Den kritiska granskningen av Energiewende, Tysklands hyllade energiomställning, är till slut på gång. En orsak till att man hamnade fel var de stora elbolagens arrogans, det fick politikerna att vilja klämma åt dem, säger Vattenfalls tidigare vd Lars Josefsson.

Grunden till Energiewende lades av en bayersk vattenkraftsägare som ville sätta storbolagen på plats. Matthias Engelsberger (1925-2005) hade hemma i Siegsdorf nära den österrikiska gränsen övertagit ett litet vattenkraftverk efter sin far och kom som representant för Bayerns många små vattenkraftbolag att förhandla om elpriset med de stora energibolag som elen såldes till. Han ilsknade till av deras snorkiga attityd och beslöt se vad han kunde göra åt saken i kraft av att han satt i Bundestag, det tyska parlamentet.

CSU:aren Engelsberger fann en bundsförvant i fiendelägret, Die Grünen, nämligen Wolfgang Daniels, också han bayrare, profilerad som kärnkraftsmotståndare. Det omaka paret utarbetade gemensamt ett förslag om en särskild fast ersättning för ”ekologisk” el. Till Engelsbergers förvåning skrev 70 ledamöter i CDU/CSU-fraktionen under förslaget, som fraktionsordföranden tog vidare till behandling i förbundsdagen på villkor att det skulle framställas som ett förslag enbart av CDU/CSU och att de gröna inte skulle nämnas.

I en lucka mellan de då aktuella stora frågorna om Tysklands återförening gick lagförslaget snabbt igenom den 7 december 1990, och redan vid nyåret 1991 trädde lagen, Stromeinspeisegesetz, i kraft. Denna tillerkände småproducenter (maximalt 5 MW) av vattenkraftsel ett minimipris på 13,84 pfennig/kWh, vind- och solel garanterades 16,61 pfennig. Omräknat med den senare växelkursen i euro motsvarar det, inflationen obeaktad, 7 respektive 8,5 eurocent/kWh.

Bild: Nuvarande tyska parlamentsbyggnaden i Berlin.

Den nya lagen väckte inte mycket uppmärksamhet, men var för Matthias Engelsberger och de små vattenkraftsproducenterna en fullständig seger gentemot de obstinata storbolagen. Den bidrog också till en boom för vindkraften, redan 1999 räknades till över 10 000 möllor i Tyskland. Lagen överlevde också ett angrepp av EU:s konkurrenskommissionär, som 1996 ansåg att Tyskland ägnade sig åt illegal subvention och krävde att lagen skulle avskaffas.

Därefter kom Kyotoöverenskommelsen. EU-kommissionen vände och börja beskriva den tyska modellen som ett föredöme. År 2000 antog Tyskland sedan sin berömda Erneuerbare Energien-Gesetz (EEG), lagen om förnybar energi, som höjde feed in-priset på förnybar energi till nya höjder, garanterade subventionen i 20 år och dessutom gav den förnybara elen företräde framom övrig energi i elnäten.

Nästa stora sak var händelserna 2011, då Angela Merkel först drev fram förlängd tid för den tyska kärnkraften och strax därefter, som följd av olyckan i Fukushima, i en helomvändning ställde sig bakom en avveckling av landets kärnkraft till 2022.

Länge beskrevs Energiewende som en framgångssaga. I dag dominerar frågan varför så mycket gått så fel. Under nio år, 2009-2017, sjönk de tyska utsläppen inte överhuvudtaget, och Tyskland är på väg att missa sina utsläppsmål grovt. Utsläppsminskningen från 1990 till 2020 prognoseras bli 33 procent (mål 40 procent) och till 2030 42 procent (mål 55 procent), detta enligt en färsk rapport beställd av landets miljöministerium.

I en analys i Die Welt anser energiredaktören Daniel Wetzel huvudfelet med Energiewende vara en omöjlig kombination av marknadsekonomi och statlig reglering, som bland annat gett en massiv byråkrati för att hantera de över 3000 (!) olika priser för olikas kategorier av bio-, vind- och solel som beskrivs av lagen och som ständigt ska justeras.

Daniel Wetzel

Wetzel hänvisar till den ledande ekonomen Hubertus Bardt, som talar om en ”planerbarhetsillusion”: Förbundsregeringen har decennier i förväg trott sig veta vilka teknologier som kommer att vara de riktiga i stället för att låta de bästa teknologierna sorteras ut i en marknadskonkurrens.

Wetzel ger sju skäl till att Energiewende blivit ett misslyckande:

1. Företrädet för förnybar el i nätet. Detta har visserligen starkt bidragit till den snabba utbyggnaden av vind- och solel i Tyskland. Det syfte som gavs, att detta skulle innebära en nationalekonomisk vinstaffär, har emellertid grymt överspelats av subventionskostnaderna, som snart kan räknas i ett tresiffrigt miljardbelopp i euro (alltså över 1000 miljarder svenska kronor) och som gett de tyska konsumenterna Europas dyraste el. Mer är dessutom att vänta med de skadestånd som Tyskland förväntas erlägga till ägarna av de kärnkraftverk och kolkraftverk som genom politiska beslut stängs i förtid.

