Många kommunala tjänstemän kan enligt en vetenskaplig studie klassificeras som miljöaktivister. Nicklas Skår, miljöjurist på Svenskt Näringsliv, menar att den svenska förvaltningstraditionen av saklighet och oväld är i stark förändring och varnar för att hela samhällsstyrningen är hotad.
Hur stort är inslaget av miljöaktivism på svenska myndigheter? Betydande, och växande, enligt en forskningsrapport (”Green Inside Activism for Sustainable Development: Political Agency and Institutional Change”, 2017) av professor Jan Olsson och hans forskarkollega Erik Hysing vid Örebros universitet. Av omkring 700 tillfrågade kategoriserade de 11 procent som miljöaktivister. De fanns representerade i 23 procent av Sveriges kommuner.
Det hör till bilden att kriterierna för att klassificeras som miljöaktivist var högt ställda. ”De var de riktigt radikala kan man ju säga, men flera av de andra tjänstemännen fick höga poäng i enkäten, men kvalade inte riktigt in som aktivister. Jag tror att det är rätt naturligt att engagerade människor söker sig till ställen där man tror sig kunna göra skillnad för sin sak”, har Jan Olsson kommenterat i Fplus.
Så här säger de två forskarna i Örebro universitets eget pressmeddelande: ”Tyvärr tror de flesta att systemet fungerar så att det är saklighet och lydighet gentemot politiken som styr. Media förstärker den bilden. I unika fall får tjänstemän stå till svars, men för det mesta är det enbart politiker media granskar.”
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är kanske den intresseorganisation som reagerat tydligast på miljöaktivismen, som förbundets medlemmar allt oftare mött i sina myndighetskontakter. Av det skälet driver LRF för närvarande ett projekt som syftar till ”god tjänstemannautövning”, där rättssäkerhet hör till de prioriterade målen.
LRF:s tidning Land Lantbruk har i en artikelserie synat miljöaktivismen närmare och då myntat begreppet ”semimyndigheter” för ideella, men inte alltid så transparenta organisationer och sammanslutningar som fått en myndighetsliknande ställning. Bland annat Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden beskrivs som maktfaktorer som påverkar vardagen för landets jord- och skogsbrukare. Båda dessa organisationer finansieras i hög grad med offentliga bidrag (Naturskyddsföreningen 78 miljoner kr 2016, Världsnaturfondens svenska verksamhet 95 miljoner kr 2017).
Även Älvräddarna får statliga bidrag och uttryckligen för att finansiera miljöjurister – som alltså i praktiken agerar mot statens egna myndigheter.
Land Lantbruk ger i artikelserien även exempel på hur myndighetspersoner agerat med en aktivistisk agenda. Bland dem en handläggare i vattenkraftsärenden på Kammarkollegiet, som samtidigt som han på myndigheten agerat i en nyckelroll i förelägganden som ”ställt ett stort antal vattenkrafts- och dammägare inför ekonomiskt omöjliga situationer” (enl. Land Lantbruk) också varit medlem i Älvräddarna och använt den organisationens sociala mediekanaler för att få inspel i aktuella ärenden.
När denne tjänsteman till sist anmäldes till JO för så kallat delikatessjäv frikopplades han från sin uppgift av generaldirektören och bytte arbetsgivare.
Ett annat exempel som uppmärksammats i media är en person, som kombinerade sin anställning som naturbevakare vid länsstyrelsen i Dalarna med att inventera rödlistade arter och agerade för att få avverkningsanmälda skogar skyddsklassade.
Till sist förbjöd landshövdingen medarbetarens bisysslor med motiveringen att de ”medför stor risk för bristande förtroende inte bara för honom i tjänstemannarollen utan även för övriga tjänstemän på myndigheten.”
Ett tredje exempel gäller den särskilda utredare som tillsattes för en rättslig översyn av skogsvårdslagstiftningen och, efter att i Almedalen ha ifrågasatt ”om man ska tillåta ett så stort privat ägande utav en så viktig naturresurs”, 2016 entledigades av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.
Ännu ett exempel är den miljörättsjurist, med en yrkesbana rik på kontroverser, som på Kammarkollegiet stod bakom ett yttrande gällande miljökonsekvensbeskrivningen för Fortums renovering av Dejefors vattenkraftverk.
