En sträng klimatpolitik utgör det enda möjliga hindret till skifferrevolutionens och den ”konventionella” revolutionens genomförande. Men hittillsvarande försök att etablera en sådan politik har i grunden misslyckats. Det mycket omfattande kapitalinflödet till oljesektorn tyder på att investerarna inte tror att en sådan politik kommer att genomföras under förutsebar framtid.

I dagarna publicerar Cambridge University Press Roberto Aguileras och min bok The Price of Oil. Bokens första del försöker förklara den enastående prisutvecklingen på olja, plus 977 procent i reala termer mellan 1970-72 och 2011-2014, jämfört med en index för metaller och mineraler, liksom oljan en uttömbar resursgrupp, vars prisuppgång begränsats till 54 procent.

I den andra delen analyserar vi de långsiktiga konsekvenserna för globalt oljeutbud av skifferrevolutionen och av den än så länge föga uppmärksammade “konventionella” revolutionen, medan den tredje belyser följderna av ökande oljeutbud för makroekonomi, oljevapnets minskade betydelse samt diplomatiska och militära insatser för att säkra oljeimportörernas försörjningstrygghet.

I denna krönika sammanfattar jag vår analys av hur de två revolutionerna kommer att påverka globalt oljeutbud fram till 2035. Skifferrevolutionens teknik är vid det här laget väl känd, men några ord behöver sägas om den “konventionella” revolutionen.

Den senare går ut på att nyttja skifferteknikens horizontal drilling och fracking på trötta, nära uttömda oljefält för att klämma fram de betydande oljerester som alltid finns kvar, en slags enhanced oil recovery, men billigare och effektivare än de metoder som hittills kommit till användning.

Vi tillämpar samma analytiska ansats på de två revolutionerna för att kvantifiera deras effekter på globalt oljeflöde om tjugo år. USA har lett och dominerat utvecklingen och landets ekonomi har dragit stor nytta av den nya produktionstekniken. Vi tar USA:s hittillsvarande produktionsresultat som utgångspunkt vid bedömning av vad som kan förväntas i resten av världen (ROW).

Vi konstaterar att USA:s andel av världens skifferresurser enligt senaste beräkningar uppgår till 17 procent, men att ROW:s andel kommer att stiga (och USA:s följaktligen minska) när prospekteringen i ROW tar fart. Produktion av skifferolja i USA hade år 2014 stigit till 3,8 miljoner fat per dag (mbd) under tioårsperioden sedan skifferstarten. Anta nu att ROW är lika skicklig som USA i att utnyttja sina skifferresurser, men med en tidsfördröjning på tio år, och i en takt blott hälften så snabb som den i USA.

Dessa antaganden anser vi är försiktiga, och de tar inte heller hänsyn till ROW:s stigande andel skifferresurser under kommande årtionden, men de resulterar i en skifferproduktion i ROW år 2035 på 22,7 mbd.

Den konventionella revolutionen I USA startade senare. Efter åtta års verksamhet beräknas den år 2016 ge ett tillskott på 0,5 mbd. USA:s andel av världens oljereserver (ett rimligt mått eftersom det är dessa som nyttjas i den konventionella revolutionen) uppgår till 2,6 procent av världens totala. Om nu ROW nyttjar sina uttjänta, trötta, konventionella oljefält lika effektivt som USA lyckats göra fram till 2016, men med start först 2015, kommer revolutionen efter tjugo år (2035) att ge ett produktionstillskott i ROW på 20,2 mbd.

Skifferoljan i USA är lönsam vid oljepriser på $50, den konventionella revolutionens olja är billigare. Den nya teknologin gynnas av en exceptionellt snabb produktivitetstillväxt, så nödvändiga oljepriser för att trygga produktionen kommer att bli betydligt lägre om tjugo år än i dag. Summan av produktionstillskotten från de båda revolutionerna, 43 mbd 2035 är häpnadsväckande stor. Den kan jämföras med global oljeproduktion år 2014, 89 mbd, eller med OPEC:s totala produktion förra året (37 mbd), eller med global produktionstillväxt under de gångna 20 åren (21 mbd). Och då har vi inte räknat med fortsatt tillväxt i USA eller med ökningar i traditionell oljeutvinning runtom i världen.

Tillskotten kommer att i grunden ändra förhållandena på världens oljemarknad. Hållbara priser kommer inte att överstiga $50, och hamnar troligen väsentligt lägre. En prisnivå på $93, som den var mellan 2007 och 2014, kommer att betraktas som ett exceptionellt historiskt minne.

Ett rikt och geografiskt diversifierat oljeflöde tack vare revolutionerna kommer att trygga oljeförbrukarnas importbehov. Mellanösterns roll för världens oljeförsörjning kommer att reduceras. Politiska och militära interventioner i denna oroliga del av världen förlorar mycket av sitt existensberättigande. Konkurrensen mellan leverantörerna kommer att förstärkas och producenternas möjlighet att manipulera marknaden kommer att urgröpas. Lägre priser minskar elaka diktatorers utrymme att nyttja oljevapnet i politiska syften. Sammantaget menar vi, blir världen bättre när revolutionerna fått mogna fram än om de aldrig inträffat.

En sträng klimatpolitik utgör i vår mening det enda möjliga hindret till revolutionernas genomförande. Men hittillsvarande försök att etablera en sådan politik har i grunden misslyckats. Det mycket omfattande kapitalinflödet till oljesektorn tyder på att investerarna inte tror att en sådan politik kommer att genomföras under förutsebar framtid. Vi delar denna uppfattning.

Marian Radetzki
Professor i nationalekonomi