Svensk el gör redan nytta i Europa och samtidigt skapar ökad elektrifiering möjlighet att minska koldioxidutsläppen i Sverige, skriver Vattenfalls Cecilia Hellner.

Den 4 augusti skrev Björn Forsberg med flera på DN Debatt att klimatpolitiken i Sverige oftast blir alltför nationalistisk och att svensk el gör större nytta i Europa, än att elektrifiera transporter och industrin här hemma.

Foto: Wikipedia.

Debattartikeln möttes av flera repliker som poängterade att resonemanget som fördes var för snävt. Vattenfall håller med om att författarna har missat viktiga dimensioner och vill i denna replik utveckla detta.

Björn Forsberg m.fl skriver bl.a. att elexport till Europa kan reducera klimatpåverkan. Detta är förvisso korrekt, men förutsätter att kapaciteten i elnäten räcker till. Elnäten är idag i behov av att stärkas för att möjliggöra utökad export av el, få bort flaskhalsar inom Sverige och för att möta den ökade produktionen av vind- och solkraft. Det är mycket viktigt att detta görs för att klimatmålen ska kunna nås samtidigt som det gör det möjligt för företag att etablera sig eller öka sin produktion och för att säkra leveranstryggheten. Utöver elnätens roll för klimatarbetet är även klimatpolitiken och klimatmålen i sig viktiga faktorer att ta hänsyn till, både när det gäller överenskommelser globalt (Parisavtalet) och nationellt samt aktuella förhandlingar och mål inom EU. Hur elmarknaden är uppbyggd och fungerar är en annan betydande aspekt samt potentialen i att få ned de svenska utsläppen.

Det är framför allt industri och transporter som står för de svenska utsläppen av växthusgaser, tillsammans står de för nästan två tredjedelar. Elektrifiering av industri och transporter gynnar både klimatet, näringslivet och ekonomin, både nationellt och globalt. Framtida elektrifierade transporter är inte heller en isolerad svensk företeelse utan en del av europeisk och global teknisk utveckling. Huvudtesen i debattartikeln förutsätter även att andra länder inte tänker uppnå Parisavtalets mål, vilket förefaller som en orimlig utgångspunkt.

EU är part till Parisavtalet och fördelar bindande mål på samtliga av EUs medlemsstater (EUs förordning om ansvarsfördelning) med bäring på utsläppen i den icke-handlande sektorn, där bl.a. transporter ingår. Utsläpp från t.ex. elproduktion reglerar EU centralt via handelssystemet med utsläppsrätter, EU ETS, i linje med det samlade åtagandet. Alla parter till Parisavtalet är skyldiga att sätta upp kvantitativa mål för att begränsa sina nationella utsläpp av växthusgaser i enlighet med det övergripande och långsiktiga temperaturmålet. EU är just nu i färd med att uppdatera sina klimatmål enligt 1.5 C målet, vilket bl.a. innebär ett skärpt klimatmål till 2030 och klimatneutralitet till 2050.

Sverige har med andra ord både internationella åtaganden och mål upprättade av riksdagen för att kraftigt få ner utsläppen till 2030, beträffande icke-handlande sektorn. Transportsektorn i Sverige ska till exempel minska utsläppen med 70% till 2030 (jämfört med 2010 års nivå), vilket såklart kräver mycket omfattande insatser.

När det gäller export av el har vi redan idag en mer eller mindre avreglerad nordisk och europeisk energimarknad, i grunden en marknad som styrs av utbud och efterfrågan. Det skulle inte vara rimligt att avstanna elektrifieringen i Sverige och istället förvänta sig att olika europeiska länder skulle förlita sig på svensk elexport.  Verkligheten ser annorlunda ut då marknaden styr och Sverige exporterar redan idag mycket el till Europa. Förra året blev ett rekordår för nettoexporten från Sverige med 26 TWh. Då det som redan nämnts i dagsläget finns begränsningar i elnäten inom Sverige, men också på kontinenten, bidrar även detta till att en stor ökning av elexport från Sverige för närvarande inte är möjlig.

Vattenfall är naturligtvis vän av energieffektivisering, det är en viktig del av klimatarbetet. Samtidigt kommer det att krävas mer el i framtiden, för att genom ökad elektrifiering få ner koldioxidutsläppen från bland annat stålindustrin och transportsektorn. Det finns ingen motsättning mellan energieffektivisering och att bibehålla och bygga ny fossilfri elproduktionskapacitet, samt att bygga ut elnät inom Sverige och mellan länder. Alla är viktiga beståndsdelar i klimatarbetet.

Sveriges elanvändning spås öka från dagens 140 TWh till 190 TWh år 2045, vilket i mångt och mycket är ett resultat av behovet att fasa ut de fossila bränslena även i andra sektorer. Den svenska elproduktionen har stor potential att både reducera utsläppen och förädla produkter för export och därmed gynna svensk ekonomi och teknikexport. Det fossilfria stålprojektet HYBRIT, ett partnerskap mellan Vattenfall, LKAB och SSAB, har potential att minska svenska koldioxidutsläpp med 10 procent och iallafall hypotetiskt 7 procent globalt. Tänk sedan vad tekniken kan göra för svensk export och utsläpp i ett globalt perspektiv.

Vattenfall stödjer Parisavtalets mål och riksdagens mål om noll netto-utsläpp av växthusgaser till atmosfären till 2045.  Inriktningen ligger fast, vi vill bidra och göra det möjligt att leva fossilfritt inom en generation och elektrifiering är nyckeln till att ställa om samhället. Om vi ska kunna nå de högt uppsatta klimatmålen så kan vi inte för ett ögonblick bromsa den svenska utvecklingen och arbetet med att fasa ut de fossila bränslena i samtliga sektorer i Sverige.