Energidebatten måste börja med systemfrågorna. Hur kan elsystemet byggas maximalt robust? Valet av energikälla bör vara underordnat detta, skriver Svenolof Karlsson i denna sammanfattning av sina tio år som medarbetare på Second Opinion.

Frågan är om Jesu ord ”Fadher förlåt them, ty the veta icke hwat the göra” – i Olaus Petris och Laurentius Andreæs översättning för exakt 500 år sedan – bör tillämpas på Sveriges politiker, när det kommer till energipolitiken.

I en återblick är det i vart fall svårt att tro att faktakunskapen varit i topp när de stora besluten fattats, så som dem som föranledde nedläggningen av fyra kärnreaktorer (2015-2020) och energiöverenskommelsen 2016, där en central punkt är att den återstående kärnkraften kunde behållas i utbyte mot ett framtidsmål om hundra procent förnybar energi, vilket ju exkluderade kärnkraften.

Svenska kraftnät varnade för konsekvenserna, bland annat genom sin generaldirektör Mikael Odenberg i Dagens industri den 19 maj 2014: ”Stängningen av [ytterligare] reaktorer i söder leder inte bara till produktionsbortfall, utan påverkar av olika skäl också överföringsförmågan negativt.” Detta skulle bli särskilt bekymmersamt i fråga om effektbalansen – ”det vill säga förmågan att ha tillräcklig tillgång till el i varje givet ögonblick”, förtydligade Odenberg.

Det fanns alltså åtminstone någon som varnade för följderna av vad politikerna avsåg att göra. Som erfaren politiker tillade Odenberg att föreställningen att man på objektiva grunder – inom till exempel en energikommission – skulle kunna komma fram till vad som borde göras, om de goda krafterna satte sig ner och resonerade om saken, var naiv.

Det här är också min slutsats efter att på nära håll och med hyfsat god insyn ha följt Sveriges energidebatt under tio år. Dilemmat är kort sagt att el inte alstras av politiken utan av fysiken.

På Second Opinion har en ambition varit att visa på denna diskrepans.

Den verkliga ögonöppnaren blev den enorma prisskillnad som under 2020 uppstod som det nya normala mellan Sveriges södra (SE3, SE4) och norra (SE2, SE1) elområden. Svenska kraftnät hänvisade förutom till den nyss nedstängda kärnkraften, som dramatiskt hade minskat elöverföringsförmågan till södra Sverige, även till att flödesmönstret i elsystemet förändrats i en östvästlig riktning.

I en rad artiklar återkom vi på den här sajten till detta.

”Elsystemet lever inte ens upp till de mest basala kraven på frekvens, spänning och effekthållning, för att inte tala om beredskap för kris och krig” (intervju med Henrik Svensson, vd för det Uniperägda oljeeldade Karlshamnsverket).

Begränsningarna i Svenska kraftnäts nät har aldrig varit så omfattande, vare sig inom Sverige eller vid Sveriges gränser, konstaterade Energiföretagens expert inom kärnkraft och kraftsystem Carl Berglöf.

Han hade då under en tid följt hur mycket Svenska kraftnät av säkerhetsskäl tvingats begränsa den kapacitetsöverföring som tilldelades elmarknaden. När Sydvästlänken efter åratals väntan äntligen togs i bruk i juli 2021, borde detta ha ökat överföringskapaciteten, men i stället begränsades överföringsförmågan mellan SE3 och SE4 ytterligare. I augusti det året kunde tidvis bara 2 300 MW överföras av en teoretisk kapacitet på 6 200 MW.

I slutet av följande år var vi på Second Opinion först med att redovisa ENTSO-E:s rapport om att Sveriges elområden SE3 och SE4 stack ut genom att ha det sämsta effektläget i hela Europa. Ingenstans fanns så lite planerbar elproduktionskapacitet i förhållande till elbehovet som just här.

Den som på allvar tog ett helhetsgrepp om systemfrågorna blev Maja Lundbäck, vid tillfället chefsingenjör för systemsäkerhet inom Försvarsmakten, tidigare förändringsledare för systemansvaret på Svenska kraftnät. I en intervjuserie som inleddes på Second Opinion i mars 2021 konstaterade hon bland annat: ”Smärtgränsen är nådd, då extraordinära åtgärder får vidtas för att klara av vanligt förekommande fel i elsystemet under sådana förhållande som fortfarande klassas som normala.”

I en intervju beskrev hon därefter den helt centrala frågan – som väl aldrig har lyfts i någon politisk debatt – att Sverige inte har ett elsystem, utan fem. Eller närmare bestämt borde ha det. Ett för normaldrift, ett för skärpt drift, ett för nöddrift, ett för nätsammanbrott, ett för återuppbyggnad av elsystemet.

Ingen av dessa nivåer i elsystemet får för sin drift eller sina återuppbyggnadsåtgärder göra några lån i de andra nivåernas verktygslådor, vilket bland annat fastställs i EU:s regelverk. Men efter alla ingrepp som gjorts svarade elsystemet i södra Sverige inte på långa vägar längre mot de här kraven.

