I en intervju med regeringens kärnkraftssamordnare Carl Berglöf beskriver han hur satsningen på kärnkraft innebär mycket mer än att sätta igång ett projekt. I fokus står uppbyggnad av kunskap.
– Mitt uppdrag handlar om att lägga grunden för ett program – inte bara ett första projekt, säger han till Second Opinion.

Det var i regeringens vårändringsbudget som staten signalerade att man är beredd att ta betydande risk i Videberg Kraft. Bolaget ägs i dag till 80 procent av Vattenfall och till 20 procent av Industrikraft i Sverige – ett industrikonsortium med bolag som ABB, Alfa Laval, Boliden, Saab, Stora Enso, SSAB och Volvo.

Regeringen vill nu att staten går in som ägare med en ägar- och röstandel om 60 procent och samtidigt skjuter till upp till 1,8 miljarder kronor i nytt kapital. Planen är att avtalet om aktieförvärvet ska ingås under 2026, medan själva överlåtelsen väntas genomföras under andra halvåret 2027.

Statens roll: Ägare för att styra lärande och risk
När staten nu planerar att gå in som majoritetsägare i nya kärnkraftsprojekt är det inte bara för att minska finansiell risk. Enligt regeringens kärnkraftssamordnare Carl Berglöf bör staten använda ägandet i ett mer strategiskt syfte: att skapa ett sammanhållet program där erfarenheter kan återanvändas mellan projekten.

– Regeringen har aviserat en utredning för att undersöka möjligheterna att skapa detta strategiska syfte, säger han.

Orsaken är att i dagens modell riskerar varje projekt att bli isolerat. Aktörerna är konkurrenter och har inget incitament att dela med sig av lärdomar kring exempelvis leverantörer, kostnader eller projektledning. Det driver upp både risk och kostnader i efterföljande projekt.

Statens ägande kan ändra detta, menar Berglöf. Genom att vara delägare i flera projekt kan staten avtala om tillgång till erfarenheter – och föra dem vidare mellan olika byggen och aktörer.

– Projekt nummer två kommer sannolikt att byggas av en konkurrent till projekt nummer ett. Då finns inget naturligt sätt att dela lärdomar mellan projekten. Men staten kan som delägare avtala om att erfarenheter får tas vidare.

Detta är i praktiken ett sätt att bygga en programorganisation för kärnkraft – där staten fungerar som bärare av kunskap mellan projekten.

Samtidigt innebär det ett stort ansvar. Staten kan inte vara en passiv ägare, enligt Berglöf.

– Det är ett stort åtagande att vara majoritetsägare i ett kärnkraftsbygge. Man måste ta en aktiv roll, bygga kunskap och kompetens och föra det vidare till kommande projekt.

Bakgrund: Avgörande pusselbitar på plats
Efter flera år av politisk osäkerhet har nu flera avgörande beslut fattats kring kärnkraften.

Vattenfall har samtidigt kommunicerat att planeringen för omkring 1 500 MW kan motsvara antingen fem reaktorer av typen BWRX-300 från GE Vernova Hitachi eller tre Rolls-Royce SMR.

Det innebär att processen nu går in i ett betydligt mer konkret skede.

– De viktiga pusselbitarna är på plats. Det första projektet har nu kommit så långt att man ska teckna kontrakt med en leverantör.

Samtidigt betonar Berglöf att detta bara är början. Det första projektet blir vägledande för resten av den svenska utbyggnaden.

– Mitt uppdrag handlar om att lägga grunden för ett program – inte bara ett första projekt.

Kärnfrågan framåt: Vad återstår?
Trots att flera avgörande pusselbitar nu har fallit på plats återstår fortfarande flera kritiska steg innan ny kärnkraft faktiskt kan börja byggas i Sverige. Under 2026 väntas valet av leverantör för det första SMR-projektet fattas, samtidigt som nya tillståndsprocesser och finansieringsmodeller börjar omsättas i praktiken.

