Sällan har de nordiska energiaktörerna agerat så enigt mot EU-kommissionen. Genomförs det aktuella taxonomiförslaget om vilka investeringar som ska få kalla sig ”gröna”, riskeras hela energiomställningen, säger de.

Svenolof Karlsson ger en bakgrund till vad taxonomin är och hur den kom till.

Inte mycket har synts om förslaget till EU:s taxonomi i de vanliga medierna. En anledning är säkert sakens svårgenomtränglighet. Det krävs åtskillig ansträngning för att forcera förslagets 512 engelskspråkiga sidor med tekniska och politisk-byråkratiska termer.

Bild: EU-kommissionens högkvarter. Foto: Wikipedia.

Ändå bedöms taxonomiförslaget, om det godkänns, få långtgående konsekvenser inte bara för energi- och miljösektorn, utan för hela den europeiska ekonomin, alltsammans med en prislapp som i slutändan ska tas om hand av EU-medborgarna.

EU-kommissionen beskriver syftet med taxonomin i sex punkter:

1. Begränsning av klimatförändringar
2. Anpassning till klimatförändringar
3. Hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser
4. Övergång till en cirkulär ekonomi
5. Förebyggande och kontroll av föroreningar
6. Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem

Idén är att taxonomin ska identifiera vilka investeringar som är miljömässigt hållbara. Säger taxonomin att investeringen är grön (dvs. ”hållbar”), ger det guldstjärna i kanten och – så är tanken – bättre investeringsvillkor.

För att klassificeras som hållbar ska investeringen bidra väsentligt till minst ett av de sex målen, samtidigt som den inte väsentligt ska skada något av de andra målen, förklarar EU-kommissionen. Fossil energiproduktion är utesluten på förhand.

EU-kommissionen är själv inom ramen för sin Green Deal (”Den gröna given”) i färd med att pytsa ut 1 000 miljarder euro i gröna investeringar.

Men mer pengar än så behövs. En drivkraft till taxonomin finns därför även hos investerarkollektivet självt, framför allt hos institutionella placerare som pensionsfonderna. I dem hanteras ett ofantligt stort kapital och jakten på nya investeringsobjekt pågår ständigt. Av policyskäl vill många kunna beskriva sina investeringar som gröna.

Goda avsikter ska alltså omsättas i goda affärer. Vad som miljömässigt är bra ska taxonomin ge besked om.

Dilemmat börjar när det här konceptet möter verkligheten. Det gäller både taxonomins innehåll och metoden för att besluta om den. Här en sammanfattning baserad på intervjuer med ett tiotal initierade personer.

Först om metoden:

Grunddokumentet för taxonomin är EU-förordningen 2020/852, om ett ramverk för hållbara investeringar, som trädde i kraft den 12 juli 2020. Genomförandet ska i ett första steg ske genom ”tekniska granskningskriterier för minskade klimatutsläpp och klimatanpassning” som kommissionen förväntas anta i form av en ”delegerad akt”.

En sådan delegerad akt är rättsligt bindande och ger kommissionen utrymme att komplettera eller ändra ”mindre väsentliga delar” av den tidigare beslutna förordningen. Efter att kommissionen utformat akten kan Europeiska rådet och Europaparlamentet bara säga ja eller nej till den.

Uppdraget att utforma ett förslag till granskningskriterier i taxonomin – alltså själva klassificeringen av vad som miljömässigt är gott eller ont – gavs gällande de två första av EU-kommissionens sex punkter till en 35 personer stor ”teknisk expertgrupp”, helt dominerad av miljöorganisationer och finanssektorn. På basis av det presenterade EU-kommissionen ett utkast till delegerad akt den 20 november.

Uppdraget gällande de fyra senare punkterna gavs i oktober till en arbetsgrupp, Sustainable Finance Platform. Efter massiv kritik mot EU-kommissionen för att den tidigare expertgruppen exkluderat de näringar, som taxonomin siktar in sig på, togs nu en del företrädare för dem med, utöver miljöorganisationerna och finanssektorn.

Även denna arbetsgrupp, med 58 medlemmar och tio observatörer, möts emellertid av kritik för att inte ha en rättvisande sammansättning.

Till exempel gavs en plats vardera till miljö- och klimatorganisationer som EIT Climate KIC, Declève International Union for Conservation of Nature, European Environmental Citizen’s Organisation for Standardisation, World Wildlife Fund, Transport and Environment, Agent Green, Birdlife, Chemsec, World Green Building Council, Ellen MacArthur Foundation, The Institute for European Environmental Policy, Climate Bonds Initiative, Green and Sustainable Finance Cluster Germany, Institut Louis Bachelier, Global Reporting Initiative, European Network of the Heads of Environment Protection Agencies, United Nations Environment Programme Finance Initiative och EU:s egen Europeiska miljöbyrån. Många av dessa organisationer har för övrigt EU som en viktig finansiär.

