WEC:s generalsekreterare: Den globala energidebatten präglas av myter

WEC:s generalsekreterare: Den globala energidebatten präglas av myter

World Energy Council menar att delar av den globala energidebatten utgår från myter.
– De sju myterna visar att det finns en brist på förståelse för allvaret i energifrågans huvudproblem, säger Christoph Frei, generalsekreterare för World Energy Council.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

Det globala klimatet står inför gigantiska utmaningar och något oväntat står en felaktig beskrivning av de faktiska förhållandena som hinder för att förstå situationen och därmed också driva utvecklingen i rätt riktning. 

Det menar den internationella organisationen World Energy Council, WEC, som är en opartisk internationell organisation med över 3 000 medlemsorganisationer som analyserar energifrågor.
– De sju myterna visar att det finns en brist på förståelse för allvaret i energifrågans huvudproblem. Vi menar att det är bara när det är balans i ”trilemmat” att energi ska vara försörjningstrygg, miljövänlig och prisvärd, som energin kan vara en stomme för vårt välstånd. Vad de sju myterna faktiskt visar är att vi är inne på en dålig väg för att energi ska kunna vara en stomme för välstånd, säger Christoph Frei, generalsekreterare för WEC.

Den första myten som WEC pekar på handlar om att den globala efterfrågan på energi kommer att plana ut. Det stämmer inte, till 2050 kommer efterfrågan ha fördubblats, menar WEC och lutar sig mot sina scenarier.

Enligt den andra myten finns det en Peak Oil, det vill säga en topp av vår förbrukning av råvaran, men det stämmer inte heller. Man kan inte i dag se att det skulle uppstå brist, utan i stället är trenden att ny teknik och nya fyndigheter kommer att hålla utbudet av fossil energi uppe, menar WEC.

Den tredje myten vill göra gällande att efterfrågetillväxten kommer att kunna täckas av rena och miljövänliga energikällor, fel menar WEC som i flera olika scenarier pekar på att de fossila energislagen kommer att öka. Oljeekvivalenterna kommer sannolikt att fortsätta öka.

Att vi skulle kunna minska växthusgaserna med 50 procent till 2050 kallar WEC för en fjärde myt och menar att man inte ens i sitt bästa scenario är i närheten av detta – utan i stället kan vi i det närmaste förvänta oss en fördubbling.

Att världen ska lyckas leverera universell tillgång till energi inom 15 år är inte heller realistiskt enligt WEC:s bedömningar. Man menar att oavsett scenario så kommer mellan 320 och 530 miljoner människor inte ha tillgång till elektricitet 2050.

Den sjunde och sista myten handlar om att energisektorn kommer att ha tillgång till billigt kapital. Men, menar WEC, kapital är väldigt känsligt för politiska och regulatoriska risker och dessutom har länders svaga offentliga finanser lett till att utrymmet kommer att vara mer begränsat för att kunna ersätta eller öka den privata investeringsviljan.

WEC vill alltså slå hål på myterna för att beslut om framtiden ska fattas på korrekta grunder. Man kan fråga sig varför myterna har dykt upp från första början.
– Av flera olika lika anledningar, säger Christoph Frei och fortsätter:
– En anledning är att entusiasm kring ny teknik är inte samma sak som verkligheten. Ett bra exempel som illustrerar detta är när vi frågar människor vad de tror att solenergi bidrar med till det globala utbudet av primärenergi, så överskattar man solenergins bidrag. Att vi skapar våra perspektiv på bristfälliga fakta föder myter. En annan aspekt som föder myter är att vi ser en stor osäkerhet på grund av utvecklingens snabba fart, vi har på mycket kort tid sett Fukushima, skiffergasens förändringar och kollapsade solcellspriser. En tredje förklaring är att politikerna, energisektorn och finansmarknaden alla har olika beskrivning av verkligheten och detta gör att deras perspektiv på vad som är en risk och vad som måste göras skiljer sig åt. Detta blir en barriär för att få till framgångsrika investeringar i infrastruktur.

Är läget som du beskriver unikt eller kan man titta tillbaka i historien och hitta situationer då spelplanen har haft liknande utseende?
– Osäkerheten vi ser i dag saknar motstycke. Om du till exempel ser tillbaka 20 år i tiden och frågar vad den viktigaste investeringssignalen för en investerar var då så var svaret: hur ser oljepriset ut? I dag har vi flera signaler; vi har oljepriset, vi har olika gaspriser, vi har osäkerhet kring CO2-priser, vi har kollapsade priser för solceller, vi har stigande kostnader för kärnkraft och så vidare. Det handlar om en mångfald av signaler som avgör investerarnas agerande. Dessutom skedde förändringarna då mycket långsammare än i dag. Så fler investeringssignaler plus hastigheten i förändringarnas takt skapar en osäkerhet som saknar motstycke, säger Christoph Frei.

För att hitta rätt väg in i framtiden menar han att den viktigaste aspekten är att politikerna lyckas hitta balansen i ”trilemmat”. Det gäller som politiker att ha känsla för balansen, så att det inte blir för mycket fokus på någon enskild faktor.
– Om du till exempel bara fokuserar på låga kostnader slutar det som i Kina med mycket föroreningar, om du bara fokuserar på miljön landar vi i samma sits som Tyskland och ställer oss frågan om vi betalar för mycket och kan vi behålla konkurrenskraften, säger han.

När Christoph Frei blir specifik i viktiga tekniska framsteg talar han om lagring av energi och kol. I dag är det för dyrt med energilagring, men genom mer fokus, bättre koordination och annan fördelning av ekonomiska medel skulle man kunna avancera i frågan menar han och pekar också ut CCS som ett centralt område att ta oss vidare inom.
– Frågan är hur vi kan ta bort CO2 från systemet och här har CCS en nyckelroll. Vi måste dramatiskt accelerera på det här området om vi vill vara seriösa om vårt klimat i framtiden, säger han.

