”Det gröna skiftet kan inte genomföras med röda siffror”, säger Norges energiminister Tord Lien. Någon utbyggnad av elcertifikatsystemet vill den norska regeringen inte ha, och systemet med ursprungsgarantier vill den dra sig ur.

Den 15 april presenterade den norska regeringen den länge väntade Energimeldingen, som väl närmast kan jämföras med det dokument som den svenska Energikommissionen just nu arbetar med. På 230 sidor ges en avsiktsförklaring präglad av tro på vattenkraften, medan den bristande entusiasmen för vind- och solkraft är slående.

Det som direkt berör Sverige är att Norge inte ställer upp på en utbyggnad av det gemensamma elcertifikatsystemet efter 2020. Ett argument är att certifikaten medfört ett elöverskott som sänkt elpriserna till en ohållbart låg nivå. Det är den utvecklingen som Tord Lien (bilden till höger) syftar på i ingressen.

Ett annat besked är att den norska regeringen vill dra sig ur systemet med ursprungsgarantier för elen.

”Det är viktigt att ordningen med ursprungsgarantier inte är vilseledande vad gäller sambandet mellan produktion, förbrukning och ursprungsgarantier. Speciellt gäller detta med tanke på att elanvändning inte kan spåras till en enskild produktionsanläggning”, sägs i energimeldningen.

Systemet med ursprungsgarantier finns definierat framför allt i EU:s förnybarhetsdirektiv, och handeln med dem finns numera i ett tjugotal europeiska länder. Det är fråga om ett finansiellt instrument, där värdet av den certifierade elen får användas i marknadsföringen mot slutkunden. Till exempel erbjuder Vattenfall i en aktuell kampanj sina kunder hundra procent solproducerad el.

Energimeldingens stora fokus ligger på vattenkraft, och framför allt sådan vattenkraft som kan regleras: ”Regeringen vill att koncessionspolitiken för ny vattenkraft efter 2020 i högre grad ska slå vakt om förmågan till produktion när elbehovet är störst.”

Vad gäller vindkraft vill den norska regeringen skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av lönsam sådan i Norge, men något stöd till vindkraften beskrivs inte. Offshore-vindkraft sågas helt: ”Regeringen menar att utbyggnad av vindkraft till havs i större skala inte är realistisk i Norge på kort och medellång sikt.” Regeringen har heller ingen större tro på solkraften – den ”är fortsatt en dyr energiteknologi i Norge”.

Ingen överraskning
Gustav Ebenå (bilden till höger), som är chef för enheten för förnybar el på den svenska Energimyndigheten och något av en general i fråga om elcertifikatsystemet, är inte överraskad av det norska beskedet gällande elcertifikatsystemet:
– Att Norge inte vill vara med efter 2020 har vi väl nästan vetat sedan systemet kom i gång, säger han.

Kan Sverige fortsätta bygga ut systemet på egen hand?
– Ja, men det måste i så fall designas med hänsyn till norrmännen. Vi behöver ta hänsyn till att Norge är med i systemet ännu i 15 år efter 2020. Om vi till exempel skapar en konstruktion som ger nollpriser i Norge, skulle norrmännen protestera, med rätta, säger Gustav Ebenå.

Han påpekar att förutsättningarna i produktionsledet skiljer sig åt i länderna:
– I Norge månar man om sin gamla vattenkraft, man är inte lika mån om att hålla elpriset nere. En stor del av den norska vattenkraften är dessutom offentligt ägd, så de vinster som skapas i elsystemet går i hög grad tillbaka till samhället.

Kommer Sverige i slutändan verkligen att bygga ut elcertifikatsystemet?
– En av de få saker som det fanns riksdagsmajoritet för vid regeringsskiftet var att Sverige ska gå den vägen. Men i skarpt läge kommer förstås en politisk värdering att göras om kostnaderna för detta.

Gustav Ebenå fortsätter:
– Till bilden hör hur utvecklingen blir i EU. Tänker man gränsöverskridande, handlar ekvationen för förnybart inte om 100 procent. Vissa länder producerar ju olja till kanske 1000 procent av efterfrågan nationellt och exporterar överskottet. Inget hindrar att Sverige på motsvarande sätt skulle producera 100 procent förnybar el eller mer och därtill fortsatt kanske 50 procent kärnkraftsel.

Säger nej till pengar
Den norska regeringens skepsis till ursprungsmärkning kan förefalla ologisk, eftersom norrmännen i dag är de klart största aktörerna på marknaden för ursprungsgarantier. För Norges del innebär det intäkter på flera hundra miljoner kronor per år.

Uppenbarligen anser norrmännen det oviktigt hur den el de själva använder är klassificerad. Medan närmare 100 procent av den fysiskt levererade elen i Norge är förnybar, är andelen i den så kallade residualmixen (den elproduktion som ”blir över” när man tagit hänsyn till alla kunders aktiva miljöval) i Norge i dagsläget bara 9 procent. I stället låter norrmännen utlandet betala för att man där ska kunna kalla sin el förnybar.

Den norska regeringen beskriver alltså systemet med ursprungsgarantier som vilseledande. Men det köper inte Gustav Ebenå:
– Man kan göra en finansiell spårning av elen, så det finns en koppling.

Han tror också att det blir svårt för Norge att dra sig ur systemet, då stödet för ursprungsgarantierna är starkt på europeisk nivå:
– I ett scenario där Norge inte skulle vara med skulle marknaden för ursprungsgarantierna ändras radikalt, och priset på dem skulle dra i höjden. Då skulle dagens tvåa Sverige kunna bli marknadsledande, säger han.

Att vindkraften är lågprofilerad i energimeldingen tolkar han inte som att den norska regeringen nödvändigtvis exkluderar den. Norge har utmärkta vindlägen, och stora delar av landet ligger i ett annat väderområde än till exempel Tyskland. Med det kunde teoretiskt vindkraft balansera vindkraft. Det förutsätter att internationell överföringskapacitet finns.

– Det är intressant att se att energimeldingen öppnar för att privata aktörer bygger utlandskabel från Norge. Det ökar trycket också på Statnett att bygga kabel. Mot den bakgrunden kunde på sikt också norsk vindkraft bli en bra affär, säger Gustav Ebenå.

Varför gör Norge och Sverige och andra länder den här typen av framtidsdokument var för sig, när elmarknaden är designad att vara nordisk och målet är att bli europeisk?
– En mycket bra fråga. Tillförselsidan ser väldigt olika ut i olika länder, men säkert är svaret också att politiker är valda nationellt och kanske värnar en nationell särart, menar Gustav Ebenå.

Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer här.