Som jämförelse gavs hela energisektorn bara tre platser: oljebolaget OMV (Österrike) och energibolagen Eon (Tyskland) och Iberdrola (Spanien). Skogssektorn fick en enda representant, jordbrukssektorn ingen alls. Inte heller hela bioenergisektorn, trots att den är den särklassigt största bland de förnybara energislagen.

Att lobbyism kan spela en roll antyds av EU:s lobbyistregister. Under 2019 (det senaste året med full statistik) genomförde Transport and Environment 161 möten med EU-kommissionen, WWF European Policy Programme 152, Greenpeaces europeiska enhet 118 och Climate Action Network Europe 103. Som jämförelse genomförde Fortum 48 möten med EU-kommissionen, Vattenfall 21 och Energiföretagen Sverige 6.

På enbart denna del av EU-lobbyingen lade WWF närmare 30 miljoner kronor, mer än Fortum, Vattenfall och Energiföretagen tillsammans.

En annan typ av kritik som återkommer gäller proceduren. När kommissionen presenterade sitt utkast den 20 november i fjol, gavs bara fyra veckors tid – till den 18 december – för så kallad ”konsultation”, dvs. möjlighet att lämna synpunkter på det 512-sidiga förslaget.

Eftersom ett förslag av denna typ enligt EU-reglerna inte behöver översättas till alla EU-språken, har i praktiken mycket få av EU-medborgarna haft en faktisk möjlighet att tillgodogöra sig innehållet.

Att trots detta 46 591 yttranden inkom under den korta remisstiden förklaras av att en stor del av inlagorna är ordagrant identiska. De är fråga om miljöaktivister som alla var för sig skickat in samma dokument.

En annan del av kritiken är att kommissionens utkast avviker så starkt från den förordning, som den refererar till, att det går långt utöver den ram som ges för en delegerad akt. Förslaget borde därför gå igenom det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Mest av allt är det ändå kommissionens klassificering som väckt reaktioner. I korthet bygger det på en uppdelning i ”god” och ”ond”, med en mellanvariant ”under en övergångstid acceptabel” – den term som används är ”transitional activity”. Vd:n för de finländska energiföretagens branschorganisation, Jukka Leskelä, jämför terminologin med titeln på westernfilmen ”The Good, The Bad, The Ugly”.

Enligt de föreslagna kriterierna skulle bland de etablerade energikällorna endast vind- och solkraften få en grön stämpel. De är alltså Good. Vattenkraften och bioenergin skulle i normalfallet få stämpel som övergångslösningar. De är alltså Ugly.

Men verkligheten går inte att klämma in i en sådan klassificering, säger kritiken. Energi- och miljöfrågorna är ofta extremt komplexa. Olika intressen måste vägas mot varandra. Det som är bäst för den lokala miljön, kanske inte går bäst ihop med de politiska klimatmålen. Alla energikällor innebär någon typ av miljöbelastning. Vindkraft fungerar inte för elproduktion, om den inte kompletteras med någon annan kraftkälla som är planerbar. Till exempel.

Enligt grundpelarna i de senaste decenniernas energipolitik är vattenkraft och bioenergi inte bara förnybara energikällor, utan fundamentala för energiomställningen. Särskilt vattenkraften har guldstämpel, genom sina överlägsna egenskaper som balanskraft.

Kärnkraften är inte förnybar, men har genom sin storskalighet obetydlig miljöbelastning i förhållande till den mängd el som produceras och den avger dessutom inte växthusgaser.

Hur EU-kommissionen kommer att hantera situationen är tillsvidare höljt i dunkel. Tanken var att den delegerade akten skulle ha presenterats i sin slutversion redan den 31 december 2020. Efter den protestvåg som följt ligger gissningen i dagsläget på mars eller april i år. Från lobbyistkretsar i Bryssel hörs att den politiska aktiviteten i frågan är extremt hög från alla håll.

Hur blev det så här?

Enligt en röst är den nuvarande EU-kommissionen, ledd av Ursula von der Leyen, mer ”politisk” än någon av sina föregångare. Den sägs driva sin agenda genom ett hårdare politiskt spel än det brukliga. Taxonomiprocessen ges som ett exempel.

Anton Steen, chef för Fortums samhällskontakter i Sverige, hör till dem som inte får EU-kommissionens ekvation att gå ihop.

”Till exempel går taxonomiförslaget i flera fall betydligt längre än den gällande EU-lagstiftningen och riskerar att leda till dubbla standarder. Förslaget går även emot den teknikneutralitet som slås fast i själva taxonomiförordningen”, säger han.

