El, elproduktion och elpriser är ett ämne som ständigt genererar nyhetsrubriker. Från de senaste vintrarnas vidlyftiga pristoppar och den efterföljande debatten om den svenska elmarknaden, till vårens katastrofrapportering från kärnkraftsolyckan i Fukushima. Och nu senast, nyheten att Tyskland tänker avveckla sina kärnkraftverk till 2021.

När det gäller den mer privatekonomiskt inriktade rapporteringen kring elektricitet så får jag konstatera att mitt eget intresse i frågan har stigit en hel del sedan jag i fjol gick från att bo i hyreslägenhet med uppvärmningen inbakad i hyran, till att stå som ägare till ett eluppvärmt radhus. Nu kan jag betydligt lättare se att läget på elbörsen även påverkar mig. Men det är ändå svårt att veta vad man egentligen ska tänka och tycka.

Jag läser i dagarna en artikel på E24 om den svenska elförbrukningen. Enligt den intervjuade professorn Björn Karlsson ligger vi mycket, mycket högre än andra motsvarande europeiska länder. Framförallt är det den svenska industrin som slukar mer ström än man skulle behöva, men Karlsson säger också att det finns många länder där man ”inte är lika frikostig som vi är med att värma upp sina bostäder”.

Min första reaktion på detta blir ett ”men skärpning Sverige!”: vi har länge tid haft billigare el än de allra flesta europeiska länder, och följaktligen inte känt något större behov av att hushålla med energin.

Det känns ju helt fel på ett rent moraliskt plan, känner jag. Och i takt med att förståelsen sprids om att vi måste vara mer rädda om vårt enda jordklot, så borde vi svenskar också se poängen i att ta ansvar och inte bara själva frossa upp den billiga vattenkraft våra älvar producerar. Utan att i stället hushålla med elen så att den kan komma till nytta på andra håll.

Dessutom läser jag miljökonsulten Michael Silléns argument för att ett storskaligt nyttjande av förnyelsebara energikällor också kräver att ett ”smartare” elnät byggs upp som täcker hela den europeiska kontinenten. Så, rent principiellt verkar det finnas poänger i att vi långsamt rör oss mot en gemensam, harmoniserad europeisk elmarknad. Även om det innebär att vi svenska konsumenter drar en ekonomisk nitlott i och med rejält höjda elpriser.

Men ju mer jag tänker på saken, och inte minst diskuterar den med min kollega desto knepigare blir det.

Gemensamt pris för gemensam el, det låter ju rättvist och enkelt. Men å andra sidan har det ju funnits ett slags rättvisa i att vi i Sverige har kunnat kompensera för våra kalla vintrar med billig, miljövänlig lokalproducerad vattenkraft, medan ett land som Spanien haft dyrare kilowattimmar, men desto fler och varmare soltimmar. En naturtillgångarnas rättvisa.

Och om många svenskar i vinter har upplevt det som orättvist att de svenska elbolagen gör jättevinster medan konsumenterna fått vända på varje krona för att betala de höga elpriserna, så skulle väl den obalansen bli verkligt påtaglig om den svenska elen la sig på samma prisnivå som i resten av Europa? Inte direkt rättvist, väl? Det finns många som tycker olika saker om hur det är och hur det borde vara i framtiden när det kommer till vår elförsörjning. Och ju mer man försöker förstå, desto mer blandas tekniska, ekonomiska, politiska och miljömässiga argument ihop till en enda komplex röra i huvudet.

Så i nuläget vet jag egentligen bara att jag tror på vikten av rättvisa på elmarknaden. Det får inte kännas godtyckligt, eller som att vissa drar ett tyngre lass än andra för att klimatmål ska uppnås.

Frågan är bara: vilken sorts rättvisa ska vi ha?

Själv är jag absolut beredd att betala mer för el i framtiden. Men då vill jag att den ökade kostnaden för mig som konsument ska kunna kopplas samman med en tydligt påvisbar miljövinst i någon annan ände av systemet. Inte att mina pengar bara ska åka på en digital rundtur i Europa innan de landar i nya rekordvinster för de svenska elbolagen.

Jonas Lidström
Journalist och webbredaktör på SVT Plus
Bloggar på SVT Plus