Skulle Tyskland, med Europas högsta elpriser, ha hållit fast vid kärnkraften, skulle enorma belopp ha sparats och landets utsläpp vara mycket mindre, enligt en ny vetenskaplig studie. Skulle Tyskland dessutom ha investerat i ny kärnkraft, kunde landet redan ha nått sina klimatmål, och det med halva kostnaden för Energiewende.

En rad beräkningar över kostnaderna för den tyska energiomställningen, Energiewende, har lagts fram genom åren. En siffra som återkommit, 520 miljarder euro sammanräknat för perioden 2000-2025, härstammar från Düsseldorfer Institut für Wettbewerbsökonomik (DICE, institutet för konkurrensekonomi), beskrivet också på Second Opinion i samband med att kalkylen presenterades.

Bild: Kärnkraftverket Grafenrheinfeld som stängdes 2015. Foto: Wikipedia.

Vid 2030-talets slut kan summan kalkyleras vara uppe i en biljon euro, enligt samma institut, en siffra som nämndes också av den tyske miljö- och senare finansministern Peter Altmaier medan denne ännu var i ämbetet. Ett mått på beloppet ges av att det tiofaldigt överstiger Sveriges årliga statsbudget.

Nu finns beräkningar för hur situationen skulle kunna se ut i Tyskland om landet hade behållit kärnkraften och nyinvesterat i den – Atomausstieg, kärnkraftavvecklingen, är som bekant ett huvudelement i Energiewende. Kalkylerna, gjorda av Jan Emblemsvåg, professor vid Norges tekniska universitet, grundar sig på den faktiska utvecklingen av det tyska elsystemet åren 2002-2022 och finns publicerade i den vetenskapliga tidskriften International Journal of Substainable Energy. Dokumentet kan hämtas här.

Sammanfattningsvis, enligt studien, skulle 600 miljarder euro ha sparats in och mycket mer utsläppsfri el ha producerats, om Tyskland hade hållit fast vid kärnkraften.

Baserat på officiell myndighetsstatistik minskade de tyska växthusgasutsläppen från elproduktionen under perioden 2002-2022 med 25 procent, medan kostnaderna för omställningen till vind- och solkraft gick på 696 miljarder euro, varav 310 miljarder var statliga subventioner. Som jämförelse skulle en vidare drift av den tyska kärnkraften 2002 baserat på det årets driftkostnader fram till och med 2022 ha belöpt sig på 91,3 miljarder euro.

Jan Emblemsvåg, professor vid Norges tekniska universitet.

I genomsnitt under tjugoårsperioden producerade de förnybara energikällorna i Tyskland 181,8 TWh el per år. Med kärnkraften kvar i bruk på oförändrad nivå, skulle denna fortsatt ha producerat 185,6 TWh/år, detta dessutom med den väsentliga fördelen att elen skulle ha levererats konstant och oberoende av vädret.

Jan Emblemsvåg frågar sedan vad som skulle ha kunnat åstadkommas om Tyskland inte bara hade behållit kärnkraften, utan även hade byggt ut den under de tjugo åren. Han baserar den kalkylen på det utbyggnadstempo som Kina haft under perioden och de faktiska kostnaderna för de kärnkraftverk som under samma period tagits i bruk i Sydkorea och Förenade Arabemiraten.

I antal innebär det 16 nya reaktorer, varav den första skulle ha tagits i bruk 2010 och det sista 2019. Slutsatsen är att Tyskland baserat på de här förutsättningarna skulle ha ökat sin årsproduktion av kärnkraftsel med 186,3 TWh. Vilket innebär att behovet av övrig elproduktion (alltså icke-kärnkraft) 2022 skulle ha reducerats till 121 TWh/år. Räknat på samma nivå av förnybar el som 2002 skulle i så fall bara behov av 58,9 TWh fossil elproduktion ha återstått. Rent matematiskt en 73-procentig minskning av Tysklands faktiska fossila elproduktion 2022.

Nedan Emblemsvågs illustration av de kalkylerade inbesparingarna för de två alternativen – utbyggnad med 16 kärnreaktorer (rött), bibehållande av 2002 års kärnkraft (grönt) – jämfört med den faktiska kostnaden (blått). Med bibehållen kärnkraft skulle 605 miljarder euro ha sparats. Med utbyggnad av 16 reaktorer skulle besparingen minska till 332 miljarder euro, men en stor del av utsläppen skulle ha eliminerats.

Jan Emblemsvåg påpekar att hans kalkyler med nödvändighet bygger på en mängd antaganden. Han diskuterar dem också utförligt och påpekar bland annat att till exempel en utbyggnad av kärnkraften i Tyskland skulle ha förutsatt en teknisk och politisk beredskap som inte existerat.

Likväl är proportionerna som synes markanta. Emblemvågs sammanfattning: ”Det kan inte råda några tvivel om att Tyskland, ifall landet hade investerat i ny kärnkraft i stället för väderberoende elproduktion, skulle ha nått en större dekarbonisering med mycket mindre nominella utgifter. Den korta konklusionen är att Tyskland i så fall skulle ha nått sina klimatmål med betydande marginal och med halva kostnaden för Energiewende.”

För en helhetsbild av alla kostnader som hör ihop med elsystemet behöver, som Second Opinions läsare vet, hänsyn tas också till annat än elproduktionen och subventionerna av den. Emblemsvåg går i sina kommentarer till en del in också på detta.

Till exempel omfattar de här redovisade kalkylerna inte kostnaderna för att bygga en slutdeponering av det tyska kärnavfallet. Å andra sidan skulle kärnkraften ha tillfört en rad egenskaper som den väderberoende energin inte har, som stora mängder restvärme och olika slags nyttor och förmågor som elsystemet behöver för sin stabilitet, oräknat att de väderberoende kraftslagen kräver ett mer utbyggt elnät, ständig balansering och stor lagringskapacitet.

Jan Emblemsvåg avslutar med att osäkerhetsfaktorerna i hans studie inte rubbar på det positiva utfallet för kärnkraften, med tillägget att den slutsatsen inte räknar in den politiska faktorn och dess konsekvenser för finansieringsviljan. I fråga om den förda politiken hänvisar han i stället till den tyska riksrevisionen Bundesrechnungshofs förödande slutsatser, redovisade av Second Opinion här.