I debatten får man ibland intrycket av att vi, i den med energi välförsedda delen av världen, mycket väl kan skära i vår välfärd syftandes till att möjliggöra introduktionen av energikällor som visserligen inte är så effektiva men i någon mening ändå är ”gröna”.
I ett globalt perspektiv blir en sådan diskussion rena koketteriet eftersom det i större delen av världen inte finns någon välfärd att skära i. Exempelvis beräknas att 1 miljard människor idag lider brist på färskvatten och om 20 år förutspår FN att hälften av jordens befolkning är i den situationen. Den globala livsmedelsproduktionen är redan idag hårt belastad med ökande matpriser som följd. Vård, skola, omsorg är något som endast en minoritet kan njuta av osv.

Förutsättningen för utvecklandet av dessa samhällsaspekter är god tillgång till energi och det är därför angeläget att forska fram tekniker som storskaligt och med minimal miljöbelastning kan skapa förutsättningar för en global välfärd och därmed skapa människovärdiga levnadsvillkor och ökad global säkerhet.

Under tidigt sextiotal diskuterades nya lösningar på Sveriges energiförsörjning för att stödja den starka industriella tillväxten utan att bli ännu mer beroende av fossila bränslen. Ett alternativ var att bygga ut de kvarvarande norrlandsälvarna. Ett annat alternativ var att utnyttja den då nya kärnkraften som hade intressanta egenskaper.

En sådan egenskap är att man utnyttjar krafter som är flera miljoner gånger större än de som utnyttjas i ”vanliga” energikällor. Resultatet blir att kärnkraften kräver lite bränsle per producerad kilowattimme vilket skapar en motsvarande liten mängd avfall som dessutom stannar kvar där det genereras. Till kärnkraftens fördel hör även att bränslet aldrig har ingått i det biologiska kretsloppet och energiutvinningen innebär därför en relativt liten miljöbelastning.

Satsningen innebar att vi idag kan njuta av orörd vildmark och att Sverige hör till den exklusiva skara länder med den bästa luftkvalitén bland världens rika industriländer. Den globala klimatförändringen och insikten om att mänskligheten står inför monumentala problem vars lösningar till stor del handlar om energiförsörjning har bidragit till att kärnkraft återigen är på tapeten som en rimlig lösning. Men hur rimlig är den? All mänsklig aktivitet innebär ett avvägande mellan för- och nackdelar och kärnkraften är inget undantag.

Vid sidan av förmenta och verkliga problem med dagens generation reaktorer finns det faktum att endast 1 % de naturliga resurserna utnyttjas som bränsle och därmed är kärnkraftens uthållighet ett reellt problem.

Därför har Uppsala universitet, KTH och Chalmers gemensamt startat det s.k. GENIUS-projektet, finansierat av Vetenskapsrådet som tillsammans med projekt i Europa, Ryssland och USA utvecklar ett kraftgenereringssystem som baseras på en blykyld s.k. snabbreaktor med tillhörande avfallsåtervinning. Förutom fördelen att generera lika mycket energi som dagens kärnkraftteknologi, kan man åstadkomma en teknisk lösning där naturresurserna utnyttjas 100 gånger bättre än idag.
Förvaringstiderna för kärnkraftavfallet kan drastiskt minska och det vi idag kallar för avfall kan återvinnas som bränsle.

Vidare erbjuder tekniken den fördelen att härdöverhettning av det slag som inträffade i Fukushima undviks. Det planeras för att en pilotanläggning ska vara igång i Europa runt 2020 och i det arbetet har Sverige en reell möjlighet att återigen positionera svensk teknik, industri och forskning internationellt inom ett område som kan komma att få stor betydelse för framtiden.

I debatten om kärnkraften talas det mycket om etik och det är naturligtvis lätt att skriva under på förhållningssättet att vi, som idag utnyttjar kärnkraft också ska omhänderta avfallet på ett betryggande sätt. Den sällan debatterade andra sidan av den etiska medaljen är om vi har rätt att vingklippa framtida generationers möjligheter att själva avgöra på vilka sätt de ska energiförsörja sin värld.

Har vi rätt att undanhålla framtida generationer möjligheten att utnyttja dagens kärnavfall som bränsle vilket bara för svensk del skulle räcka i bortåt tusen år? Arbetet inom generation IV ser vi som ett viktigt bidrag för att framtida människor ska kunna forma sin värld utan att bakbindas av dagens partipolitiska överväganden.

Ane Håkansson
professor i  tillämpad kärnfysik, Uppsala universitet