Med sin aktuella remiss om framtidens elmarknadsdesign flaggar EU-kommissionen för en nedmontering av den europeiska elmarknaden, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Hans bild är att förnybartlobbyn och Tyskland fått färga konsultationen och bedömer att sannolikheten för att kunderna i framtiden kommer att få högre elräkningar är stor.

EU-kommissionen har för närvarande en remiss ute om något så stort som framtidens elmarknadsdesign. Det som remissas är delvis ärligt, i stora drag ängsligt och fullt ut politiskt!

Kommissionen påstår att det nuvarande regelverket är otillräckligt för att skydda kunderna. Det är i sig en ganska märklig omskrivning av konsekvenserna av framför allt Energiewende och en satsning i Västeuropa att fasa ut kol- och kärnkraft med naturgas som slagit helt fel.

Läs även: EU-kommissionen visar korten om elmarknadsdesignen

Dock tar nu regleringstalibanerna tillfället i akt att i skydd av höga elpriser, skapad av en usel energipolitik runt om i Europa, föreslå återregleringar av elmarknaden. Eftersom denna återreglering inte beror på ett marknadsmisslyckande, är sannolikheten att kunderna i framtiden kommer att få genomsnittligt högre elräkningar i stort sett 100 procent.[1]

Det nya i detta kommissionsförslag är kanske att kommissionen vill hjälpa medlemsstaterna att skapa en balans mellan utbud och efterfrågan som gör EU-länderna oberoende av länder utanför EU.

Det är ett ärligt kommissionsdokument i den meningen att kommissionen försöker adressera denna fundamentala problematik. På lång sikt måste en väl fungerande marknad råda bot på den obalans i kraftsystemet som till exempel den tyska energipolitiken lett till. Men det finns också förslag om intäktsreglering på så kallad inframarginell produktion, det vill säga i Sveriges fall kärnkraft, vindkraft, solkraft och vattenkraft. I tillägg finns förslag om ett tvång att ansluta havsbaserad vindkraft och en diskussion om hur kunderna ska kunna skyddas från marknadens raseri i framtiden.

Det är i de senare delarna vi kan se en kraftig förflyttning i retoriken till att kommissionen nu tycks vara för en återreglerad marknad. Om vi går den av EU-kommissionen föreslagna vägen, stannar det verkligen vid elmarknaden?

Jag saknar i EU-dokumentet även helt en diskussion om balansen mellan basproduktion och väderberoende kraft. Det är viktigt att notera att min kritik nedan bottnar i att jag tror att vi trots allt behöver bygga mer sol- och vindkraft i Europa. Men med de kunskaper vi har idag, och de erfarenheter vi förvisso har av obalanserade kraftsystem, hade det varit bra om också kommissionen accepterat och implementerat dessa lärdomar.

Tyskland, som kan ge omfattande bidrag till hushåll och företag när inte elmarknaden levererar, måste ses som ett undantag. Frågan blir därför hur relevant ett regelverk som i första hand påbjuder ytterligare stöd till förnybara kraftkällor egentligen blir. Jag skulle själv ha svårt att med fast blick, och med vetskap om dagens kostnader, påstå att kombinationen vindkraft och energilager är ett fullgott kommersiellt alternativ till planerbar produktion i södra Sverige.

Kommissionen anför helt sonika, utan erfarenhetsmässig bevisning, att ”öka mängden förnybart […] är kritiskt för […] att få skäliga priser. […] Tack vare sina låga kostnader kan förnybar elproduktion sänka kostnaderna. I tillägg ökar mer förnybar produktion EU:s leveranssäkerhet”.[2]

Det argumentet strider mot vad vi sett empiriskt av priser och systemkostnader på marknader som försökt att gå den vägen (läs Kalifornien, Tyskland och Danmark, för att nämna några exempel). Tyskland har en i förhållande till sina efterfrågetoppar mycket stor andel installerad effekt sol- och vindkraft. Det är dock mycket svårt att förstå att det ökat leveranssäkerheten. Tyskland öppnar nu i stället kolgruvor för att klara elförsörjningen.

