Vår elförsörjning står inför stora utmaningar. Inom några år börjar de första kärnkraftreaktorerna nå sin tekniska och ekonomiska livslängd. De praktiskt möjliga lösningarna för ny baskraft i det svenska systemet är kärnkraft och/eller gaskraft.

Sverige är ett land begåvat med stora naturresurser. Vårt välstånd bygger till stor del på att vi har en industri som förädlar dessa rikedomar. Denna industri är beroende av konkurrenskraftig elförsörjning. Produktionen av elektricitet och förutsättningarna för långsiktiga investeringar i ny produktionskapacitet är därför avgörande för Sverige. 

Nu står elförsörjningen inför stora utmaningar. Inom några år börjar de första kärnkraftreaktorerna nå sin tekniska och ekonomiska livslängd. Svenska kraftnäts generaldirektör Mikael Odenberg påpekade nyligen (på DI debatt 19/5) att det kommer att saknas i storleksordningen 3 000 megawatt i södra Sverige år 2025. Basindustrins energisamarbete, SKGS, har givit mig i uppdrag att belysa förutsättningarna för tillgång till kraft av tillräcklig kapacitet i det svenska elsystemet när den nuvarande kärnkraften fasas ut ur systemet. I dag presenterar jag den rapport som är resultatet av detta arbete.

Det finns i teorin ett antal olika möjligheter att producera elektricitet som kan utgöra så kallad baskraft, det vill säga planerbar kraft som är tillgänglig under alla tider på dygnet, året om. Dessa är vattenkraft, kärnkraft, gaskraft, biokraft och kolkraft. Det handlar om elproduktion som kan vara kontinuerligt tillgänglig mellan 70 och 90 procent av installerad kapacitet. Som jämförelse har vindkraftens tillgänglighet på motsvarande sätt i olika studier bedömts vara cirka 6 procent av installerad kapacitet. Vindkraften byggs ut i linje med det nationella planeringsmålet och solel har ökat, framför allt som hushållskomplement.

Min rapport beskriver utmaningarna för det svenska systemet även ur balanssynpunkt. Med alltmer rörlig eltillförsel ökar kraven på den som har ansvaret att säkerställa att systemet kan leverera el och upprätthålla rätt frekvens alla tider på dygnet. Av olika skäl som jag redovisar i min rapport är de praktiskt möjliga lösningarna för ny baskraft i det svenska systemet kärnkraft och eller gaskraft. Vattenkraft går att utöka endast i begränsad omfattning med nu gällande lagstiftning som ger skydd till ett stort antal vattendrag.

Biokraft är dyrt och biomassan förväntas behövas inom andra områden än elproduktion. Kolkraft är politiskt inte acceptabelt med de stora utsläpp av koldioxid som sådan produktion ger upphov till, även om man finner en lösning att lagra koldioxid genom så kallad CCS-teknik. Tvärtom är det svenska elproduktionssystemet idag ledande i fråga om att vara koldioxidsnålt, och ska så förbli.

Oavsett val av teknisk lösning går det att beskriva kostnaderna för de olika alternativen i några huvudposter. Det är kapitalkostnader för investeringen i nya kraftverk, drift och underhållskostnader för anläggningarna under deras livslängd, eventuella skatter och avgifter för bränslen och utsläpp, kostnader för hantering av avfall och avveckling av uttjänta anläggningar, kostnader för elsystemet såsom nätanslutning et cetera samt kostnader för tillstånd att uppföra anläggningarna. De totala produktionskostnaderna räknat per kilowattimme elektricitet med de olika komponenterna ovan inräknade varierar självklart för olika anläggningar. Olika studier visar att de ligger mellan cirka 40 öre och cirka 100 öre per kilowattimme, beroende på val av produktionsform. (Alla nämnda produktionsslag inräknat).

Gaskraften har en lägre kapitalkostnad som är relativt lätt att kontrollera, men den rörliga kostnaden är högre. Ny kärnkraft har höga kapitalkostnader och ett stort behov av kostnadskontroll men låga driftskostnader. Båda kraftslagen har det gemensamt att försörjningstrygghet kan upprätthållas genom att bränslet – uran respektive gas – kan köpas från flera olika leverantörer världen över. Utredningen visar att den befintliga lagstiftningen synes vara till fyllest för att hantera de ärenden som kan bli aktuella när befintlig kärnkraft fasas ut ur det svenska systemet för nya kraftverk. Beslutsprocesserna när det gäller ny kärnkraft är mycket långa, av uppenbara skäl. Uppskattningsvis handlar det om cirka tio år.

När det gäller ny gaskraft är beslutsprocessen betydligt kortare. Förutsatt att det inte uppstår några komplikationer så är bedömningen att det tar cirka två till tre år att bereda och besluta om nödvändiga tillstånd. Det är erfarenheten av de två verk som anlagts senast i Sverige. Till detta ska läggas nödvändiga tillstånd när det gäller anslutning till elnät respektive gasnätsutbyggnad. Att uppföra ett kärnkraftverk tar någonstans mellan fem och åtta år. Motsvarande tidsperiod för ett gaskraftverk är vid gynnsamma omständigheter och på en befintlig anläggningsplats två till tre år. Det innebär att den sammanlagda planerings- och uppförandetiden för nya reaktorer uppgår till cirka femton år. För nya gaskraftverk är motsvarande sammanlagda tidsperiod från sex år och uppåt.

Det är bara cirka tio år tills ny produktionskapacitet behövs för att säkerställa en stabil och konkurrenskraftig elförsörjning som uppfyller kraven på såväl miljö som försörjningstrygghet. Förutsättningarna för dessa investeringar måste klargöras. Svensk industri behöver därför under den kommande mandatperioden brett förankrade politiska besked om villkoren för den långsiktiga elförsörjningen.

Jöran Hägglund