Men enligt Carl Berglöf håller fokus nu på att förskjutas från politik och regelverk till själva genomförandet.

– Tillståndsprocesser, finansiering och regelverk är nu mer eller mindre på plats. Nu handlar det mycket om att förbereda för utförandet.

Det handlar enligt Berglöf om betydligt mer praktiska frågor än tidigare i processen: finns det tillräckligt med kompetens, leverantörer, projektledare och industriell kapacitet för att faktiskt genomföra flera kärnkraftsbyggen parallellt?

Frågan är inte längre bara om Sverige vill bygga ny kärnkraft – utan om landet har kapacitet att göra det i tid, till rätt kostnad och utan de förseningar som präglat många västerländska kärnkraftsprojekt de senaste decennierna.

Ny tillståndsprocess: politiskt ja först
En av de största förändringarna är en ny tillståndsprocess som vänder på dagens logik. Riksdagen har antagit en lag som ska möjliggöra tidigare ställningstaganden från både regering och berörda kommuner, samt bindande förhandsbesked i tekniska frågor för att öka förutsebarheten i prövningen.

Tidigare har kärnkraftsprojekt kunnat drivas under många år innan det står klart om det finns politiskt stöd för etableringen. I den nya modellen ska staten och kommunen i stället ge besked tidigt i processen.

– Vi har vänt på processen. Först frågar man staten och kommunen om Sverige vill ha det här.

Först efter ett sådant besked går projekten vidare till mer detaljerade tillståndsprövningar och tekniska processer.

Syftet är att minska den politiska risken och tidigare avgöra om ett projekt är möjligt att genomföra.

Parallella spår: flera projekt på gång
Det första svenska SMR-projektet har kommit längst i processen, men parallellt börjar flera andra kärnkraftsinitiativ ta form runt om i landet. Enligt Carl Berglöf är utvecklingen nu betydligt bredare än det första projektet vid Vattenfall.

Samtidigt som Vattenfall förbereder sitt leverantörsval väntas fler aktörer lämna in ansökningar de kommande åren – men via olika vägar beroende på finansiering, riskbild och projektens mognadsgrad.

– Det kommer komma in flera ansökningar nu, i olika spår.

Berglöf beskriver hur vissa projekt sannolikt kommer att söka statligt finansieringsstöd, medan andra i första hand vill få ett tidigt politiskt besked genom regeringens nya tillståndsprocess. För privatfinansierade projekt är det särskilt viktigt att tidigt få klarhet i om staten och kommunen över huvud taget accepterar etableringen.

– Om man har ett projekt som är finansierat av privat kapital, då vill man ha politiska risker avdömda tidigt.

Bland de projekt som redan offentliggjorts finns Kärnfull Nexts planer i Valdemarsvik och Blykallas projekt i Gävle. Men Berglöf antyder att fler initiativ är under uppbyggnad.

– Jag pratar med både svenska och internationella aktörer.

Han pekar samtidigt på att projekten befinner sig i olika faser och att flera fortfarande står inför omfattande lokala processer med samråd, kommunala beslut och förankringsarbete innan de kan gå vidare mot mer detaljerade tillståndsprövningar.

Leverantörskedjan: en kritisk flaskhals
Parallellt med tillståndsfrågor och finansiering försöker staten nu skapa förutsättningar för en utökad svensk leverantörskedja för ny kärnkraft. Enligt Carl Berglöf är detta en av de mest avgörande – och samtidigt mest underskattade – frågorna i hela kärnkraftsprogrammet.

Problemet är att kärnkraftsindustrin ställer betydligt högre krav på kvalitetssäkring, dokumentation och certifiering än många andra industribranscher. Det innebär att stora delar av svensk industri i dag står utanför sektorn, trots att företagen tekniskt sett kan ha relevant kompetens.

– Det är väldigt höga krav inom kärnkraften. Man måste uppfylla vissa standarder och certifikat.