2. Miljöskador som förorsakas av den förnybara elen. Sett till primärenergianvändningen i Tyskland svarade vind- och solkraften 2017 ännu för bara 3,9 procent, detta ”till priset av ofantliga ingrepp i kulturlandskapet och allt fler konflikter med skogs-, vatten- och artskyddet”. Allt fler naturskyddsorganisationer protesterar mot den mängd fåglar, fladdermöss och till och med insekter som faller offer för rotorbladen. Dessa kan heller inte återanvändas på ett meningsfullt sätt, betongfundamenten lämnas mot reglerna kvar i marken, solcellsmodulerna innehåller giftiga blyföreningar, vilket tystas ned.

3. Ingen alternativplan fanns när beslutet om kärnkraftsnedläggningen togs. Beslutet att stänga ned Tysklands största koldioxidfria strömkälla togs praktiskt taget över en natt, utan att man justerade utsläppsmålet. ”Att detta mål inte skulle kunna nås utan kärnkraft borde man redan då ha kunnat förstå”, enligt Wetzel.

4. Bioenergin ska framöver i hög grad fasas ut. Motiveringen är framför allt att odling av grödor för sådant som etanol och biodiesel tränger undan odling av livsmedel och djurfoder. Detta enligt den tyska regeringens strategidokument för klimatarbetet fram till 2050. Till exempel rapsodlingen i Tyskland har minskat radikalt och är nu den minsta på 22 år. För att nå utsläppsmålet för trafiken till 2030 borde de alternativa drivmedlen nå en andel på 20 procent, men regeringen verkar nöja sig med 5 procent.

5. Förhastade stödsystem för elbilar. Regeringens mantra har länge varit att den vinnande tekniken ska ges av marknaden och inte av politiken, men regeringen följer med de skattelättnader och stöd som går till elbilssektorn inte sin egen princip. Wetzel redovisar en beräkning från det ekonomiska forskningsinstitutet ETR som visar att BMW:s elbil i3 under en användningstid på tolv år gynnas med 18 000 euro jämfört med en VW Golf med bensinmotor. Wetzel ifrågasätter även den ekologiska nyttan med elbilar: med Tysklands elmix måste man färdas 580 000 km med en Tesla S för att den ska vara ekologiskt jämbördig med en likvärdig dieselbil, enligt en studie av ADAC, Europas största bilägarorganisation.

6. Tysklands fastigheter värms inte med förnybar energi. Dessutom avskräcker erfarenheterna i det enda av förbundsländerna, Baden-Württemberg, som infört ett krav att uppvärmningssystemen ska inkludera förnybar energi (15 procent). Facit, baserat på en studie över flera år, är att utsläppen i stället ökat med 180 000 ton – bland annat för att en mängd husägare innan lagen trädde i kraft valde att installera billigare anläggningar med sämre effektivitet än de dyrare lösningarna baserade på förnybar energi.

7. Mycket av energieffektiviseringsstödet kommer inte till användning. Från 2017 till 2018 minskade avropen av stöden från 14,2 till 12 miljarder euro, trots byggboom och klimatdebatt. Bland annat avskräcks många av det komplicerade ansökningsförfarandet, som ofta kräver att utomstående experter kopplas in för att inspektera huset och bistå med planeringen.

Daniel Wetzel sammanfattar att Energiewende är en alltför komplicerad skapelse och att det politiska systemet inte har kapacitet att lösa alla de inbyggda detaljkonflikterna. ”De komplexa processer över lång tid som Energiewende innebär kan inte planeras kortsiktigt. Industrins investeringscykler på 20-40 år följer en annan rytm än valperioder.”

Lars Josefsson, vd för Vattenfall åren 2000-2010, ledde bolagets stora Tysklandssatsning och fick bland annat som Angela Merkels personliga rådgivare djup insyn i den tyska politiken. För Second Opinion ger han de här spontana kommentarerna till Daniel Wetzels analys:

”Vid millennieskiftet och många år därefter uppvisade de stora elbolagen en stor arrogans, detta ledde till en reaktion hos politikerna (’vi ska klämma åt dem’), detta var en bidragande orsak till att man hamnade fel.

Angående kärnkraft så togs en Atomgesetz (kärnkraftslag) redan under förbundskansler Gerhard Schröders tid (efterträddes av Angela Merkel 2005) som garanterade återstående drifttid. Det var mot bakgrund av denna och Schröders personliga utsagor som Vattenfall investerade i den tyska kärnkraften.

Wetzel nämner överhuvudtaget inte svårigheterna att bygga nya högspänningsledningar från norr till söder. Trots stora politiska ingrepp är detta fortsatt ett problem.

Lars Josefsson

Kärnkraftbeslutet 2011 var naturligtvis inget Energiewende-beslut, även om man försökte beskriva det så. Beslutet var uteslutande politiskt, nödvändigt inför stundande val för att Angela Merkel och hennes parti skulle bli kvar vid makten.

Den tyska inställningen till bioenergi är motsägelsefull. Förutom vad som sägs så omhuldar Tyskland, drivet av miljöorganisationer, användningen av returpapper på bekostnad av färskfiberbaserat papper. Jämför med Holmens nyligen offentliggjorda studie om att papper från färska fibrer har lägre miljöpåverkan än returpapper, om förnybar el används.

Man kan jämföra Tysklands stora misslyckande med Sveriges omställning i fastighetsbeståndet, som i stort är lyckad genom beskattning av koldioxid i stället för subventioner av förnybart.

Det kan tilläggas att Tysklands EEG-lag har drivit fram en mycket positiv kostnadsutveckling för framför allt solceller. En besvikelse är dock att industrin, som effekt av de tyska konsumenternas frikostiga support, har byggts i Kina och inte i Europa.”

Detta alltså enligt Lars Josefsson.