3 Kommentarer
Daniel Löfstedt
Av Daniel Löfstedt
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Carl Erik Magnusson skriver:

    Att ”det är svårt att sia, i synnerhet om framtiden” vet alla som någon gång försökt extrapolera ett samband utanför dess empiriska gränser. Om dessutom invariablerna har betydande osäkerhet har man i princip att göra med kaotiska förlopp. Paradoxalt nog ökas osäkerheten av den snabba tekniska utvecklingen, inte minst för att investerare vill ha rimligt pålitliga underlag.
    Trots allt måste man försöka göra en budget för framtiden. Utfallet handlar dels om hur den globala befolkningen och dess sociala dynamik utvecklas, dels om hur en dräglig levnadsstandard blir tillgänglig för allt fler-ett berättigat önskemål. Framförallt måste pålitlig el bli globalt tillgänglig. Allt detta talar emot att efterfrågan på energi skulle plana ut till 2050.
    Världens energibudget domineras ännu till mer än 80% av förbränning. Det är knappast troligt att ”peak oil” inträffar inom nära framtid när man nu i ökad utsträckning utvinner olja ur sand och skiffer. Dessutom blir gas alltmer dominant med nya men miljöförstörande utvinningsmetoder, vilket fått priset på kol av ”hög” kvalitet att rasa: även Sverige har därför ökat kolanvändningen. Vi har globalt lång tid kvar till ”peak fossils”. En viktig framtidsfråga blir därmed om och hur växthuseffekten kan hanteras.
    Inom politiken intecknar man gärna människors hopp på framtida teknik: Sol, vind, vatten, men man tar knappast hänsyn till storleksordningar eller leveranssäkerhet. Även om bioenergi kan öka räcker det inte på långa vägar för att täcka ett rimligt energibehov framöver om fossiler ska fasas ut.
    För femtio år sedan sågs kärnteknik som en räddare, men tyvärr är acceptansen för traditionell kärnenergi nu försvagad, i synnerhet i industrivärldens demokratier. Detta har utnyttjats av Ryssland, som numera paradoxalt nog är alltmer dominant som leverantör av nya kärnkraftverk.
    Under de senaste 50 åren har många ställt hoppet till en alternativ ”outsinlig” kärnenergikälla i form av fusion. Visserligen kunde det väl just nu vara politiskt gångbart att ”efterlikna solen”, men den dagen verkar ständigt vara 50 år skjuten på framtiden. Ingen vet heller hur opinionen ser ut framöver; För att citera Cicero: ”Nihil est incertius vulgo”.
    Ytterst är väl frågan också, om det ens vore önskvärt med en obegränsad tillgång till billig energi: Om det verkar för bra för att vara sant, är det nog också så.

  2. Jan-Gerhard Hemming skriver:

    Besviken att det inte blivit fler kommentarer går jag tillbaka till Ursprunglig artikel publicerad i: sverigesradio.se 15 April 2014 / Energi ”Svagt intresse för att fånga in koldioxid”.

    CCS hänger i högsta grad samman med veckans KU-förhör, fast det mig veterligt överhuvudtaget inte nämnts där. Vattenfalls förre VD Lars G Josefsson var euforiskt begeistrad i CCS, vilket är främsta förklaring till hans hejdlösa agerande i Vattenfalls köp av kolkraftverk i Europa.

    Enligt Vattenfalls årsredovisning 2008 skulle man investera 11 miljarder svenska kronor i CCS fram till år 2013.

    Med sin eminenta övertalningsförmåga lyckades han initialt faktiskt få hela OECDs energietablissemang med på sin linje. Vid ett möte i Atlanta, USA hösten 2009 beslutade intresseorganisationer för elproducenter i Europa, Kanada, USA, Australien och Japan att minska utsläppen av koldioxid med 60-80 procent fram till 2050. Vattenfalls chef Lars G Josefsson var ordförande vid mötet.

    Till sina proselyter kunde han räkna höjdare som Angela Merkel, Madelain Albright och Maud Olofsson. De två förstnämnda insåg emellertid snart myten.

    När KU nu febrilt söker syndabock i NUON-affären inställer sig frågorna: Är en VD för ett statligt bolag automatiskt fri från ansvar? Ligger det yttersta ansvaret automatiskt hos regeringen? Var går gränsen för ”ministerstyrning”?

    Ett exempel på CCS-euforin var den musikaliskt suveräna men sakligt förföriska ”Vattenfall’s Electricity Song” från 2008, som jag förgäves försökt hitta på nätet. Tacksam om någon kan ge tips om var den finns.

  3. J-G Hmg skriver:

    En analys som jag kan dela hela vägen utom sista stycket: Att fånga in och LAGRA CO2 är feltänk! Lär av naturen. CO2 SKA GÅ RUNT! Det enda positiva med CCS (Carbon Capture & Storage) är att det gett oss know how hur vi i praktiken ska fånga in och hantera CO2. Till skillnad mot naturens fotosyntes som primärt leder till glukos (som är alldeles för komplicerad att kopiera industriellt och har alldeles för låg verkningsgrad) är den enkla metanolsyntesen CO2+3H2>CH3OH+H2O inte längre något problem och går nu med 60 % verkningsgrad. Hela kruxet är att få fram vätet ur vatten med fossilfri energi. Fossilfritt väte finns faktiskt billigast i biogas. Metanol suverän vätebärare – 1 liter metanol innehåller mer väte än 1 liter flytande väte vid -253 grader!