DEBATT
Stärkt överföringskapacitet är inte det enda sättet att minska gapet i elpris mellan norr och söder. Nog så viktigt är att öka elproduktionen i de delar av landet där användningen överstiger produktionskapaciteten, skriver 100% förnybarts ordförande Tomas Hallberg. Regeringens ointresse för kombinationen förnybar el och energilagring är därför obegriplig, menar han.
Indelningen av Sverige i fyra elområden är motiverad utifrån den begränsade överföringskapaciteten från norr till söder. Kort uttryckt har vi mycket stor kapacitet för elproduktion i norra Sverige, samtidigt som flaskhalsar i elnätet gör att inte all denna el är tillgänglig i södra Sverige. Sedan elområdesindelningen infördes 2011 har prisskillnaden mellan norr och söder därför periodvis varit extremt stor.
De låga elpriserna i norr gör att det idag i princip gör det omöjligt att räkna hem investeringar i ny elproduktion eller att genomföra de åtgärder som behövs för att den befintliga vattenkraften ska klara dagens miljökrav. De relativt höga elpriserna i södra Sverige hämmar samtidigt elektrifieringen och skapar irritation hos elanvändare.
Istället för att åtgärda problemet med flaskhalsarna i elnätet har energiminister Ebba Busch lyft frågan om att utreda hur elområdena kan förändras. Detta trots att EU:s översyn av elområdesindelningen visar att en sådan förändring ger försämrad samhällsekonomisk effektivitet. Och lika glada över sänkt elpris som skåningar skulle bli, skulle förstås norrlänningar bli missnöjda över höjda elpriser. Men en sammanslagning av elområdena utan att flaskhalsarna först byggs bort skulle få större konsekvenser än så. Bland annat skulle elkostnaderna för den elintensiva industri som finns i norra Sverige stiga dramatiskt, vilket i sin tur skulle påverka deras konkurrenskraft, med risk för att man tappar exportmarknader. Många etableringar i Norrland har kommit till stånd just för att man kalkylerat med låga elpriser.
Istället för att utjämna prisskillnaderna genom administrativa förändringar bör fokus istället vara att stärka överföringskapaciteten. Det är självfallet något som tar lång tid och något som kräver omfattande investeringar. Men ekonomiska resurser är inte Svenska kraftnäts stora bekymmer. Den ekonomiska buffert Svk upparbetat utifrån flaskhalsintäkter är cirka 65 miljarder kronor.
Men stärkt överföringskapacitet är inte det enda sättet att minska gapet i elpris mellan norr och söder. Nog så viktigt är att öka elproduktionen i de delar av landet där användningen överstiger produktionskapaciteten. Inte minst för att minska överföringsförlusterna. Ju längre avstånd mellan elproduktion och elanvändning, ju större är dessa förluster, då en del el helt enkelt blir till värme längs vägen. För att minska förlusterna är därför många mindre och lokala elproducenter att föredra framför få stora.
Regeringens ointresse för kombinationen förnybar el och energilagring är därför obegriplig. Kombinationen avfärdas även av Tidningen Näringslivet utifrån de enorma kostnader det skulle medföra att ersätta all elproduktion med batterier under de veckor elbehovet är som störst. Men det som är relevant är en kostnadsjämförelse mellan utbyggd förnybar elproduktion i kombination med batterier, och motsvarande volym utbyggd överföringskapacitet, inte att titta på ett scenario där dagens elöverföring kapas bort helt.
Att Sverige åter blir ett elområde är inte fel som målsättning. Men ett sådant mål måste nås genom att investeringar görs för att både minska behovet av överföringskapacitet, samtidigt som de flaskhalsar som ändå finns kvar byggs bort. Men om politiska beslut fattas om att slopa elområdena utan att det finns grund för det i realiteten, för att på konstlad väg utjämna prisskillnader och inte stöta sig med väljare i södra Sverige, blir effekten att incitamenten för att åtgärda problemen försvinner, samtidigt som Svk får minskade ekonomiska resurser att faktiskt agera. Det är därför hög tid att energiministern börjar utgå ifrån realiteter och inte politisk populism.