”Att gå längre än gällande lagstiftning behöver inte alltid vara fel, men för till exempel vattenkraften är Sveriges nationella plan, och den nyligen inledda omprövningen av all vattenkraft, uppbyggd kring ramdirektivet för vatten. Att få in ett helt nytt regelverk, som inte alls tar hänsyn till lokala biologiska förutsättningar just när omprövningsprocessen är i sitt inledningsskede, skulle göra det enormt stökigt.”

Lika frågande är Anton Steen inför tillämpningen av EU-juridiken.

”I en delegerad akt tillåts bara icke-väsentliga justeringar i en EU-förordning. Men i det förslag som tillsvidare ligger på bordet är förändringarna mycket omfattande. De går inte ihop med Lissabonfördraget om hur EU ska fungera.”

Vidare reagerar han på hur taxonomiförslaget föreger sig legitimera politik med vetenskap.

”Den strävan som finns i dokumentet, att reducera de här otroligt komplexa frågorna till ett slags binärt hållbarhetsbetyg, där svaret alltid är antingen ja eller nej, blir väldigt trubbigt. Det ges heller ingen konsekvensanalys av hur betygsystemet skulle påverka energisystemet som helhet”, säger Anton Steen.

Hans kollega Simon-Erik Ollus, chef för Fortums elhandel och produktionsstyrning, frågar varför EU-kommissionen överhuvudtaget gav sig in på det här spåret.

”Det borde höra till investerarnas kompetens att själva göra sina bedömningar”, säger han.

Kjell Andersson, näringspolitisk chef på Svebio, som företräder bioenergiföretagen i Sverige, håller med om den refererade kritiken, men vill även han tillägga ett antal saker:

”Bioenergin är volymmässigt större än något annat kraftslag i Sverige. Tillväxten i våra skogar är långt större än det vi tar ut av den. En energikälla kan inte bli mer förnybar än så. Men med det här förslaget skulle till exempel fjärrvärmen bli något suspekt. Och man skulle kräva en orimlig byråkratisk miljö- och klimatredovisning av enskilda skogsägare och jordbrukare.”

”Även på transportsidan är det riktigt illa. Man godkänner inget annat än el- och vätgasbilar från 2026. Alla biodiesel-, biogas- och etanolbussar är i princip underkända. Att genomföra det svenska klimatmålet på 70 procents minskning i transportsektorn till 2030 skulle i praktiken bli omöjligt.”

Kjell Andersson reagerar också starkt på att förslaget inte vill inkludera bioenergiforskningen i hållbarhetsforskningen.

”Detta gäller både naturvetenskaplig forskning och konsulttjänster. Arbetet med bioenergi vid högskolor, forskningsinstitut eller konsultföretag ska alltså inte betraktas som hållbart. Deras verksamhet svartlistas redan innan de hunnit visa resultaten.”

”I grunden är jag en EU-vän, men det som nu utspelas är djupt obehagligt”, säger Kjell Andersson.

Det är mot den här bakgrunden man ska förstå de unikt samordnade aktioner som de nordiska branschaktörerna nu driver gentemot EU-kommissionen. Framför allt försvaras vattenkraften och bioenergin som gröna energikällor. Ett gemensamt brev till EU-kommissionen om detta är undertecknat av Fortum, Vattenfall, Göteborgs Energi, Industrins Kraft och de svenska och finländska energibranschorganisationerna. Ett annat har undertecknats gemensamt av nio europeiska sådana branschorganisationer.

Att inte heller Sveriges regering uppskattar taxonomiförslaget framgår av ett brev som energiministern Anders Ygeman och hans norska ministerkollega Tina Bru gemensamt skickat till EU:s energikommissionär Kadri Simson och finanskommissionär Mairead McGuinness. Ygeman och Bru menar som representanter för två vattenkraftsstormakter att man i taxonomiförslaget inte förstått vattenkraftens roll för ett grönt energisystem.

Även finansmarknadsminister Per Bolund, som setts som en pådrivare i taxonomifrågan, hade starka invändningar då han uttalade sig i Di i december:

”Vi är tydliga med att taxonomin inte får bli kontraproduktiv eller hindra hållbara investeringar [—] Vi menar att de biobränslen som lever upp till hållbarhetskraven i förnybarhetsdirektivet ska anses som hållbara även i taxonomin. Även när det gäller vattenkraften säger vi att den har en viktig roll i att uppnå de mål vi har på klimatområdet, inte minst som reglerkraft.”

Enligt nyhetssajten Euractiv pågår ett hårt politiskt spel på hög nivå om innehållet i EU-kommissionens kommande taxonomiförslag. Bland annat har tio medlemsstater i Syd- och Östeuropa ställt sig bakom ett krav att naturgasen – som ju är fossil – ska klassas som acceptabel under en övergångstid, alltså få status som Ugly och inte som Bad.

 

 

 

1 Kommentar