Efter Ei:s rapport om områdesprissäkring undrar Svensk Energi om myndigheten har intresse alls av att försöka hjälpa upp situationen med högre elpriser för kunderna i södra Sverige. Att försvara sig med att föreslagna metoder stör den nordiska marknaden håller inte, då vi är på väg mot en europeisk elmarknad.

Ett sätt att förbättra situationen för kunderna i södra Sverige är att införa prissäkringsinstrument av typen transmissionsrätter och då utnyttja så kallade Contracts for Difference, CfD. Det har föreslagits i remissvaren från många aktörer till ”Hagmanrapporten” som handlar om prisskillnader mellan elområde 3 och 4 i Sverige. Svaren visar en bred samsyn om behovet av ökade möjligheter för att hantera prisskillnaderna inom Sverige. 

Ei drar i sin rapport ”Områdesprissäkring och den nordiska marknadsmodellen” slutsatsen att det vore olämpligt att införa transmissionsrätter i Sverige och baserar det på att dessa kan påverka den nordiska marknadsmodellen negativt. Svensk Energi menar att Ei fokuserar på form och bortser från funktionen, då syftet med transmissionsrätter är att öka konkurrensen på terminsmarknaden.

Liksom Ei skriver är det korrekt att få aktörer på marknaden ser något större behov av nya produkter, speciellt inte om de skulle ställas ut av systemoperatörerna (Svenska Kraftnät i Sverige). Även om Svensk Energi också är tveksamma till en ny produkt på marknaden, så menar vi att Ei:s argumentation är bristfällig och ibland även vilseledande. Ei hävdar att introduktionen av transmissionsrätter riskerar att försvaga den nordiska modellen. Att försvara en regional marknad, i detta fall den nordiska, ter sig underligt med tanke på det EU-gemensamma målet att integrera de europeiska elmarknaderna. Det är ett mål som stöds av såväl regeringen, myndigheterna som marknadens aktörer.

Ei menar också att introduktionen av transmissionsrätter skulle kunna leda till en ökad finansiell risk för systemoperatören. Det torde vara känt att risker förekommer på elmarknaden, dessa måste alla aktörer – elproducenter, elhandelsföretag och kunder – hantera dagligen. Här är det svårt att se logiken i att aktörerna ska hantera en risk som de inte kan påverka medan den aktör som äger problemet och därmed kan åtgärda dem – Svenska Kraftnät – inte ska bära någon risk överhuvudtaget. Genom själva utformandet är det också möjligt att i princip eliminera risken för systemoperatören.

I likhet med energiministern hänvisar Ei också till att utbyggnaden av Sydvästlänken (som numera krympts till Sydlänken efter Norges avhopp) skulle förbättra förutsättningarna för CfD-handeln. Detta är direkt felaktigt. Genom Sydlänken ökar överföringskapaciteten till södra Sverige. Därmed kan de fundamentala prisskillnaderna minska. Det ökar dock inte förutsättningarna för CfD-handeln. Detta eftersom – som Ei själva skriver – den naturlige säljaren av CfD-kontrakt är den som har elproduktionskapacitet i det aktuella området, ett faktum som inte förändras av ökad överföringskapacitet.

Det är uppseendeväckande att Ei i sin rapport inte valt att behandla Hagmans förslag att Svenska Kraftnät ska auktionera ut CfD-produkter. Detta skulle uppfylla kraven på väg mot en europeisk marknad. Inte minst skulle en sådan åtgärd också bidra till en förbättrad likviditet i marknaden och komma kunderna i framförallt södra Sverige tillgodo.

Kjell Jansson, vd Svensk Energi
Magnus Thorstensson, marknadsanalytiker Svensk Energi