EU-parlamentarikerna har glömt bort vad som är viktigt för Sverige. Det visade bland annat de svenska EU-parlamentarikerna när de röstade ja till rapportören Claude Turmes förslag till nytt energieffektiviseringsdirektiv i tisdags. Svensk politik för energieffektivisering riskerar därmed att behöva göras om i grunden, en politik som oavsett regeringsfärg byggt på samma principer sedan 2000-talets början.

I parlamentets förslag till nytt direktiv så föreslås bland annat ett tak för primärenergianvändningen i EU år 2020, ett tak som ska bördefördelas per land. Utöver detta så ska ett bestämt effektiviseringsmål nås i varje land. Ett tak som kommer att bli en ekonomisk tvångströja för ekonomin. I förra veckan cirkulerade siffror som skulle innebära ett tak för primärenergianvändningen i Sverige om 481 TWh. Det är 116 TWh mindre primärenergi än 2010. Mer än all fjärrvärme i Sverige. Majoriteten av all el i industrin.

Det betyder att ekonomisk tillväxt i form av ökad produktion i pappersbruk och stålindustrin och nya fabriker som använder el faktiskt inte får komma till stånd. Man kan inte anställa personer för att möta en ökad efterfrågan utan de jobben hamnar i andra länder utanför Sverige, utanför EU.  Facebooks etablering i Luleå leder till en ökad elanvändning om 1 TWh årligen, liknande etableringar bör Sverige tacka nej till i framtiden.

Är detta verkligen en politik ”som kan skapa upp till två miljoner nya jobb”, som vissa politiker påstår? Genuint två miljoner nya arbetstillfällen? Var då, undrar ett frågande svenskt näringsliv. Media borde ställa samma frågor. Möjligen flyttas jobb till en överhettad byggindustri som ska renovera en massa byggnader före år 2020, men nya jobb kan inte skapas på detta sätt. Det finns inget empiriskt stöd för den så kallade Porterhypotesen. Det borde politikerna veta vid det här laget.

I direktivet ställs detaljerade krav på hur den svenska, grekiska, finska, tjeckiska och portugisiska energieffektiviseringspolitiken ska utformas. Vi påstår inte att det saknas möjligheter att vidta åtgärder i varje land som leder till en minskad energianvändning. Tvärtom. Vi tror att det finns många sådana möjligheter. Men dessa möjligheter ser mycket olika ut. Därför måste en ambitiös energieffektiviserings-politik utformas så att man löser de nationella problemen. Det görs inte bäst på EU-nivå.

I vissa länder är husen av tradition dåligt isolerade (alla som vintersemestrat i Storbritannien har råkat ut för det), i andra länder är behovet av en effektiv luftkonditionering väsentligt för att människor ska kunna arbeta på kontoren, i vissa länder är fjärrvärmenätet utbyggt och kan effektiviseras. I Sverige är utsläppen av koldioxid från transportsektorn en utmaning. Att spara energi, måste ha ett syfte.

Att det fortfarande ser olika ut i EU, verkar EU-parlamentarikerna ha glömt bort i sin iver att visa politisk dådkraft. Ett sådant förslag med mycket tveksamma effekter för svensk del är förslaget om vita certifikat. Andra länders system innebär i korthet att myndigheterna gör långa listor på godkända åtgärder med schablonbesparing som sedan energibolagen utför själva, eller som det brukar vara, köper av konsulter. (Föga förvånande är det i Sverige enbart en organisation för energikonsulter som är positiv till detta förslag, med sig har de fått Svenska Naturskyddsföreningen.) Energibolagens inköp av godkända schablonåtgärder ska varje år motsvara en schematisk besparing som totalt ska uppgå till 1,5 procent av volymförsäljningen av energi året före.

Det kanske inte låter så mycket med 1,5 procent, men vilka åtgärder är det som i Sverige skulle kunna ingå i en svensk katalog? Hur många oisolerade vindar finns det i Sverige? Hur mycket kan vi spara extra jämfört med det som redan sker? (Man får nämligen inte räkna in det som skulle skett ändå.) Åtgärden kan vara kostnadseffektiv i sig, men hamnar hos den som är utvald, inte hos den fastighetsägare eller företag som genuint hade haft nytta av den. Ett energieffektivt fönster som installeras i ett hus från 2009 anses schablonspara lika mycket energi som om det installerades i ett hus från 1949.

Så blint skulle vi kanske inte utforma systemet i Sverige, utan uppföljningen och utvärderingen skulle bli mer ambitiös. Resursmässigt behöver då anställas eller omfördelas personal inom Energimyndigheten för att följa upp ett system med vita certifikat. I praktiken betyder det ut med lokala energi- och klimatrådgivare, regionala energikontor och in med personer som utvärderar var fönster, varmvattenberedare och värmepumpar installeras. Är det en vettig användning av skattebetalarnas resurser? Utöver detta så omfördelas resurser mellan kundgrupper eftersom alla kunder finansierar över energiräkningen vissa kunders åtgärder. Är det så vi ska utforma fördelningspolitiken framöver? Energimyndigheten har i likhet med oss kommit till slutsatsen att detta skulle fungera dåligt i Sverige.

Vad skulle vi vilja att vi gjorde i stället? Vi är intresserade av att utveckla de svenska styrmedlen för energieffektivisering. Det finns stora grupper av energianvändare som behöver hjälp att identifiera sin potential så att de kan bestämma när åtgärderna är lämpliga att genomföra. Sådana grupper är till exempel bostadsrättsföreningar där mer eller mindre amatörer ägnar sig åt fastighetsförvaltning av stora värden. Denna grupp ökar. Verksamhetsel i lokaler ökar och här finns behov av att nå dessa grupper med känd kunskap. Allmännyttans renoveringsbehov, förutom energianvändning, är ett annat område där vi behöver göra mer.

Tillsammans med energiföretag, kommuner, fastighetsägare och andra organisationer kan vi hjälpas åt att energieffektivisera Sverige. Vi är beredda att hjälpa till och tror att vi kan hitta fler lösningar, till exempel med energitjänster. EU-parlamentarikerna har nyligen visat prov på sämsta formens EU-politik, en lösning för alla och blundat för nationella förutsättningar. Det är tråkigt. Det är fel väg att gå.

Kjell Jansson, verkställande direktör Svensk Energi
Henrik Wingfors, ansvarig energieffektivisering
 Svensk Energi

FAKTA
Tillförd energi i Sverige år 2010 var 597 TWh efter avdrag för icke-energiändamål (vilket får räknas av). Industrin använde 52 TWh el som med en primärenergifaktor om 2,5 blir 130 TWh. Fjärrvärmen i Sverige uppgick till 60 TWh i byggnader (53 TWh) och industri (7 TWh). Källa: Energiläget i siffror 2011, Energimyndigheten