***
Foto: Vattenfall
11 Kommentarer
Pär Sundberg
27 januari, 2026: 9:37 f mSläck prisgapet med mer förnybart i söder” är ett klassiskt felsvar på fel problem.
Prisgapet mellan norr och söder beror inte på för lite elproduktion i SE3/SE4.
Det beror på elområdesindelningen och hur överföringskapacitet hålls tillbaka, trots att den fysiska kapaciteten i praktiken finns.
Att bygga mer väderberoende el i söder förändrar inte detta:
• När det blåser och solen skiner pressas priserna tillfälligt – ja.
• När det är kallt, mörkt och vindstilla (dvs när elen behövs) återkommer prisgapet direkt.
• Då är det fortfarande snittet SE3/SE4 och tilldelningen som styr priset – inte installerad effekt på pappret.
Argumentet att ett gemensamt elområde skulle “skada Norrlands industri” bygger på samma antagande: att dagens låga elpriser i norr är ett naturtillstånd. Det är de inte. De är en konsekvens av administrativa elområden som tillåts fungera som interna eltullar.
Att påstå att incitamenten för nätutbyggnad skulle försvinna utan elområden är dessutom bakvänt:
• Svenska kraftnät har redan 65 miljarder i flaskhalsintäkter
• Trots detta har flaskhalsarna bestått i över ett decennium
• Elområdena har alltså blivit en intäktsmodell – inte ett åtgärdsverktyg
Mer lokal produktion i söder kan vara bra.
Men att låtsas att den kan “släcka prisgapet” är att:
• förväxla energi med kapacitet
• flytta fokus från systemdesign till symbolpolitik
• och skjuta kostnaderna på hushåll och företag i SE4
Problemet sitter inte i bristen på vindkraft.
SvaraDet sitter i marknadsdesignen, elområdespolitiken och myndighetsstyrningen.
Lars-Göran Johansson
23 januari, 2026: 8:10 f mDet är lätt att i svepande ordalag hävda att ledningskapaciteten från norr till söder i Sverige är så dålig att Sverige, till skillnad från andra EU-länder, måste delas in i olika elområden.
Men är det sant? Existerar det t ex en teknisk flaskhals mellan SE3 och SE4? Räcker inte den kapacitet som finns i snittet, 6200 MW, till?
Och om där var en teknisk begränsning så skulle väl Svk sätta till alla klutar för att bygga bort den? Pengar saknas ju inte. Men det gör inte Svk.
I deras nyligen publicerade stora investeringsrapport finns inga som helst sådana planer. Svk anger fortfarande en kapacitet på 6200 MW för 2045. 20 år framåt i tiden.
Och det är så långt som rapporten sträcker sig.
Att kapaciteten räcker framgår också om man tittar på någon av de olika sajter som publicerar verkliga effektflöden genom SE3/4. T ex låg i går, tor 22/1 en kall vinterdag, max på knappt 4700 MW. Och detta bara under några ynka få 15-minuters perioder.
Så när Svk talar om maximal ekonomisk samhällsnytta så har det inget med tekniska begränsningar att göra utan man menar något annat. Samhällsekonomisk nytta är ett rent ekonomiskt begrepp som råkar inkludera flaskhalsinkomster!
Och då, men först då, blir Svk´s resonemang logiskt. Genom att låta södra Sveriges elkunder ensamma få ta den ekonomiska smällen av våra kablar till LT, PO, DE och DK2 så trissas elpriset upp i SE4. Och det uppstår en extra flaskhalsinkomst över det konstgjorda snittet SE3/4.
Och den samhällsekonomiska nyttan ökar!
(Obs att ny elproduktion i södra Sverige knappast kommer att påverka detta!)
2024 genererade detta snitt nästan 6 miljarder kr. Det lär ha ökat rejält under 2025.
På dessa pengar tvingas elkunderna i SE4 dessutom att betala ytterligare 25 % moms.
Men är det rätt av Svk att lura på elkunderna i södra Sverige högre elpriser än vad de egentligen skulle behöva betala? Och sedan antyda att det skulle bero på tekniska begränsningar i snittet SE3/4. Trots att dessa tekniska begränsningar inte existerar.
