Energiministern tänker föreslå att det statliga ansvaret för den så kallad effektreserven på elmarknaden förlängs efter år 2020 och blir kvar till 2025. Han har svårt att se möjligheterna till en marknadslösning dessförinnan. Det är mycket märkligt eftersom den fanns redan vid omregleringen 1996 – att utföra det man avtalat att göra.

Effektreservens marknadslösning är inbyggd i elleveransavtalen vars verkliga innebörd de nya marknadsaktörerna uppenbarligen inte var medvetna om. Man överrumplades av ekonomerna som tog initiativet över tänkandet och formulerade marknadsproblemen utifrån sina ekonomiska teorier om utbud och efterfrågan och hur incitament från växelspelet mellan de båda kollektiva begreppen förväntas lösa bland annat effektfrågan.

Detta tänkande, eller paradigm, har sedan präglat meningsutbytet på och om elmarknaden. Innebörden av de individuella och sanktionerade elleveranskontrakten mellan säljare och köpare och hur innehållet binder parterna till ett visst handlande, har aldrig diskuterats, trots att det är där som de tvingande reglerna finns för vad parterna ska göra. Och som i slutänden summerar säljarens alla individuella leveransåtaganden till den totala och varierande leveransförmåga som han ska prestera under avtalstiden.

För att helt eller delvis slippa leverera under till exempel en period med en ovanligt stor elefterfrågan hos kunderna måste säljaren kunna åberopa någon form av så kallad friskrivningsklausul i leveransavtalet; finns ingen sådan klausul är det bara att leverera – på något sätt.

De ekonomiska teorierna om utbud och efterfrågan påverkar prisbildningen och skapar incitament som det är frivilligt att reagera på, men de tvingar ingen att agera på ett visst sätt – det gör avtalen. Det är svårt att tänka om, men den abstrakta elektriciteten kan ses som en handelsvara, vilken som helst, och som sådan är den en typisk ”bulkvara”; oförpackad och med lika kännetecken oberoende av hur den tillverkas. Den kan inte konkurrera med olika egenskaper, bara med priset och måste därför tillverkas så billigt som möjligt.

Den är också en fysisk insatsvara och helt avgörande för slutresultatet i praktiskt taget alla verksamheter av vilka många har utpräglade dygns- och säsongsvariationer. Tillförseln ska anpassas till andra moment i en verksamhet eller produktion och insatsen ska göras just när den behövs – det är den ultimata just-in-time-leveransen.

Att köpa elektricitet är inte märkligare än att köpa andra insatsvaror eller tjänster; köparen talar om vad han vill ha, säljaren offererar, kontrakt skrivs och ett sanktionerat regelverk börjar gälla.

Elbehovet är summan av miljoner individuella leveranskontrakt fördelade på ett antal säljare/leverantörer som ska ha resurser att utföra det som avtalats. Likartat för alla säljare innebär detta, givet att de håller sina ingångna leveransavtal, att det inte uppkommer vare sig energi- eller effektbrist; ”effektreserven” finns hos varje säljare i form av det kontraktsenliga leveransansvaret.

Och den så omdiskuterade kundflexibiliteten blir då särskilt intressant för säljaren att utnyttja och utveckla i syfte för att minska sitt maximala resursbehov i perioder med hög efterfrågan från kunderna; han utformar olika erbjudanden till dem om att minska eller flytta sin elanvändning från ur produktions- och prissynpunkt ogynnsamma tidpunkter.

Hur säljaren organiserar sina tillverkningsresurser med egen produktion och inköp från elbörs eller underleverantörer påverkar inte leveransskyldigheten. Den interna resursfördelningen är sådant som varje företag måste värdera och dimensionera utifrån sina åtaganden och sitt arbete med det som brukar kallas risk management. Hanteringen av den tekniska jämvikten på nätet mellan all inmatad och uttagen el är samma tekniska fråga som hittills och påverkar inte det avtalsmässiga leveransansvaret.

Lösningen till problemet med hur man ska tillgodose elbehovet, när det har ”högsäsong” (frågan om så kallade effektreserver), finns alltså i elleveransavtalens utformning och inte i de ekonomiska teorierna och börspriserna.

Energiministern kan därför skrinlägga funderingarna på effektreservens förlängning efter 2020 och ge ekonomerna ledigt en tid medan några duktiga, avtalskunniga jurister granskar och sprider kunskap om elleveransavtalens egentliga innebörd på elmarknaden. Då kan vi få en riktig elmarknad – med betoning på marknad.