Hade Jens Stoltenberg som statsminister fått sin vilja igenom, hade Norge aldrig gått med i det gemensamma elcertifikatsystemet med Sverige. Men han klarade inte att stå emot det miljöindustriella komplexet, berättar han i sin nyutkomna självbiografi, ”Min historie” (Gyldendal).

Den tidigare energiministern Jens Stoltenberg var klar över sin ståndpunkt i ett tidigt skede. Vid ett regeringsmöte i februari 2006, några månader efter att han för andra gången tillträtt som statsminister, tog han bladet från munnen:

”Jag har inget emot tyskar, men jag begriper inte varför vi ska bygga ut dyr el i Norge för att sälja den billigt till tyska elbolag. Den vattenkraft vi har bör inte slösas bort på miljardöverföringar till europeiska elkunder.”

Hans regering var en allians mellan hans eget Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet, och trycket var stort att Norge skulle införa sådana ”gröna certifikat” som Sverige hade haft sedan 2003.

”Att bygga ut förnybar elproduktion låter som om det var miljövänligt. Men i Norge produceras så gott som all el med förnybar vattenkraft. Under år med normala temperaturer och nederbörd producerar vi mer el än vi använder och säljer överskottet till utlandet. Att subventionera ökad produktion av vattenkraft och vindkraft innebär med andra ord att vi producerar mer av något som vi redan har nog av. För att bli kvitt elen måste vi sälja ännu mer av den till utlandet”, förklarar Stoltenberg i sin bok.

”Att exportera subventionerad el betyder att vi säljer en vara till utlänningar till ett pris som är lägre än det kostar att producera den. Vi skickar rätt och slätt pengar ut ur landet till exempelvis tyskarna och holländarna. De är fina folk, men varför Norge ska subventionera deras elräkningar är för mig obegripligt. De som skulle betala det hela var norska elkunder. Vattenkraften kallas ofta vårt arvsilver, och vi bör behålla värdet av det själva.”

Stoltenberg lyfter också fram aspekten att en stor del av elproduktionen i Norge är offentligt ägd.

”När priset på el pressas ner av subventionerad olönsam utbyggnad av vindkraft och småkraftverk, är det därför först och främst samhället som förlorar pengar. Det blir mindre pengar till lärarlöner och sjukvårdsplatser, eftersom intäkterna från kraftverken minskar. I regeringen tog vi del av en analys att de offentligt ägda kraftverken skulle kunna förlora 13 miljarder kronor om året på grund av de gröna certifikaten. Det var mer pengar än hela förmögenhetsskatten drog in.”

De stora elanvändarna i industrin var självfallet anhängare av subventionerad el, eftersom det pressade ner elpriserna och de slapp betala subventionerna, konstaterar Stoltenberg.

”Men industrin bör vara lönsam utan att den är beroende av att norska konsumenter betalar dyrt för att subventionera den med billig el. Det mesta av utbyggnaden skulle dessutom komma att bestå av små vattenkraftverk och vindmöllor – helt onödiga ingrepp i orörd natur. Vi skulle få nya fördämningar, vägbyggen till kraftverken och stora vindparker som är en fara för hotade fågelarter.”

Trots allt trodde Stoltenberg länge att han skulle lyckas stoppa de gröna certifikaten i Norge. Han visste efter samtal med sin statsministerkollega Göran Persson att Sverige skulle komma att kräva att Norge och Sverige delade lika på räkningen för en gemensam utvidgning av elcertifikatsystemet.

”Det var ett helt orimligt krav. Sverige har dubbelt så många invånare som Norge, och väsentligt större elförbrukning. Alla beräkningar visade att det skulle bli fråga om mycket mer kraftutbyggnad i Sverige än i Norge”, säger Stoltenberg.

”Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig att regeringen skulle godta de svenska kraven. Även de varmaste anhängarna av gröna certifikat måste ha en gräns för hur mycket kraftutbyggnad i Sverige som Norge skulle betala för, trodde jag. Det visade sig att jag hade fel.”

I ett första skede trumfade Stoltenberg visserligen igenom att Norge inte kunde godta Sveriges krav. Men kritiken haglade från miljöorganisationerna, oppositionen, industrin och facket.

”Ingen lade ansvaret på svenskarna. De ansåg att den norska regeringen borde godta nästan vad som helst. Efterhand började allt fler hävda att det var jag som hade skulden för att vi inte blev eniga med Sverige. Det hade de helt rätt i. Senterpartiet och SV tyckte det var slitsamt att Høyre och Fremskrittspartiet kritiserade dem för att inte leverera någon ’miljöåtgärd’. Också centrala politiker i mitt eget parti började ge efter, de var bekymrade över regeringens miljöprofil.”

”Jag ville inte ge efter för de orimliga kraven, och försökte gång på gång förklara varför gröna certifikat inte minskar utsläppen av växthusgaser. Men det är aldrig lätt att säga att miljörörelsen har en miljöfientlig ståndpunkt. Jag nådde helt enkelt inte fram. Till sist gav jag upp.” Det var hösten 2009.

”I dragkampen upplevde jag att vi mötte ett miljöindustriellt komplex, en intressegemenskap mellan industri, näringslivsorganisationer och delar av miljörörelsen. De har ett gemensamt intresse: att få samhället att betala”, sammanfattar Jens Stoltenberg.

BILD: Jens Stoltenberg
FOTO: NATO