SvaraDietmar Gleich
22 januari, 2026: 7:40 e mDet är helt förlegat att dela in Europa i olika enhetliga prisområden som leder bara till ineffektiv resursallokering. En kvarleva från tider då man inte kunde mäta elflöden på ett enkelt och billigt sätt. Många (Kanada, USA, Mexiko, Peru, Chile, Argentina, Nya Zeeland, …) har redan gått över till nodbaserad prissättning, vilket i praktiken skulle innebära tusentals rent tekniskt motiverade elområden i Europa. Det vore helt rättvist, då alla betalar vad elen verkligen kostar. Alla gör rätt för sig.
SvaraOm man i socialistisk anda på konstgjord väg tar bort alla prissignaler, får man givetvis ett dyrt elsystem där produktion och användning av el ligger långt från varandra. Att ta bort prissignaler genom att med administrativt våld tvinga fram enhetliga priser inom stora områden leder till ett ökat behov av nätutbyggnad – något som någon måste betala, vanligtvis elkunden eller skattebetalaren.
Att tro att en forcerad utbyggnad av intermittent el skulle leda till lägre elpriser är naivt, om man inte förutsätter att skattebetalarna subventionerar den. All ny elproduktion kommer att vara dyrare än den från de redan avskrivna vatten- och kärnkraftverken.
Lennart Nilsson
22 januari, 2026: 6:49 e mDet vore ju mycket bättre att omvandla sekunda kraft till prima kraftleverans.
Vad hindrar Förnybart Sverige och dess bransch, att själv anamma batterier eller vätgas som energilager, för att omvandla den sekunda vind- och solkraften till prima kraftleverans? Det framställs ju som en kostnadseffektiv och fungerande teknisk lösning.
Vad är det som fattas? Någon annans pengar?
SvaraJohan Montelius
22 januari, 2026: 12:38 e m"Regeringens ointresse för kombinationen förnybar el och energilagring är därför obegriplig … "
…. tills man räknar på vad det skulle kosta.
Vindkraft är inte lönsamt idag och det blir än mindre lönsamt om man skall investera i batterikapacitet för att ge tillgänglighet när det inte blåser. Hur länge skall vi finansiera gröna drömmar med bidrag?
SvaraBengt Hellman@Johan Montelius
22 januari, 2026: 2:15 e mJohan Montelius, har du räknat på vad ny kärnkraft kostar? Det blir riktigt dyrt när elanvändarna ska betala detta med höjda skatter på el.
Märkligt hur fossilhögern kan driva upp kostnaderna på el genom att säga nej till vindkraft. I Tyskland som har mindre yta och betydligt högre befolkningstäthet än Sverige byggde de 4,5 GW landbaserad vindkraftskapacitet 2025. Denna trend förväntas fortsätta då det finns rekordhöga tillståndsvolymer på 17,9 gigawatt för landbaserad vindkraft pekar på stark tillväxt i Tyskland under de kommande åren. I Sverige driver fossilhögern med SD i spetsen kulturkrig mot vindkraft. Ingen får tillstånd och elen blir dyr.
Svarafredrik bruno@Bengt Hellman
23 januari, 2026: 11:12 f mÄr Tyskland verkligen ett bra exempel på fördelar med mycket vindkraft. Vad säger dom i den tyska stålindustrin eller varför flyttar BASF produktionen till Kina och USA.
SvaraTyskland har dessutom fått starta upp gamla kolkraftverk för att garantera produktionen, så att deras utsläpp ökat istället för att minska.
Vindkraft i kombination med gasturbiner och naturgas kan vara en tänkbar kompromiss, men vi har inte infrastrukturen för naturgas i Sverige (förutom västgasnätet). Men tänk Värö eller Figeholm/Oskarshamn, så kanske infrastruktursatsningen kan bli överkomlig. Kan vi lösa problemet med intermittenta avbrott (dunkelflaute), så faller försörjningssäkerheten bort som argument mot vindkraften.
