Ny lagstiftning om miljötillstånd för vattenkraften är på gång och det väcker principiella frågor om hur olika intressen ska vägas mot varandra, inte minst den enskildes rätt till sin egendom.
– Man bör ha ett grundlagsperspektiv med när man implementerar nya föreskrifter, och det saknas ofta. Man kan inte hantera människor enbart som medel för att nå miljömål.
Det säger Karin Åhman, förutvarande professor i offentlig rätt vid Uppsala universitet, numera ansluten till Stockholms universitet.
Utgångspunkten är äganderättsskyddet i europarätten: Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som slår fast ett skydd för äganderätten, att var och en har rätt att nyttja och förfoga över sin egendom. Det här är också inskrivet i svensk lag. Ingrepp i äganderätten kan ske när samhällsnyttan kräver det, exempelvis miljöhänsyn. Men det är då centralt att myndighetsbeslut som inskränker äganderätten både leder till rimliga konsekvenser för den enskilde och att de kan överklagas, konstaterar Karin Åhman.
En följd av Energiöverenskommelsen 2016 var se över miljöprövningen av vattenkraftverk. Nu har regeringen presenterat idéer kring hur prövningen ska gå till och snart är det dags för ett lagförslag. Regeringens idéer väcker frågor om rättssäkerheten vid miljöprövningen av vattenkraftverk och särskilt den delen som handlar om att fastställa miljökvalitetsnormer.
Miljökvalitetsnormen för vatten beskriver den vattenkvalitet som vatten, exempelvis i anslutning till ett vattenkraftverk, ska uppnå vid en viss tidpunkt. Det har stor påverkan på vilka investeringar som måste göras vid ett vattenkraftverk för att det ska få fortsätta att drivas. Det är av regeringen utsedda vattendelegationer som fastställer miljökvalitetsnormer för ett vattenkraftverk vid miljöprövningen, baserat på underlag från länsstyrelserna, och besluten blir sedan ett underlag för domstolarna för att fastställa tillstånden.
– Det anses idag att miljökvalitetsnormer är föreskrifter, och det innebär att de inte kan överklagas och domstolarna kan inte heller överpröva dem. Min uppfattning är att de borde kunna överprövas i samband med en domstolsprövning, även om detta inte får anses vara uttryck för hur gällande rätt ser ut idag.
Dagens ordning är problematisk, menar Karin Åhman, eftersom miljökvalitetsnormerna kan få stor inverkan på den enskildes äganderätt.
– Domstolarna måste kunna pröva alla de underlag som ligger till grund för en prövning om tillstånd. Och det finns som sagt goda argument för att man ska kunna överklaga ett beslut om miljökvalitetsnorm, men vi är inte där ännu.
Domstolarnas avvägning mellan olika intressen måste vara proportionerlig, vilket innebär att olika relevanta intressen måste vägas samman och att besluten måste medföra rimliga konsekvenser för de enskilda.
– Jag uppfattar miljökvalitetsnormer som en form av stoppregler som inte får överskridas oavsett kostnaderna. Den kan leda till orimliga konsekvenser.
Det går alltså inte att utesluta att en beslutad miljökvalitetsnorm är orimlig, menar Karin Åhman.
Att tillämpa en miljökonsekvensnorm i en tillståndsprövning utan att någon som helst hänsyn tas till det enskilda resultatet skulle kunna strida mot skyddet för äganderätten, menar Karin Åhman.
– Okunskapen är stor när det gäller betydelsen av skyddet för äganderätten som en grundläggande konstitutionell rättighet, och man kan fråga sig vad det i det långa loppet leder till för samhälle. Hänsynen till denna rättighet varierar minst sagt, bland både politiker och på myndigheter, avslutar Karin Åhman.
Regeringen väntas presentera en lagrådsremiss inom kort.
…..
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
Artikel 17 Rätt till egendom 1. Var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen.
…
Tilläggsprotokoll till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Antagen i Paris den 20 mars 1952.
Artikel 1 – Skydd för egendom Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. Ovanstående bestämmelser inskränka likväl icke en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller av böter och viten.
