Det finns inget stöd i EU:s vattendirektiv för att vända upp och ner på processen för vattenkraften så som det nu görs i Sverige, skriver Christer Borg i en replik till Energiföretagen Sveriges Pernilla Winnhed och Johan Bladh.

Pernilla Winnhed menar att det är en risk att frågor om miljöåtgärder i vattenkraften enligt den nationella planen (NAP) kanske kommer att avgöras i domstol. Att detta avgörs i domstol är effekten av att det är det system vi har valt i Sverige sedan 1918. Att göra om det nu i ”elfte timmen” när vi redan är så sena med genomförandet av EU:s vattendirektiv är vare sig görligt eller önskvärt. Om branschen inte hade varit så självgod kunde konsekvenserna av EU:s vattendirektiv hanterats mycket tidigare. Fast å andra sidan gäller ju detta också politiken, som betett sig minst sagt sömngångaraktigt; vi har ju haft kraven på oss sedan snart två decennier.

Läs Pernilla Winnhed och Johan Bladhs inlägg.

Det är bra att Winnhed observerat att vi har flera miljö- och hållbarhetsutmaningar som vi måste hantera, både klimatförändringar och förlust eller degradering av biologisk mångfald. Men slutsatsen att vi måste välja och prioritera är felaktig på flera sätt. Dels kan vi inte vänta med att åtgärda problemen kring förlust av biologisk mångfald och ekosystemkrisen, dessa är av samma dignitet som klimatförändringar i sig när det gäller vår framtida välfärd för att uttrycka det diplomatiskt; vår framtida överlevnad för att vara mer rättfram. Vi måste tvärtom kunna hålla flera bollar i luften samtidigt, och därmed både skapa ett helt fossilfritt elsystem, samtidigt som vi åtgärdar de uppenbara problem som elproduktion generellt och vattenkraften speciellt skapar i miljön.

Det önskade utfallet som Winnhed nämner i texten är inte en konstant eller ett utfall som delas av alla intressenter. Winnhed menar att påverkan på produktionen måste hållas nere, och att planeringsmålet på 1,5 TWh maximal förlust av vattenkraftsel, som nu kallas för ”riktvärde” måste innehållas och inte överskridas. Men efter att ha varit delaktig i processen sedan 2012, då som delegerad expert i Vattenverksamhetsutredningen (M 2012:01) och senare i ett stort antal högnivåmöten med bransch, myndigheter och andra miljöorganisationer, initierade av dåvarande GD på Energimyndigheten, Erik Brandsma, kan jag konstatera att detta mål om 1,5 TWh har varit omstritt hela vägen sedan det presenterades.

Dels finns det inga tekniska underlag i rapporten om strategi för åtgärder i vattenkraften som stöder att vårt elsystem inte skulle klara en större produktionsförlust. Dels är det en rapport som inte beställts utav regeringen och den har aldrig någonsin remisshanterats av andra myndigheter, därmed är det minst sagt konstigt att den nu ligger till grund för NAP. Dels blir slutsatserna i rapporten helt irrelevanta eftersom utgångspunkten inte varit att undersöka vattenkraftens roll i elsystemet idag och i framtiden, eller elsystemets sårbarhet vid en miljöanpassning av vattenkraften. Utgångspunkten har varit att vattenkraften är oersättlig, och precis som med den nya lagstiftningen från 1 januari 2019 och hela arbetet med NAP, har syftet varit att skydda vattenkraftsintressena.

Men slutsatsen om 1,5 TWh tak för produktionsförlust är felaktig också för att man missat helheten och komplexiteten i elsystemet. Winnhed är själv inne på den diskussionen och pekar på ”produktionsmix, kapacitet på utlandsförbindelser, förmåga till förbrukningsanpassning med mera”, och ”att det är det riktvärde som behovet av vattenmiljöåtgärder ska vägas av emot.” Jag håller med och vill särskilt understryka parametrar som styrning av konsumtionssidan och andra sätt att hålla elnätet i balans. Men i rapporten som ligger som underlag för NAP, lagstiftning och ändrade föreskrifter finns inte något alls av detta med. Slutsatserna kring vattenkraftens betydelse i framtiden och även framtida vägval kring elsystemet blir därmed baserade på grova förenklingar där stora delar av verkligheten skurits bort, och detta dödar alla incitament för att skapa ett elsystem som på riktigt är hållbart, inte bara på papperet.