För att möta detta bedrivs nu parallella initiativ tillsammans med Business Sweden och RISE Research Institutes of Sweden.

Berglöf beskriver hur arbetet nu handlar om att identifiera vilka svenska företag som skulle kunna ta steget in i kärnkraftsindustrin – och vilka hinder som i dag stoppar dem.

– Vi tittar på vilka trösklar som finns för att bli leverantör inom kärnkraften.

RISE genomför på uppdrag av Kärnkraftssamordningen en förstudie om hur svenska företag ska kunna kvalificeras för kärnkraftsindustrin, med fokus på certifieringar, kvalitetskrav och möjliga stödinsatser.

Samtidigt har Business Sweden, på uppdrag av regeringen efter förslag från Kärnkraftssamordningen, kartlagt den svenska värdekedjan för ny kärnkraft och fått ett fortsatt uppdrag att identifiera internationella projekt där svenska företag kan komma in tidigt och bygga erfarenhet – även innan större svenska projekt når byggfas.

Berglöf pekar också på att staten försöker hitta kompetens i andra avancerade industrisektorer som kan vara relevanta för kärnkraften.

– Vi tittar på industrier som är vana att arbeta i kravfyllda sektorer, exempelvis medicin eller rymd.

Målet är att på sikt bygga upp en bredare svensk industribas kring kärnkraften – inte bara för svenska projekt, utan även för en växande internationell marknad.

Kompetensfrågan
Kompetensförsörjningen pekas ut som en av de stora långsiktiga utmaningarna för det svenska kärnkraftsprogrammet. Sverige har fortfarande kvar delar av den kompetens som byggdes upp under tidigare kärnkraftsepoker – men långt ifrån samma industriella bredd som när de svenska reaktorerna en gång uppfördes.

Enligt Carl Berglöf finns det fortfarande många erfarna ingenjörer kvar från de stora moderniserings- och effekthöjningsprojekten under 2000-talet. Däremot har mycket kompetens spridits till andra branscher efter decennier utan nybyggnation.

– Vi har många erfarna ingenjörer som var med i de här effekthöjningsprojekten från millennieskiftet och framåt.

Samtidigt är vissa kompetenser betydligt svårare att ersätta. Framför allt handlar det om personer med erfarenhet av att leda stora och komplexa industriprojekt.

– Det finns en hel del kompetenser, men det är brist på erfarna projektledare och vissa yrkesgrupper, påpekar Berglöf.

Berglöf hoppas att delar av den kompetens som lämnat sektorn ska kunna återvända när kärnkraftsutbyggnaden nu tar fart igen.

– Många har gått vidare till andra industrier. Men jag hoppas att många ser vad som händer inom kärnkraften och tycker att det är kul att komma tillbaka.

Parallellt arbetar Energimyndigheten med att kartlägga vilka kompetensgap som finns och vilka yrkesgrupper som riskerar att bli flaskhalsar i ett framtida kärnkraftsprogram.

Utmaningen förstärks av att elektrifieringen samtidigt driver upp efterfrågan på samma typer av ingenjörer, tekniker och projektledare inom flera andra delar av industrin. Om flera europeiska länder dessutom bygger ny kärnkraft parallellt riskerar konkurrensen om erfaren arbetskraft att hårdna ytterligare de kommande åren.

Sammanfattning: från beslut till genomförande
Berglöfs bild är tydlig: Sverige har gått från politisk låsning till ett läge där de flesta formella hinder är undanröjda.

Det som återstår är betydligt mer konkret – och svårare.

– att välja leverantör
– att få tillståndsprocessen att fungera
– att bygga statens egen kompetens som ägare
– att säkra leverantörskedjor och arbetskraft

Och i centrum står staten – inte bara som finansiär, utan som den aktör som skulle kunna bära kunskap och minska risk mellan projekten.

Det är där, enligt Berglöf, som nyckeln till ett fungerande svenskt kärnkraftsprogram ligger.

 

 

5 Kommentarer