DEBATT
När myndigheterna driver fram miljökrav för vattenkraften utan hänsyn till de kostnadsramar som politiken själv beslutat om, riskerar hela systemet att kollapsa. Det skriver Magnus Edvinsson, ordförande för Alsteråns Kraftverksförening.
Sveriges vattenkraft står inför en historisk omprövning. Men när myndigheterna driver fram miljökrav utan hänsyn till de kostnadsramar som politiken själv beslutat om, riskerar hela systemet att kollapsa. Vattenkraftens miljöfond är redan pausad – och kommer att förbli det om inte politiken agerar.
Kostnadsramarna är redan satta
I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2014:14 fastställdes tydliga nyckeltal för vad som är rimliga kostnader:
– 93,7 miljoner kr per storskalig anläggning
– 6,55 miljoner kr per medelstor anläggning
– 2,1 miljoner kr per småskalig anläggning
Det är dessa nivåer som skulle vara vägledande för omprövningen. Men i praktiken har myndigheterna valt att bortse från dem. Fiskvägar och andra åtgärder krävs överallt – och myndigheternas krav resulterar i mångdubbelt högre kostnader.
När ett större teknikkonsultföretag för två kraftverk i södra Sverige kostnadsberäknat de miljöåtgärder myndigheterna kräver landar det på 9,0 mkr för en småskalig anläggning (5 m fallhöjd och 5 m3/s i medelvattenföring) och 15,8 mkr för en medelstor anläggning (16 m fallhöjd och 10 m3/s i medelvattenföring). Till det kan komma kostnader för markinlösen m m. Framför allt tillkommer processkostnaderna som visat sig sticka i väg till 1 – 2 mkr även i till synes ”enkla” fall.
Miljöfonden har blivit en pausknapp
Konsekvensen är tydlig. Vattenkraftens miljöfond, som skulle finansiera åtgärderna med upp till 10 miljarder kronor, är satt på paus. Fondens styrelse har förlängt pausen av utbetalningar och nyanmälningar först till 1 september 2025 och sedan till 1 mars 2026, för att analysera framtida förutsättningar.
I riksdagen har frågan väckt oro. Centerpartiets Rickard Nordin ställde i september 2025 en skriftlig fråga till klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari om vilka åtgärder regeringen avser vidta med anledning av den fortsatta pausen. Samtidigt som ministern framhöll att ”Åtagandet om en branschgemensam finansieringslösning har sin grund i den energipolitiska överenskommelsen från 2016.”, hade hon inte mer att komma med mer än att ”Jag och regeringen följer noga fondens fortsatta arbete för en hållbar fondlösning.”
Regeringens svar – men räcker det?
Regeringen beslutade i maj och juni 2025 om flera förordningsändringar för att förbättra villkoren för omprövningen. Syftet var att skapa en bättre balans mellan miljövärden och elsystemets behov, och myndigheterna fick i uppdrag att ta fram vägledning för hur vattenkraftens betydelse för elsystemet ska beaktas.
Men branschen är skeptisk – för att inte säga mycket kritisk. Energiföretagen Sverige konstaterade i juni 2025 att besluten är ”långt ifrån tillräckliga” och att vattenkraften behöver ännu tydligare styrning för att omprövningarna ska kunna fortlöpa enligt den nationella planen
Politiken måste ta tillbaka kontrollen
Det är hög tid att politiken förtydligar spelreglerna. Tre saker krävs:
1. Bekräfta kostnadsramarna från 2014:14 som bindande. De är inte rekommendationer – de är själva grunden för vad som är rimligt.
2. Inför en mekanism för ”orimliga kostnader”. Om en åtgärd överskrider nyckeltalen ska kraven mildras eller omprövas.
3. Ge tydliga instruktioner till myndigheterna. Miljöambitioner får inte frikopplas från ekonomisk verklighet.
Verkligheten vinner alltid
Att låtsas som att kostnaderna inte spelar någon roll är att urholka förtroendet för hela systemet. Samhället kan inte byggas på önskelistor – det måste byggas på verklighet. Och verkligheten vinner alltid till slut.
Om politiken inte agerar nu riskerar vi att miljöfonden förblir en evig pausknapp, att omprövningen havererar och att både miljön och elsystemet förlorar.
***
Foto: Wikipedia
1 Kommentar
1 Kommentar
Kjell Eriksson
5 december, 2025: 11:07 f mEkonomifakta anger för denna fråga:
Svara"För att förbättra vattenkvalitén och skydda vattentillgångar inom EU beslutades år 2000 om ett ramdirektiv för vatten, även kallat Vattendirektivet. Direktivet sätter miljökrav på vad EU-länderna minst ska klara av. I Sverige infördes vattendirektivet i svensk lagstiftning år 2004 genom miljöbalken och tillhörande förordningar. Mot bakgrund av en dom från EU-domstolen, den så kallade Weserdomen, och kritik från EU-kommissionen om Sveriges genomförande av vattendirektivet antogs nya regler 2018 som bland annat innebär att i princip alla verksamheter som producerar vattenkraftsel ska få nya tillstånd."
Det är bakgrunden i korthet och visar varför det är relevant att säga att EU går emot en federation. Kravet är ju i sig orimligt, alltså just att omprövningen skall ha denna omfattning. Redan har lokala opinioner rests emot att dammar skall rivas ut. Dammar som funnits i flera fall mer än hundra år. Sen, detta att följden av omprövningen skall vara högst 1,5 TWh minskad elproduktion. Som sägs i artikeln är detta en helt omöjlig förutsägelse på grund av att en så omfattande samordning av rättsprocesserna inte kommer att ske.
Att sedan inte Sverige redan i ett tidigt skede drev hårdare för att få göra undantag speglar väl vår inställning att vi skall "vara bäst i klassen" när det gäller implementeringen av EU-direktiv.
Sammanfattningsvis är hela detta gigantiska projekt ett exempel på nackdelen av att vara med i EU. Från ett lovvärt projekt avseende förhindrande av krig, ökad handel och rörlighet mellan länderna har utvecklingen tagit helt annan riktning. Subsidiaritetsprincipen som en gång fastslogs för organisationen är ordentligt nedgrävd och federalisterna agerar som i liknelsen om grodan i det långsamt uppvärmda vattnet. EUs regler utgör en allt större del av den nationella lagstiftningen.
Kostnaden för miljöomprövning i Sverige är gigantisk och Vattenkraftens miljöfond med maxtak på 10 miljarder kommer definitivt inte att räcka.