Katarina Koivisto, redaktionschef på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, betraktar i en ledare den svenska energidebatten. Sydvästlänken har nästan blivit det svenska Olkiluoto 3, skriver hon.
Elbrist är inte ett ord man förknippar med ett modernt samhälle. Men när svenska energibolag kör i gång oljekraftverk mitt i sommaren och industrin inte vågar investera, är problemet akut.
Artikeln är ursprungligen publicerad som ledare i Hufuvdstadsbladet den 5 augusti, och publicerad på Second Opinion med tillstånd av KSF Media. Bild: Sydvästlänken. Foto: Svenska kraftnät.
Just nu är bristen på el störst i södra Sverige, i Skåne. Men det var inte avsaknaden av svensk produktionskapacitet som i juni i fjol fick brödjätten Pågen att skrinlägga sina planer på en utvidgning i Malmö. Eller som fått tillverkaren av aluminiumprofiler Profilgruppen i Åseda att tveka då det gäller en utbyggnad. För det produceras gott om el i Sverige, men den når inte landets sydligaste del.
Pågens problem löstes genom en dyr speciallösning, där den svenska regeringen och den socialdemokratiska energiministern Anders Ygeman var inblandade. Men det är knappast möjligt att skräddarsy speciallösningar för alla företag i södra Sverige, inte heller ska konsumenterna där kontinuerligt behöva betala mera för sin el än konsumenter på annat håll i landet.
I slutet av juli gick de svenska oppositionsledarna Ulf Kristersson (Moderaterna) och Nyamko Sabuni (Liberalerna) ut med en debattartikel i Dagens Nyheter där de krävde en ny kärnkraftslagstiftning. Sverige behöver kärnkraften för konkurrenskraftig och leveranssäker el som i sin tur tryggar välfärd och jobb, skriver partiledarna.
De två oppositionsledarna efterlyser en lag som tar hänsyn till den nya generationens kärnkraftverk och gör det möjligt att bygga små, modulära kärnkraftverk på nya orter.
Men för tillfället är det alltså inte bristen på produktionskapacitet som är det stora problemet. Södra Sverige är drabbat på grund av otillräcklig överföringskapacitet, det går helt enkelt inte att föra över den el som produceras längre norrut till dem som behöver den i söder.
Här hemma har meter upp och meter ner skrivits om förseningarna som drabbat Industrins Krafts TVO:s tredje reaktor i Olkiluoto. I Sverige var tanken att den så kallade Sydvästlänken skulle forsla el från vattenkraftverken i norr till konsumenterna i söder. Den skulle föra över den mängd el som behövdes efter att Skånes kärnkraftverk i Barsebäck lades ner 2005.
Sydvästlänken har nästan blivit det svenska Olkiluoto 3. Enligt planen skulle länken vara klar 2014 och tas i användning 2015. Nu är nytt datum satt till i höst. Skälet till förseningen är, enligt en artikel i Dagens Nyheter, att leverantören franska Alstom, underskattat den tekniska utmaningen.
Problematiken med effektbrist har fått nätbolag också på andra håll i Sverige att reagera. I fjol höstas bad energijätten Vattenfalls nätbolag och Ellevio, tidigare Fortums svenska elnät, sina konsumenter fundera på hur de kunde medverka till en lösning om överföringskapaciteten inte räckte till. Det här gällde Storstockholm. Och i en debattartikel i Dagens industri gick en grupp bestående av näringsliv, kommuner, myndigheter och energibranschen ihop kring “Samling för nätkapacitet” och funderade på problematiken.
Energiindustrin här hemma uppger att det inte finns någon risk för samma problem som i Sverige. Planeringen och utbyggnaden av elnät har fungerat så att elen kan forslas till de ställen där den behövs. Överföringskapacitet och kraftverksbyggen går hand i hand.
Det är också så det måste vara. All produktion kan inte vara lokal. En avreglerad europeisk elmarknad måste också kunna transportera el för att konkurrensen ska kunna fungera.
De svenska oppositionspolitikerna skriver i sin debattartikel i DN att det nu krävs kraftfulla elnätsinvesteringar och en förutsättningslös diskussion om fortsatt drift av befintliga kärnkraftsreaktorer.