Enligt ansvariga myndigheter och även med referens till vad som sades under de högnivåmöten som nämns ovan, finns kontrollstationer inlagda. Så som vi uppfattade det under högnivåmötena skulle allt då upp på bordet, dvs. underlag för om det så kallade ”taket” på 1,5 TWh behövde justeras uppåt – eller nedåt. Efter att ha bevistat ett av mötena under maj gällande NAP som HaV, Energimyndigheten och Svenska Kraftnät arrangerade, verkar detta ha tappats bort. På en fråga om dessa kontrollstationer gör det möjligt för justeringar både uppåt och nedåt sades att de inte ens förstod frågan. Med andra ord ser nu myndigheterna kontrollstationerna som enbart en möjlighet att kontrollera att ”riktvärdet” 1,5 TWh inte överskrids. Uppfyllelsen av miljömålen i vattendirektivet verkar mer vara en fråga om undantagen att nå dem behöver justeras till ännu lägre målsättning.

Winnhed kritiserar myndigheterna som har ansvar för NAP för att vara otydliga, speciellt kring taket för produktionsförluster som tidigare kallades ”planeringsmål” men numer ”riktvärde”. Ja, det är otydligare, eftersom den tydlighet som tidigare fanns i språkbruket givetvis var en nagel i ögat på EU. Det finns nämligen inget stöd för att vända upp och ner på processen så som det nu görs i Sverige. Det är i strid med hur vattendirektivet ska genomföras att först hitta på ett skäl till undantag på nationell nivå och sedan uppnå de målen genom att i de enskilda fallen (vattenförekomsterna) meddela undantag utifrån det nationella taket. Men Winnhed kan vara lugn, de myndigheter som ska genomföra arbetet har inget annat framför sig än att se till att alla undantag genomförs, vilket från vår horisont endast kan klassificeras som ett svek mot vattendirektivets syfte och mot vår gemensamma miljö.

Winnhed för också ett resonemang kring reglerförmåga och effektbehov och vikten av att skydda den i vattenkraften. Även om vi undviker att diskutera alla andra sätt att hantera högbehovstimmar, till exempel styrning av konsumtionssidan, så leder Winnheds resonemang fel. Om vi skulle skapa en situation där, låt oss säga 5 procent av reglerförmågan från just vattenkraften försvinner på grund av miljöåtgärder till skydd för ekosystem och biologisk mångfald, samtidigt som vi negligerar att införa andra åtgärder för att motverka detta (vilket vore minst sagt konstigt), så är det inte så att importerad fossilbaserad produktion får ökande negativa konsekvenser. Den produktionen hade skett ändå, eftersom kolkraftverken i våra grannländer inte existerar enbart på grunden att kunna sälja lite effekt under de få timmar per år som sådana högbehovssituationer uppstår i Sverige. Därtill är det varje enskilt lands eget ansvar att gå från fossilberoende till förnybart. Det innebär att när våra grannländer så småningom lyckats med det betinget så kommer vi importera förnybart producerad el istället och eftersom det är ett mål som ska uppnås finns inte skäl att på den grunden skydda just vattenkraftens reglerförmåga in absurdum. Vi måste se till att nätet är i balans, alltid, och det på ett hållbart sätt. Men det måste inte ske med just vattenkraft, det kan inte, med en seriös ansats, tillåtas vara ett mål i sig.

För de som agerar utifrån miljöperspektiv i dessa frågor är det inte bara känt, utan snarast ett axiom att vattenkraft är den förnybara elproduktion som skapar mest skador på biologisk mångfald. All energiproduktion har miljöpåverkan brukar det sägas, och det gäller givetvis både vindkraft och solcellstillverkning också. Men faktum är att vattenkraften, till skillnad från vindkraft och solceller, är en produktionsform som i grunden bygger på att förändra och negativt påverka grundläggande ekosystemfunktioner. När man dämmer och avleder vatten och ändrar flödena också på en tidsskala, vilket Winnhed vill fortsätta med, innebär det en miljöpåverkan som inte har någon som helst motsvarighet i de andra två nämnda produktionsslagen för förnybar elproduktion och i de ekosystem de återfinns i.