I denna dom gjorde mark- och miljödomstolen i Vänersborg den här unika markeringen:
”Mark- och miljödomstolen vill i sammanhanget anmärka att det sätt på vilket länsstyrelsen [i Värmland] och Kammarkollegiet fört talan i målet har framstår som anmärkningsvärt. Myndigheterna har att på ett objektivt sätt tillvarata föreliggande allmänna intressen. Det är däremot knappast myndigheternas uppgift att utan urskiljning framföra argument mot en ansökt verksamhet och – vad gäller länsstyrelsen – att göra detta i mycket långa och ostrukturerade inlagor.”
Denna jurist har nu bytt sida också officiellt genom att träda i tjänst hos Älvräddarna. Redan innan hon gjorde det hann hon författa Älvräddarnas yrkande, nämnt i den anknytande artikeln, till Högsta Förvaltningsdomstolen att om att upphäva regeringens nationella plan gällande vattenkraftsanläggningarna.
Läs mer om bakgrunden till omprövningen av vattenkraftens miljötillstånd.
En väsentlig förändring är att miljö- och aktivistorganisationer under det senaste årtiondet getts kraftigt utvidgad talerätt i domstolarna. Förr krävdes av en ideell förening att den hade minst 2 000 medlemmar och hade varit verksam i minst tre år. Nu räcker det med en snabbt bildad Facebookgrupp.
Nicklas Skår, miljöjurist på Svenskt Näringsliv, arbetar för närvarande med en bok om myndighetsstyrningen i Sverige och hur relationen mellan politiken och myndigheterna utvecklats de senaste decennierna. Hans bild är att den svenska förvaltningstraditionen av saklighet och oväld är starkt förändrad och att hela samhällsstyrningen är hotad.
”Under ganska lång tid har myndigheterna fått allt mer i uppdrag att driva frågor – inte bara verkställa dem efter riksdagens och regeringens lagar och förordningar. På så sätt har vi fått fram myndigheter och därmed också tjänstemän som drivs av mer än sitt administrativa uppdrag. Detta ser vi inte minst på miljöområdet där vi fått personer med så starkt engagemang i miljöfrågor att de kan ha svårt att hålla sig inom gränserna för vad som är rimligt med tanke på uppdraget.”
Frågeställningen accentueras, säger Nicklas Skår, av att myndigheterna allt mer har förstärkt sin ställning gentemot politikerna, och att politiken dessutom blivit allt mer inriktad på kommunikation av idéer inom det område som respektive politiker ansvarar för. Regeringen och riksdagen överlämnar ofta väldigt mycket till myndigheterna att precisera ramlagstiftning genom föreskrifter samtidigt som de kan ha uppdrag att vara drivande i olika frågor.
Även organisationer som inte hör till statsapparaten finansieras med statliga medel. En del uppfattas, inte minst av media, som just ett slags semimyndigheter.
”Det är absolut viktigt att opinioner får en röst, men någonstans försvinner rimligheten när staten finansierar organisationer för att de ska påverka lagstiftningen och myndighetsutövningen. I konsekvensens namn borde väl Tillväxtverket då finansiera näringslivsorganisationerna”, säger Nicklas Skår.
Någon större skillnad i synsätt ser han inte mellan de politiska partierna.
”Generellt tycker jag man ser en rädsla i politiken att inte framstå som tillräckligt ambitiös, återigen är detta särskilt tydligt i miljöfrågorna. Den som talar högst vinner ofta, men den sakliga granskningen uteblir.”
”Samtidigt är det viktigt att erkänna att det kan vara väldigt svårt för politiker att överblicka frågorna, vilket många också är ärliga med. Samhället blir allt mer komplicerat, och sambanden mellan åtgärd och utfall kan vara svåra att se, varför de enskilda frågorna med viss nödvändighet hamnar allt mer i händerna på tjänstemännen. Då blir det extra viktigt att politikerna klarar att ifrågasätta det som tjänstemännen tillhandahåller dem”, säger Nicklas Skår.
3 Kommentarer
3 Kommentarer
Johan
10 januari, 2021: 10:25 e mTräffsäkert och angeläget Nicklas! Detta är ett eskalerande problem och fisken ruttnar som bekant från huvudet. Denna fråga kräver fortsatt fokus om landet skall lyckas behålla ett konkurrenskraftigt näringsliv!.
SvaraDavid
9 januari, 2021: 9:13 f mInte så konstigt att miljöengagerade människor klandras i en branschtidning som denne. Det går inte att förvänta sig en objektiv bild om pengar är inblandade. För mängden politiker och tjänstemän som sätter näringslivets intressen före samhällets intressen är nog bra mycket större.
SvaraFredrik Kämpfe
6 januari, 2021: 9:27 f mDet ante mig. Jobbigt läge men knappast förvånande. Bra att detta tas upp.
Svara