Man må tycka vad man vill om kärnkraften, men det är knappast vettigt att kraftproducenten Uniper mitt i sommaren, när efterfrågan på el är som lägst, startar det kraftverk i Karlshamn som drivs med fossil olja. Det visar på en bristande helhetssyn på både miljöpolitik och energipolitik.
Hos oss bygger vi ny kärnkraft, kraftigt försenad både i Olkiluoto och hos Fennovoima i Pyhäjoki där byggandet inte ens fått tillstånd ännu. Men det visar åtminstone på ambitionen att trygga tillgången på utsläppsfri el.
5 Kommentarer
”Elbrist är bara dålig planering” är rubriken. Är något annat möjligt när nästan allt produktionskapacitet som byggs numera inte är planerbar?
Under första halvåret i år nettoexporterade Sverige 16 % av elproduktionen, främst till Finland där den planerbara kärnkraften på mer än 10 år inte levererat någon el från OL3. Tillgången i Sverige på utsläppsfria el har varit god. Svenska Kraftnät ligger dock kraftigt efter med elnätsutbyggnaden vilket skapar problem för elproducenter i Norr och elanvändare söderut.
Artikelförfattaren tar i huvudsak upp dagens problem med temporär elbrist i södra Sverige.
Korrekt är påpekandet att det på vissa ställen är otillräcklig termisk kapacitet i regionnäten, vilket alltså inte beror på bristande kärnkraftskapacitet, som vissa av våra poltiska ledare ibland tycks tro.
Att hon nog inte har kunskap i att transmissionsnätets överföringsförmåga också beror på kärnkraftverkens reaktiva kapacitet må vara henne förlåtet.
Men allvarligare är tilltron till att Syd(väst)länken o andra investeringar i transmissionsnätet skulle vara någon långsiktig lösning på elbrist i Sverige, och då speciellt med nuvarande elenergipolitik med helt avvecklad kärnkraft 2040.
Hur fixas vår elbalans då med acceptabel stabilitet?, t ex med (mycket) svag vindkraftsproduktion vid svinkyla i Nordeuropa eller vid torrår för vattenkraften, och kanske också då vid värmeböljor, när det inte heller blåser, ens i norr.
Man bygger alltså inte bara bort elbrist med ledningar. Det krävs också tillräcklig elproduktion. Som framgår av artikeln har man insett detta i Finland. Kanske nu dags också för Sverige?, och då inte bara på årsbasis…
Man bygger alltså inte bara bort elbrist med ledningar, skriver Klaes Roudén. Nej, men det problem vi har är inte elbrist utan brist på kapacitet i stom- och regionnät. Mängden el är tillräcklig och växer tack vare utbyggnad av förnybar el. I Skandinavien har vi stor tillgång på vattenkraft. Det fina med större delen av vattenkraften är att den kan lagra energi i form av vatten i magasinen. När elbehovet är stort och det samtidigt är svaga vindar behöver vattenkraften leverera. Då måste det finnas kapacitet i nätet. Det finns stora möjligheter till effektutbyggnader i vattenkraften i Norge och Sverige. För att dessa ska bli av måste nätet ha kapacitet.
Om bristande termisk kapacitet i regionnätet är vi överens. Och omfattande förstärkningsåtgärder i transmissionsnätet pågår ju, men allt tar sin tid.
Hellman utgår tydligen från att det aldrig mer blir elenergibrist i Sverige som helhet, eller för den delen inte heller i Norge.
Jag beskrev i min kommentar bara lite av den politiska Energikommisionens bild av vår elframtid med helt avvecklad kärnkraft, men där också i verkligheten ingår torrår samt vindsvaga år (med låg utnyttjningsfaktor för vindkraften). Och Hellmans effektkörning med brutalt ökad korttidsreglering av våra älvar är tydligen helt ok för honom.
Men nu senast i veckan kom så den stora Hybrit-bulletinen från Luleå, och vilken regionalt skall sluka 10 % av vår elproduktion, ungefär vad Häradsbygdens totala vindkraft skulle ge. I så fall äntligen något vettigt jämfört med att köra ner denna energimängd söderut med sina energiförluster.
Men vad innebär detta för den årsvisa utnyttjningsgraden i transmissionsnätets överföringskapacitet, speciellt på marginalen för nya ledningar som kanske Hellman anser att Svk skall bygga, utan djupare analys?