Under den senaste tiden har det i den svenska energidebatten förekommit flera referenser till hur stora klimatutsläpp som kärnkraften orsakar. Ofta används siffror som är irrelevanta för svenska förhållanden, är baserade på föråldrad teknik, eller inkluderar irrelevanta faktorer för att kunna kopplas till svensk kärnkraft. Resultatet blir felaktiga slutsatser, skriver Carl Berglöf.

Bild: Ringhals kärnkraftverk. Foto: Vattenfall/Annika Örnborg.

För att kunna uttala sig om ett kraftslags klimatpåverkan måste man titta på anläggningens, och i förekommande fall dess bränsles, hela livscykel. Man genomför en så kallad livscykelanalys som tar hänsyn till alla utsläpp från till exempel byggnation och gruvdrift till drift och rivning. När man utför en livscykelanalys ställs man inför en rad utmaningar att hitta relevanta gränsdragningar när ett utsläpp ska tillföras den verksamhet som utreds eller en annan angränsande verksamhet. Utsläppet ska ha relevans för verksamheten och man vill samtidigt undvika dubbelräkning vilket kan inträffa om man tillåter alltför vida systemgränser.

Världens länder står inför en mycket stor utmaning att agera för att uppfylla Parisavtalet från 2015. El som möjliggörare för en fossilfri framtid är en naturlig ingrediens i den debatt som uppstår – både i Sverige och i andra länder. I kärnkraftsländer, såsom Sverige, uppstår ofta diskussion kring kärnkraftens bidrag till lösningen. För att kunna fatta rätt beslut är det viktigt att debatten tillförs relevant och korrekt information. Tyvärr förkommer det ofta missledande information kring kärnkraftens klimatpåverkan.

När kärnkraftens klimatpåverkan diskuteras ser man ofta att siffran 125 gram koldioxid per kWh används. Den siffran härrör från den så kallade Stanfordstudien utförd av Mark Z. Jacobson 2009. Studien är problematisk, särskilt för svenska förhållanden, då den har synnerligen vida tolkningar av systemgränserna och då den delvis är baserad på föråldrad eller alternativ teknik som inte används.

En av studierna som Jacobson grundar sin analys på antar att uran anrikas med så kallad gasdiffusion som är en mycket energikrävande metod. När Stanfordstudien publicerades 2009 användes denna teknik delvis fortfarande, men idag används uteslutande centrifuger för att anrika uran. Den nya tekniken är 50 gånger mer energieffektiv än gasdiffusion vilket får stor påverkan på utsläppen om fossila bränslen finns med som bidrag till drift av anrikningsanläggningen.

Vidare påför Jacobsen utsläpp från gas och kolkraft som antas utgöra den elmix som används i väntan på att kraftverket färdigställs. Det får ett mycket stort påslag för kärnkraften som antas ta upp till 19 år att bygga. För de fyra reaktorer som färdigställdes globalt förra året var byggtiden mellan 50 och 66 månader, det vill säga som mest 5,5 år. Dessutom är kol och gas inte representativa kraftslag för den svenska elmixen.

Mest iögonfallande är dock Stanfordstudiens påstående att civil kärnkraft bidrar till ökad kärnvapenspridning, och antagandet att kärnkraften därmed kommer att orsaka ett kärnvapenkrig vart 30:e år. Utsläpp från brinnande städer påförs därför kärnkraftens utsläppskonto. Det är ett absurt resonemang som saknar relevans för effektiva klimatåtgärder. Det uran som används för civil kärnkraft och det plutonium som bildas under drift håller ej sådan kvalitet att det kan användas för kärnvapen. Dessutom finns det ett effektivt och fungerande skyddssystem mot en sådan utveckling inom ramen för Icke-spridningsavtalet och under IAEA:s försorg.

För att undvika den här typen av orimliga gränsdragningar och antaganden har en standard för livscykelanalyser utformats. I Sverige har Vattenfall utfört certifierade livscykelanalyser enligt denna standard för samtliga sina kraftslag och för faktiska förhållanden. Dessa studier ger därför mer relevanta resultat och är även granskade av oberoende part. Enligt Vattenfalls analyser ger deras kärnkraftsanläggningar en klimatpåverkan i ett livscykelperspektiv om 4 g koldioxid per kWh. Motsvarande analyser ger för vattenkraft 9 gCO2/kWh och för vindkraft 18 gCO2/kWh. För fossila kraftslag ligger detta värde mellan cirka 500 och 1000 gCO2/kWh.

Vattenfalls resultat skiljer sig stort från Stanfordstudien, men ligger i linje med vad till exempel FN:s klimatpanel IPCC uppskattat för kärnkraften (medelvärde om 18 gCO2/kWh). I en situation där Sverige och andra länder söker lösningar för att klara tvågradersmålet är det mycket viktigt att besluten fattas på korrekta underlag. Vi har alla ett ansvar att förmedla relevant och korrekt information; särskilt när den kan komma att ligga till grund för avgörande samhällsbeslut.

****

Analysgruppens rapport om livscykelanalyser:
http://www.analys.se/wp-content/uploads/2018/09/lcaer-om-karnkraft-i-debatten-rapport2018.pdf

Vattenfalls miljödeklarationer:
https://www.vattenfall.se/foretag/miljo/epd/