Om vi ska öka mängden vindkraft i Sverige, tror åtminstone jag att det lämpligen sker hand i hand med en ökning av kärnkraften. Det är en sådan utveckling vi ser i UK, ett land som till skillnad mot Tyskland minskar sina CO2-utsläpp.

Kommissionen påstår att det implementerade intäktstaket har haft önskad effekt. Det är en viktig empirisk fråga som knappast kan besvaras redan nu. Denna kommissionskonsultation är, liksom många politiska dokument, full av paradoxala önskemål och delvis märkliga påståenden.

Till exempel ska även kunder som avstår från att vara aktiva ha tillgång till stabila priser på lång sikt. Detta tänker kommissionen ska lösas genom långa kontrakt, power purchasing agreements (PPA), mellan elhandlare och producenter av (förnybar) el.

Det viktigaste att notera med den meningen är att kommissionen nu lägger ner den finansiella marknaden. Om man på legal väg tvingar fram stabila priser, behövs ingen riskhantering. Det andra vi kan notera är det tydliga ställningstagandet att detta inte gäller all fossilfri kraftproduktion. Det som ska finansieras är förnybart.

Dokumentet andas ängslighet och en vilja att retoriskt flytta ansvaret för höga elpriser till marknaden för att med det som argument återinföra diverse prisregleringar. I fråga om teknologival har man självcensurerat till den milda grad att kärnkraft nämns en gång (som en del i den inframarginella produktionen), och carbon capture and storage (CCS) inte nämns någon gång. Förnybart nämns å andra sidan hela 65 gånger i ett 27-sidigt dokument.

Det finns i grunden något sunt i att resonera kring prisbildningen på lång sikt som ett resultat av den kraftbalans som finns i varje region. Skånes problem är inte handeln med el över gränserna utan Europas sämsta kraftbalans.

Det finns samtidigt något väldigt politiskt osunt i att låta förnybartlobbyn och Tyskland så uppenbart färga en konsultation om en så viktig sak som framtidens kraftsystem. Att Energiewende är en klimat-, kostnads- och leveranssäkerhetsmässig katastrof manar till försiktighet när det gäller att fortsätta på den tyska energipolitiska banan att försöka lösa alla problem med att bygga mer sol- och vindkraft.

Vidare finns något väldigt ängsligt i att inte våga arbeta med överbryggningsteknologier (överbryggning till den slutliga cirkulära ekonomin) som CCS och kärnkraft.

EU flaggar med denna remiss en beredskap att montera ned den europeiska elmarknaden. I Sverige måste vi ta till oss att vinden blåser för en återreglering av elmarknaden.

I förlängningen är en reglering allt som oftast dyrare för kunderna, men behöver på intet vis betyda en katastrof. Vi kommer att få stabilare men genomsnittligt högre priser. Beslut som hittills fattats på entreprenöriella grunder kommer i framtiden att fattas av byråkrater som är hårt ansatta av de företag som har råd att spendera lobbymedel.

Regleringar tenderar att gynna de reglerade. De är en liten homogen grupp som med lätthet kan organisera sig. Kunderna är en stor och heterogen skara. En hygglig (jag tvekar att använda ”bra”, eftersom regleringen tillkommer av politiska skäl, inte för att marknaden utan politiken misslyckats) pris- och investeringsreglering kräver därför avsevärt mer än bara litet trixande med beräkningsalgoritmerna.

Här är det viktigt att vi i Norden deltar i diskussionen från början. Det gäller att hålla nere de ökande priser som en reglering måste antas leda till.

***

[1] Jag vill påpeka att jag då jämför med vad priserna kunde antas vara på en fri marknad, inte dagens priser.

[2] Min översättning

Foto: Corentin Béchade