Batterier vore bra, men natrium-jonbatterierna är i sin linda (tjeckiskt projekt på gång) och frågan om hur mycket kapacitet (GWh) som kan vara nödvändig är problematisk. Vattenkraften räcker vad jag kan förstå till att idag kompensera för vindkraftens nyckfullhet, men finns det kapaciet för en utbyggnad av vindkraften, vad jag sett av Svenska Kraftnäts statitik så tror jag inte det.
peter sjölin@Bengt Hellman
23 januari, 2026: 1:24 e mOch vad använder Tyskland när det inte blåser. Kol, olja och naturgas. Sverige hade varit 100 % fossilfritt utan alla gröna dårar som härjat fritt alldeles för länge.
SvaraJohan Montelius@Bengt Hellman
26 januari, 2026: 11:58 f mBengt – kostnaden för ny kärnkraft är naturligtvis svårt att uppskatta men låt oss jämför världens dyraste reaktor, Olkiluoto 3 i Finland, med vad svensk vindkraft har kostat. Olkiluoto 3 hade, efter massiva förseningar och omkonstruktioner, en total kostnad på ca 100 miljarder kronor. Det kan vi jämföra med de cirka 300 miljarder som svenska elkonsumenter har subventionerat utbyggnaden av vindkraft med. Vi sitter med ett system som håller på att gå i konkurs, kommer vara avvecklat om tjugo år och som producerar mer el än vad vi kan använda när det väl blåser. Finnarna har ett kraftverk som kommer leverera el 24h om dygnet i 60 år till ett konkurrenskraftigt pris. Olkiluoto 3 producerade förra året ca 23 TWh, svensk vindkraft ca det dubbla (som vi till största delen fick exportera till underpris eftersom när det väl blåser så är marknaden mättad).
Trotts alla problem som finnarna hade med Olkiluoto 3 så är det de som har dragit det längsta strået.
Svarafredrik bruno
22 januari, 2026: 8:55 f mOm man tar ett räkneexempel, Waratah-anläggningen (Australien) ger 700 (förväntat 850) MW och har en kapacitet på 1680 MWh. Av fotografier att döma är det fråga om en stor anlggning, gissar på mer än 300×300 kvadratmeter yta minst. Men hur långt räcker det. Full effekt håller två timmar. Vindkraften 2023 SE1 – SE4 producerade som mest lite över 10 GW, medel 3,8 GW, lägsta värde nästan noll. Solcellerna hade ännu mer sned fördelning. En anläggning typ Waratah skulle ge ett inte ovsentligt bidrag, men hur länge? Är det ett stionärt högtryck och nästan vindstilla kan det vara i dagar och omfatta stora delar av landet. Det är ett stort gap mellan vad batterilagring med dagens litiumbatterier verkar kunna åstadkomma och behovet av reglerenergi, och det känns inte troligt att det kan överbryggas inom en normal planeringshorisont. Jag har inte hört att Altris natrium-jonbatterier skulle vara på g ännu, även om de verkar lovande som utvecklingsprojekt. Våra tre pumpkraftverk räcker inte heller speciellt långt. Gasturbiner och LNG är väl kanske det som går snabbast att bygga ut, men även det måste planeras och byggas i så fall. Och så länge vi inte driver igenom några större utbyggnadsprojekt utan bara håller på och dividerar fram och tillbaka om vad som är bäst och vad som inte fungerar händer ingenting. Så vad vi än gör så sitter vi för dagen med skägget i brevlådan, inte mycket att göra åt det.
SvaraKjell Eriksson@fredrik bruno
22 januari, 2026: 8:25 e mFredrik,
SvaraJust som du beskriver ser verkligheten ut.
Jag har svårt att förstå att inte flera har möjlighet att ta in detta. Lägger man sen till att åtminstone vindkraftverken i Sverige till övervägande del är rena förlustprojekt om vi ser till intäkter av produktionen blir det ännu svårare att förstå den positiva bild som ges av intermittent elproduktion.
Eller är det så att de som tjänar på vindkraften, dvs projektörerna, tillverkarna och anläggarna, är så medialt starka att de förleder synen på en god del av kunskapssamhället?