt från svensk lagstiftning, säger Fredrik T Lindgren.

”Med Finlands modell som utgångspunkt bör det vara relativt enkelt att även i Sverige införa den i tidigare utredningar efterfrågade grundläggande rättsregel som ger staten rätt att förvalta allmänt vatten,” skriver HaV. ”Möjligen bör man utreda vidare om Sverige bör formulera en uttryckt äganderätt till allmänt vatten likt i Finland.” Alternativet är en grundläggande regel som åtminstone fastslår statens rätt och ger en uttryckt möjlighet till förvaltning.

Införande av sektorslagstiftning är ett särskilt grepp som skulle öka den svenska statens juridiska förmåga. Andra jämförbara länder som redan har eller planerar havsvindkraft har egen separat lagstiftning för just havsektorn.

I Sverige har man traditionellt gjort tvärt emot och istället utvecklat miljöbalken med målet att samla allt under samma paraply, inklusive all EU-lagstiftning. Med framväxten av havsbaserad vindkraft har det visat sig att inte alla verksamheter passar in i en sådan modell.

Sektorslagstiftning kan göra havsvindkraften ”lämpad att reglera separat utanför miljöbalken,” menar HaV, och dessutom lättare integrera den relaterade havsjuridiken i EU-direktiven. En ny sektorslagstiftning kan innebära ”en lag som med fördel skulle kunna samla alla författningsförslag som omfattas av förnybarhetsdirektivet, reglera frågor om undersökning, tillstånd, prövning med mera”.

Internationellt växer idag mängden nya havsrelaterade rättsakter och regelverk mycket, både nationella och inom EU:s lagstiftning. I horisonten ligger nya direktiv för energiproduktion till havs, bland annat men enklare miljöutvärderingar. EU vill att rättsprocesserna ska gå snabbare och skilja sig från dem man har på land. Enligt Lindgren pratar man om att utveckla färdiga processpaket som max ska ta ett eller ett par år från ansökan till byggtillstånd.

– Det finns idag inga konkreta krav från EU-kommissionen kring detta men vi vet att EU vill påskynda den havsbaserade energiomställningen. Därför bör Sverige vara förberedd på nya direktiv i framtiden, säger Fredrik T Lindgren.

– EU trycker redan på för att medlemsländerna ska peka ut fokusområden för havsbaserad vindkraft och skilja havsrelaterade miljöprocesser från de man har på landsidan. Just därför föreslår HaV att rättsläget kring statens roll utreds närmare.