Av det skälet är det minst sagt sorgligt att när vi nu ändå tar tag i problemen så gör vi det genom att i möjligaste mån införa undantag för miljöanpassningen och låtsas som att det regnar när det gäller den enorma påverkan vattenkraften har. Hade ansatsen varit att hitta en väg till en framtida, på riktig hållbar elproduktion, skulle vi gjort helt annorlunda. Då hade vattenkraftens roll i dag och dess roll i framtiden satts i ett större sammanhang; då hade idéerna om hur vi skulle kunna hålla elnätet i balans med mindre vattenkraft fått växa och frodas.

Som det nu har blivit, efter mycket påtryckningar på regering, riksdag och myndigheter från branschen som Winnhed representerar, låser vi fast oss i det gamla sättet att se på elsystemet för att det är enklast för politiken och för att det gynnar branschen ekonomiskt, åtminstone kortsiktigt.

Det handlar alltså för branschens del inte om elsystemets funktion i första hand, utan om intäkter. Och det är besvärande att politiken, från alla läger, gått med på detta. Det visar att allt prat om miljö och hållbarhet från politikens sida mest är tomma ord. Eller möjligen, den snälla tolkningen, beror på oförstånd.

Det är också talande att Winnhed nämner utmaningarna kring våra Natura 2000-områden som ett ”problem” som måste lösas. De krumbukter kring lagar och förordningar som miljödepartementet utfört och som Havs- och vattenmyndigheten på order av regering och Energiöverenskommelse nu sysslar med för att krysta fram undantag för att komma runt miljömålen i vattendirektivet skulle kunnat vara humor på hög nivå, om de inte ledde till sådana negativa konsekvenser för våra vattenmiljöer. Men att upplösa Natura 2000-områden är något helt annat än att hitta på undantag kring miljökvalitetsnormer. Inte ens den mest kreativa jurist klarar av det utan att ett överträdelseärende inleds mot Sverige från EU. Och viktigare, är det verkligen branschens vilja till vägval? Att vi ska satsa på att också i Natura 2000-områden låta åtgärder och planer bara bli något som låter fint på papperet, men som inte ska genomföras? Eller ska vi försöka upplösa dessa gemenskapsrättsligt skyddade naturmiljöer för att skydda en produktionsform av el? Ett sådant synsätt medför en del moraliska implikationer…

Det hade ju varit bättre om både bransch och politik och även ansvariga myndigheter observerat detta långt tidigare. Då hade inte rapporten strategi för åtgärder i vattenkraften sett ut som den gör. Den kanske inte ens hade existerat, eller möjligen med annat namn, kanske Strategi för svensk elproduktion – ett scenario utifrån EU-direktiv och hållbarhet.

Med ett helhetsgrepp, där vattenkraften ses som en viktig del av många för att producera el och hålla elnätet i balans, och där miljömålen i EU:s vattendirektiv hade setts som prioriterade att nå – utan att använda alla undantag fullt ut – skulle arbetet med vattendirektivet kunnat integreras i en omdaning av vårt elsystem som hade återskapat mängder av miljövärden i våra vattendrag och gett återklang i hela världen.

Winnhed menar avslutningsvis att vi nu tar stora steg i en ny riktning. Men så är det inte alls. Tvärtom permanentar vi nu en syn på vattenkraften som allenarådande helig i elproduktionen och detta i linje med elfte och tolfte budorden: Så har vi alltid gjort, och Så har vi aldrig gjort.  Denna fastlåsning hindrar utvecklingen av alternativa regler- och produktionsformer och låser fast oss i ett elsystem som faktiskt inte kan kallas för hållbart. Syftet med nya lagstiftningen, att alla ska ha moderna miljötillstånd förfelas därmed och orden ger en fadd smak av Orwellskt språkbruk. För hur ska man förklara för ens barn och andra att det är exakt samma bild på torrfårorna i Norrland som man visar, fast den ena är märkt med Tillstånd enligt 1918 års vattenlag och den andra med Moderna miljötillstånd?