Kan någon med krav på sanning säga, att Sveriges elproduktion inom överskådlig tid ska vara både förnybar och och inte ge utsläpp av till exempel koldioxid (CO 2)? Att lova mer än man kan hålla eller genomföra brukar inte leda till bra resultat.

Erfarenheten visar att det gäller inte minst i energipolitiken. Till raden av överdrifter; exempelvis att kärnkraften i Sverige skulle vara avvecklad till 2010, som till och med riksdagen ett tag stod bakom, kan nu fogas löften efter uppgörelsen i Energikommissionen. Det har blivit en besvärjelse, att säga att vår elproduktion ska vara både förnybar och inte ge några koldioxidutsläpp.

Sunda förståndet säger naturligtvis att det är två minst sagt önskvärda mål. Men kan båda förverkligas nästan samtidigt?

Sverige är ett av de länder som är mycket nära att klara det ena kravet. Vår elproduktionen är nästan fri från CO2-utsläpp. Det är konsekvensen av att vattenkraft och kärnkraft täcker vårt elbehov till närmare 90 procent. Lite kraftvärme, solenergi och vindkraft tillkommer.

Men vi bör inte glömma att andra aktiviteter – främst trafiken – förorsakar utsläpp av till exempel koldioxid. Dock ska påpekas att åtskilligt inom utvecklingen av nya bilar går i rätt riktning. Bränsleförbrukningen i moderna bilar är ofta bara hälften jämfört med 80-talets bilar. Och framtida el- och elhybridbilar kommer att pressa den ytterligare. Men samtidigt växer kraven i första hand på en utsläppsfri elproduktion om elbilar ska bli en rejäl miljövinst. Att ladda elfordon med el från Europas kolkraftverk är nog inte vad miljöbilarnas konstruktörer tänker sig.

Vattenkraften är med alla mått mätt den ideala. Den ger inga utsläpp och den är verkligen förnybar och producerar stora mängder el till konkurrenskraftiga kostnader.

Kärnkraft har också fördelen att inte förorsaka CO 2-utsläpp men den är inte förnybar som vattenkraften. Dock ska sägas att bränslet, uranet, har inte alls samma ekonomiska roll i elproduktion som till exempel kol, olja och gas har i kondensproduktion. Och utgår vi från de livscykelanalyser som gjorts både i kraftindustrin och på Chalmers ger kärnkraften mindre CO 2-utsläpp än t ex vindkraften utslaget på antalet producerade kilowattimmar.

Studerar vi EU-ländernas elproduktion, så inser vi, att i samma ögonblick som vi måste importera el, så erbjuds vi huvudsakligen fossil el framför allt från kol, eftersom cirka 50 procent av all elproduktion i EU är fossilt baserad. Det gäller länder som Danmark, Tyskland, Polen med flera, som vi har elutbyte med. Att helt avskärma oss från Europa lär ingen förorda. I så fall kan vi antagligen inte heller exportera överskott som vi tidvis har i vår system och som har ett miljövärde i Europa.

När vi nu råkar befinna oss i denna europeiska situation kan det knappast vara realistiskt att proklamera, att just Sverige ska kunna klara sig utan att använda energislag som är miljövänliga men inte förnybara. Ännu har ingen påstått att till exempel en intermittent vind- och solkraft skulle kunna ersätta cirka 40 procent av vårt elbehov, vilket kärnkraft ger. Trots att kärnkraftens installerade effekt bara är ungefär dubbelt så stor som vindkraftens ger den sex gånger mer el. I över 40 år har vi använt kärnkraft i Sverige. Det borde därför inte vara någon brådska med avvecklingen.

Vi bör inte förhäva oss för att vi använder mycket mindre fossil elproduktion än man gör i EU. Går vi tillbaka till 80-talet så introducerades naturgasen, som då importerades från Danmark, men som nu mest kommer från Ryssland, som ett nytt förment miljövänligt alternativ. Miljövänlig vill nog ingen i dag kalla gasen. Den har i Sverige fått ett namn som låter bra i ”gröna öron”. I Tyskland heter en Erdgas – ”jordgas” vilket är korrekt eftersom det är en fossil produkt. Givetvis är fossilgasen bättre ur miljösynpunkt än kol och olja eftersom den ger lägre koldioxidutsläpp. Men att stämpla den som helt miljövänlig anses inte korrekt med dagens krav.

Så sent som under 80-talet stod svensk kraftindustri inte heller främmande för kolbaserad elproduktion. I Sydsverige diskuterades bland annat konvertering av något aggregat på Karlshamnsverket till koldrift. En delegation kolhandlare var på besök på Sydkraft och presenterade planer för kolimport till Sverige från Australien. Produktionen skulle förvisso få en omfattande rening och bli bättre än förekommande oljekondensproduktion. Men själva grundtanken hade nog många tekniker svårt att förlika sig med:

Man skulle lasta fartyg i Australien med kol som skulle eldas upp i Sverige! Att alternativet dök upp var en konsekvens av ovissheten kring kärnkraftens framtid.

En sak fick vi som hade inblick i utredningarna klart för oss. Opinionsstudier som gjordes visade att allmänheten var mindre än måttligt förtjust i tanken på en kommande infrastruktur med stora kolhögar i ett antal hamnar, som till exempel fallet är i danska importhamnar.

Det är nog klokt att tänka efter i tid och inte avveckla kärnkraft och samtidigt tro att vind- och solenergi ska kunna bli en ersättning. De som sysslar med energipolitik borde se det som en skyldighet att förklara detta för svenska elkonsumenter. Ingen vinner på att försöka föra dem bakom ljuset.

Sverige är ett land med betydande elanvändning vilket inte minst beror på att vi avvecklat en stor del av oljeanvändningen, vilket är bra och ersatt den med el, vilket också är bra så länge som den produceras i vatten- och kärnkraftverk.

Men till denna process kommer också vårt stora behov av eleffekt, vilket beror på att vi har en för vår ekonomi viktig basindustri, som inte bara är starkt el-krävande utan som också ger exportintäkter och skapar en betydande sysselsättning. Därför bör våra industriföretag vara en stark röst i energidebatten.