2 Kommentarer
Man kan inte hantera medborgare på detta sätt som föreslås i departementets promemoria, det är inte värdigt en rättsstat. Enligt förslaget, sidan 128 i promemorian, bör det få ställas så stora krav på verksamheten att ägaren hellre ser att sitt kraftverk rivs, om miljökvalitetsnormer eller annan bestämmelse som följer av Sveriges medlemskap i EU inte uppfylls. Vem som helst borde ju inse att detta kommer att leda till oerhörda enskilda tragedier när det på medborgaren ställs så stora krav att ägaren hellre ser att den egendom som kanske far och morföräldrarna en gång byggt upp måste rivas. Dessutom ska ägaren tvingas, säkerligen under hot om kraftfulla viten, att själva riva kraftverken. Det är medborgarens privata hem som kränks något oerhört eftersom ägaren ofta bor på samma fastighet som kraftverket. Det är Havs- och vattenmyndigheten som sätter miljökvalitetsnormerna, alltså i praktiken blir det enskilda tjänstemän på myndigheterna som avgör om medborgaren måste riva sitt kraftverk eller inte.
Vilken liten verksamhetsutövare har resurser att ta fram allt underlag för att med framgång kunna överpröva av myndigheterna satta miljökvalitetsnormer? Stora bolag har det säkert, men små privata människor? Enorma utredningar och processande kommer att bli följden, energiöverenskommelsen talar ju om förenklingar. Var i består förenklingarna?
Miljöbalken är bland annat till för att skydda människors hälsa. Men detta gäller inte de medborgare som har kraftverk, de är i miljöbalkens mening verksamhetsutövare. I och med miljöbalken så omvandlas medborgaren till något annat än människa, riktigt vad vet jag inte, men människa är hen i vart fall inte. I och med denna omvandling så ges myndigheterna rätt till fri eldgivning på dessa människor för att myndigheterna ska uppnå de av tjänstemännen tolkade diffusa politiska målen.
Är detta ovan förenligt med att vara en rättsstat? Det är en fråga som nu är upp till politikerna att upp till bevis om. Kan skadan ovan ersättas med pengar? Denna miljöfond som nu föreslås finansiera åtminstone en del av utrivningarna, hur säker är den? Och hur mycket betalar den? Det ryktas nu att ytterligare en fonddelägare är på väg att hoppa av. Hur länge dröjer det innan bankerna blir oroliga och kräver kompletterande säkerheter av små verksamhetsutövare (människor)? Då är det slut med ”dessa” av enbart denna sak.
Politiker, vakna, sätt stopp för detta horribla lagförslag. Någon gång måste ni politiker vara upp till bevis om att ni kan sätta ner foten. Det är verkligen hög tid nu. Verksamhetsutövare, som är människor, måste ha ett starkt rättsskydd mot myndigheterna, inte mindre rättsskydd.
Några klargörande vore bra:
1. Enligt EU-kommissionen måste de mål, det som vi kallar miljökvalitetsnormer, vara bindande. I de flesta länder beslutas målen av en myndighet. I Sverige beslutas målen av vattenmyndigheten och tillstånd beslutas av domstol och normerna kan inte överprövas. Har kommissionen fel när de anser att målen ska vara bindande, dvs att de inte ska kunna överprövas eller är problemet att domstolarna inte är en normsättande myndighet?
2. Skulle läget bli annat om man ändrar terminologin från normer till mål?
3. Om en miljökvalitetsnorm beslutas utifrån ett allmänt samhällsintresse baserat på faktaunderlag i linje med ramdirektivet, den svenska lagen samt regeringens förordning, myndigheternas föreskrifter mm och detta leder till att verksamheten inte längre kan bedrivas, är detta en kränkning av rätten till sin egendom?
4. Om verksamheten inte längre kan bedrivas av miljöskäl utifrån den satta normen har verksamhetsutövaren rätt till ersättning från staten? Vad är en rättmätig ersättning? Är det att betrakta som expropriation?