DEBATT
En ny forskningsstudie behandlar det stora elavbrottet på den Iberiska halvön och fokuserar på institutionernas betydelse för styrning och drift av kraftsystem. Studien leder till frågor om Sverige borde ha en oberoende systemoperatör som separeras från nätägandet, menar elmarknadsanalytikern Mats Nilsson.

En ny forskningskommentar från MIT analyserar avbrottet på Iberiska halvön i april, inte för att peka ut en viss teknik, utan för att diskutera principerna för hur ett modernt kraftsystem bör styras. Den använder Spanien som fall, men slutsatserna är generella.

Bild: Tunnelbanan i Madrid stängd under det stora elavbrottet. Foto: Wikipedia. 

Forskarna diskuterar balansen mellan snabb systemdrift (OPEX) och långsiktig planering (CAPEX), incitamentens betydelse och hur roller organiseras idag, och hur den borde organiseras i framtiden. I den spegeln bör vi också granska det svenska systemet.

MIT-kommentaren är alltså inte bara en Spanienrapport utan en principiell text som använder Spanien för att göra frågorna konkreta.

Det tekniska exemplet är tydligt. Reaktiv effekt och spänningshållning är lokala fenomen. När spänningen drar iväg i en nod hjälper det föga att ha stora resurser långt bort. Om systemet i normalfallet förlitar sig på kortsiktiga driftsåtgärder, upphandling av stödtjänster, redispatch och omdirigering av produktion, kan säkerheten upprätthållas men till en växande löpande kostnad. Den kostnaden är i grunden en försäkringspremie som blir hög om de fysiska förutsättningarna inte matchar nätets faktiska behov.

Poängen är därför inte mer av en viss teknik, utan rätt lokalisering och en transparent avvägning mellan driftsåtgärder nu och fasta resurser över tid.

I Spanien utlöstes händelseförloppet av otillräcklig dynamisk spänningskontroll tillsammans med lokala överspänningsproblem och behov av att absorbera reaktiv effekt, vilket fick skydd att lösa ut och ledde till frånkopplingar och separation av det iberiska systemet.

Händelseförloppet, spänningshöjning, selektiva skydd, separation, är i sig inte unikt. Sådana sekvenser kan inträffa i alla komplexa nät. Det som gör fallet lärorikt är att kostnaderna för spänningshållning och stöd därefter sköt i höjden. Den prisbilden illustrerar MIT-textens huvudpoäng. Om vi främst använder kortsiktiga medel för att hantera strukturellt lokala problem blir systemet dyrt och sårbart. Långsiktiga, lokalt placerade resurser, synkronkompensatorer, nätförstärkningar, batterier med spänningsstöd, ibland även termiska enheter och regler i anslutningspunkter, kan i många fall sänka den totala samhällskostnaden när man räknar över 10 till 20 år.

Därför skiftar MIT-kommentaren fokus från tekniklistor till institutioner. Vem väger OPEX mot CAPEX, med vilka data och vilket mandat, och hur görs analysen prövbar?

Här finns flera vägar, men ur ett europeiskt perspektiv framstår en som mest realistisk. Den brittiska modellen med en tydligt renodlad och oberoende systemoperatör som separeras från nätägande och har uppdraget, och verktygen, att optimera driften timme för timme, köpa rätt tjänster och samtidigt driva fram ett transparent underlag för vilka fasta resurser som behövs var. Det är inte en ideologisk position utan en styrningslogik. Den aktör som bär ansvaret för realtidsbalans och spänningskvalitet måste också kunna styra portföljen av driftskontrakt och vara den som formulerar kraven på lokala lösningar, utan inbyggda konflikter mellan ägarintressen och driftmål.

Detta adresserar just det som Spanienfallet belyser. Lokala behov måste översättas till konkreta, konkurrensutsatta upphandlingar och, när det är billigare över tid, till fasta investeringar på rätt ställen. En systemoperatör med eget uppdrag och egna verktyg har starkare incitament att minimera den totala kostnaden än en struktur där samma organisation både äger nätet och upphandlar åtgärder som påverkar den egna kapitalbasen.

Modellen skulle fungera väl i en europeisk kontext och samspelar med marknader för stödtjänster, kapacitet och överföring. Den skärper också ansvarslinjerna. När driftskvaliteten brister är det tydligt vem som ska förklara vad som saknas av data, verktyg, resurser, och vilka åtgärder som ska prövas.

MIT nämner även en fristående planeringsbyrå, men i EU är det en mindre kompatibel lösning. Praxis går redan mot renodlad systemdrift, skarpare data- och modellkrav samt konkurrens i stödtjänster. Sverige lär därför tjäna på att fullfölja den linjen i stället för att skapa en ny planeringsinstitution. En oberoende systemoperatör med tydligt uppdrag har enligt MIT-rapporten bättre förutsättningar att leverera just detta.

Berättelsen om den spanska händelsen visar varför de lokala förutsättningarna i nätet inte kan ersättas av generella lösningar långt bort, och varför en organisation med tydligt driftsfokus behöver mandat att både upphandla, lokalisera och initiera långsiktiga lösningar.

Om MIT-kommentaren har rätt i att Europas säkerhet i dag ofta köps dyrt därför att stamnät och systemdrift är för integrerade, och om incitamentsstrukturen gör att lokala spänningsresurser försenas, då blir frågan oundviklig också här. Borde vi, i likhet med Storbritannien, renodla systemdriften från stamnätsägandet och ge den mandat och verktyg att styra både de kortsiktiga kontrakten och de långsiktiga behoven? Om svaret är ja behöver vi säga det tydligt, innan nästa ”spanska” debacle drabbar Sverige.