Varför klimatmötet i Paris kommer att misslyckas

Varför klimatmötet i Paris kommer att misslyckas

Detta sekel har bevittnat många försök att etablera en djup global klimatpolitik, men inget har lyckats. Frånvaron av framgång är paradoxal.

Påhejade av gröna aktivister och media hävdar ledande politiker runtom i världen att omedelbara krafttag måste till för att hindra en förestående klimatkatastrof. Men när de satt sig vid det internationella förhandlingsbordet, vägrar samma politiker att träffa bindande åtaganden om minskade utsläpp. Den här gången blir det likadant och det av flera orsaker.

Den första orsaken är att klimatfrågan har blivit allt svalare som politisk röstvärvare. Opinionsmätningar bland väljare i flera länder visar på en kraftig nedprioritering av klimatet. Efter femton år utan stigande temperatur är det allt färre som tror att katastrofen står för dörren. 

Den andra är att förtroendet för de vetenskapliga underlagen från FN:s klimatpanel (IPCC) underminerats av en rad vetenskapliga skandaler som minskat panelens trovärdighet. Konstruktören av hockeyklubban, diagrammet där världens medeltemperatur sedan 1990, framstår som den högsta på tusen år, vägrade envist och arrogant att låta granska sina grunddata och sin metod, ett i vetenskapliga kretsar helt förkastligt beteende. När en granskning till slut tvingades fram, visade sig hans resultat bygga på statistiska metodmisstag.

IPCC har länge hävdat att intensiteten och frekvensen av orkaner ökat sen mitten av 1900-talet, ett påstående som helt saknar empiriskt stöd. FN-panelens teser att Himalayas glaciärer skulle vara nedsmälta 2035 byggde på ovetenskapliga påståenden från gröna aktivistgrupper, och har fått återkallas. Politikerna kan knappast ha blivit opåverkade av IPCCs dalande förtroende.

Det tredje skälet till politikernas bristande handlingskraft är den djupa klimatpolitikens enorma kostnader. Beräkningar är komplicerade, men ett antal ambitiösa försök ger en idé om storleksordningen. En rationellt utformad politik som minskar 2050 års globala utsläpp till hälften av dagens, ett rätt så modest mål bland aktuella propåer, har bedömts kosta bortemot 2 procent av global BNP per år, och mycket mera om politiken, som hittills, fortsätter att styras av allsköns snedvridande särintressen.

Världens BNP uppgick förra året till $77 000 miljarder, och lär enligt IMF nå $105 000 miljarder år 2020. Den globala klimatnotan hamnar då i bästa fall på $2100 miljarder det året. Om den svenska kostnaden motsvarar landets andel av global BNP (0.8 procent), kommer den år 2020 att uppgå till knappt $17 miljarder, 140 miljarder kr, ett väldigt belopp när det jämförs med 30 miljarder för biståndet, 40 miljarder för försvaret och 60 miljarder vardera för utbildning/forskning respektive sjukvård, i förra årets statsbudget.

Det stannar dock inte där. Den fattigare världen, vars BNP år 2020 beräknas till 57 procent av den globala, har som villkor för sin medverkan krävt att dess kostnader ska täckas av de rika, och det finns starka argument för detta:
– utsläpp orsakade av de rikas industrialisering under gångna sekel utgör grund för dagens bekymmer;
– ansvaret för klimatutsläpp ska beräknas efter konsumtion, inte produktion, så utsläpp orsakade av de fattigas export till de rika ska belasta de senare;
– också fördelningsargument talar för att de rika tar på sig bördan.

Det är mycket osannolikt mot denna bakgrund att Kina och Indien hoppar ombord på klimatbåten under förhandlingarna utan långtgående löften om att den rika världen finansierar deras kostnader. De rikas klimatkostnad kommer att mer än fördubblas för att till fullo villfara de fattigas krav.

Hur ser då de rikas vilja och politiska förmåga ut att betala? Kommer Barack Obama att lyckas förmå sina politiska motståndare att acceptera ett jättelikt flöde till kineserna för åtgärder som republikanerna anser är obehövliga, när han inte ens lyckats komma över det politiska motståndet att stänga Guantanamo? Och kommer europiska politiker att satsa kostsamt på klimatåtgärder i övriga världen när de inte ens fått till ett eget utsläppsrättssystem med priser som märkbart minskat kontinentens egna emissioner?

Risken är betydande att mötet slutar i allmän osämja. Ett bättre utfall kan bli en elegant formulerad och till intet förpliktigande slutkommuniké. Det ska till hejdlös optimism för att tro att man når längre än så.

Marian Radetzki
Professor nationalekonomi

2 Kommentarer
Av Marian Radetzki
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Johan Montelius skriver:

    ”Det ska till hejdlös optimism för att tro att man når längre än så.”

    En sann optimist kan väl hoppas på att de lägger ner hela cirkusen och spenderar våra resurser på något vettigare än att påverka klimatförändringar som alltid funnits och alltid kommer att finnas.

    Om tio år kommer alla blicka tillbaks på klimatcirkusen och ställa sig frågan vad det var som hände …. utom de troende förstås 🙂

  2. J-G Hmg skriver:

    Tack Marian Radetzki för denna raka, ärliga, från särintressen fria analys och för uppgifterna om de hisnande kostnader nuvarande klimatpolitik innebär.

    Fortsätter världen sitt nuvarande spår med dyra icke-lösningar betalda med digitala ”hittepå-pengar” kan det bara sluta på ett sätt: Total ekonomisk kollaps långt före en befarad, av människan orsakad klimatförändring.

    Enligt min uppfattning är problemets kärna att vi ersatt naturens cirkulära rundgång av kolatomer (ledande till stabilt innehåll CO2 i atmosfären) med ett antropogent lineärt genom utnyttjande av fossilen (ledande till stigande innehåll av CO2 i atmosfären för att inte tala om alla övriga miljöproblem).

    George Olah har visat att vi även antropogent kan åstadkomma en cirkulär rundgång av kolatomer genom CCR (Carbon Capture and Recycling). Hans metanolekonomi, där den enkla metanolsyntesen CO2+3H2–>CH3OH (med fossilfri produktion av vätet) ”härmar” fotosyntesen har redan vunnit industriell tillämpning och har på sikt potential att helt befria oss från beroendet av fossil energi.