Mot den här bakgrunden föddes boken Elsystemkrisen, utgiven i juni 2022. De tre sakkunniga som satte sin prägel på innehållet var just Maja Lundbäck, Carl Berglöf och Henrik Svensson.

Boken fick snabbt stor spridning och flera nytryck togs. Maja Lundbäck kallades hösten samma år till Regeringskansliet som den nytillträdda regeringens energirådgivare och är i dagsläget statssekreterare hos Ebba Busch. Carl Berglöf utnämndes till nationell samordnare för kärnkraften. Henrik Svensson förestår fortfarande Karlshamnsverket, ofta beskriven som ”den sista livlinan” i Sveriges energiförsörjning.

Elsystemkrisens budskap sammanfattas i enkel tydlighet av det här diagrammet. För varje år minskade prestanda i Sveriges elsystem, trots den kapacitetsutbyggnad som samtidigt skedde.

Överföringsutrymmet i elsystemet minskade fem år i rad. Statistik över den tilldelade handelskapaciteten för snitten 1, 2 och 4 mellan de svenska elområdena.

I boken presenterade Maja Lundbäck en åtgärdsplan med fem huvudkomponenter för att återställa elsystemet, en plan hon alltså sedan fått försöka förverkliga inom regeringen. Efter knappt ett år i jobbet beskrev hon i Second Opinion hur de fem drifttillstånden måste vara utgångspunkten i arbetet och hur en hel värdekedja måste etableras, för att elsystemet ska klara kraven på driftsäkerhet och för att vi ska kunna säkra försörjningstryggheten.

Maja Lundbäcks hand kan anas bakom många av de lagförändringar och förordningar som skett under den nuvarande regeringens mandatperiod, så som den nya elmarknadslag och lag om elektriska ledningar som ersätter den tidigare ellagen. Likaså det arbete för ett leveranssäkert elsystem som beskrivits för Svenska kraftnät i ett regleringsbrev.

För egen del är den stora lärdomen under min tid på Second Opinion att varje diskussion om el måste börja med systemfrågorna. Vilka krav ställs för att ett elsystem ska vara maximalt robust? När svaren söks, är det intressanta inte vad som teoretiskt är möjligt enligt experterna inom akademin, utan vad som är praktiskt genomförbart och kostnadseffektivt. Valet av energikälla bör vara underordnat detta.

En sakkunnig som vid flera tillfällen fått beskriva elsystemets utmaningar är Erik Ek, strategisk driftchef på Svenska kraftnät. Elektricitetens många fysiska egenskaper måste vara rätt förstådda och hanterade, vilket framtidsscenario för elproduktionen och elsystemet som det än handlar om, som kortslutningseffekt, spänningsstabilitet, elkvalitet och rotationsenergi, vilka var och en tillhandahåller grundläggande operativa egenskaper hos kraftsystemet.

Alla dessa parametrar utmanas om elproduktionen sker bakom en omriktare, vilket är fallet för vindkraft och solkraft.

En annan insikt är att olika kraftslag ibland förutsätter varandra. Lika tydligt som att naturgasen i Tyskland är vindkraftens bästa vän – genom att säkra elproduktionen och hålla upp elpriset – är i Sverige kärnkraften en god vän till vindkraften, vilket Svensk Vindenergis dåvarande vd Daniel Badman även påpekade i en intervju i april 2022.

En tredje insikt är att alla framtidsprognoser om elanvändningen ska tas med stora nypor salt. En rad tunga aktörer lade 2020-2021 prognosen för elbehovet i Sverige 2045 på nivåer i spannet 240-370 TWh/år. Miljöpartiet ville ännu 2024 ha 100 TWh mer el redan till år 2030. Den faktiska elanvändningen visade samma år emellertid att ingen som helst ökning av elanvändningen skett på 40 år trots växande befolkningsökning och ekonomi. Ännu i skrivande stund syns ingen ökning.

En fjärde insikt är att den svenska debatten i hög grad äger rum inom en svensk bubbla, trots att elsystemet är ett ständigt kommunicerande kärl med omvärlden.

En femte insikt är att den svenska energibranschen innefattar en stor mängd sinsemellan motstridiga intressen. Det den ena aktören vill, vill den andra absolut inte. Många vaktar också noga på att inte säga något som, beroende på politiken för stunden, kan ge negativa opinionseffekter.

En sjätte insikt är att mycket av energidebatten äger rum i ett annat universum än det som företag och vanliga människor lever i. Bara vart tionde företag tycker att de förstår sig på hur elmarknaden fungerar. Som min kollega Mats Nilsson påpekar kan man heller inte förutsätta att vanliga hushåll ska ha koll på alla de parametrar i elsystemet som för ögonblick avgör elpriset för just dem.

Tack för min del för tio spännande år!