Svensk energipolitik är förödande

Svensk energipolitik är förödande

För tolv år sedan publicerade jag en bok med den träffande titeln Svensk energipolitik under tre decennier – En studie i politikermisslyckanden. Nästan allt av vad jag skrev där har sin giltighet också i dag, även om det nu gäller mer än fyra – inte tre – decennier av politikermisslyckanden.

Essensen i en marknadsekonomi är att marknaderna normalt levererar ett maximum till samhällets välfärd om de får fungera ostört från politisk inblandning. Politiska ingrepp kan bara motiveras vid marknadsmisslyckanden, där marknaderna inte levererat som avsett. Detta är fallet till exempel vid monopol där producenter inskränker utbudet och skörtar upp konsumenterna, eller vid så kallade xterna kostnader som producenterna inte tar hänsyn till eftersom dessa kostnader drabbar andra än dem själva.

Politiska åtgärder för att återställa konkurrensen eller för att belasta producenterna med pålagor motsvarande den samhällsskada som deras verksamhet ger upphov till utgör då välmotiverade ingrepp för att säkra marknadernas samhällsnyttiga funktion. Problem uppstår dock när välmenande politiker inte kan hålla fingrarna i styr och intervenerar ohämmat och oöverblickbart.

Särskilt problematiskt blir det när politiken destabiliseras av att den följer aktuella modenycker som ständigt ändras. De politiska interventionerna medför då en samhällskostnad som kan bli betydande när de drabbar en viktigt samhällssektor. Marknadsmisslyckandet ersätts då av ett politikermisslyckande, ofta betydligt mera skadligt än den ursprungliga marknadsdefekten. Svensk energipolitik utgör ett belysande exempel.

Investeringar i energisektorn har ofta en livslängd på flera decennier. Förutsägbarhet och stabilitet måste karaktärisera energipolitiken; om inte, har aktörerna ingen chans at bygga upp en sektor som tryggar konsumenters behov till låga kostnader. Den faktiska energipolitiken har varit djupt bristfällig i dessa avseenden. I stället för att sakligt söka mäta olika energiformers externa kostnader och att därefter påföra skatter som motsvarar dessa kostnader, har politikerna skapat ett sammelsurium av regleringar, subventioner och skatter som är oöverskådligt och instabilt och har lite bäring på externa kostnader.

I dag gynnas vindkraften extremt av forskningsstöd och av subventioner i form av elcertifikat. För inte så länge sen såg politikerna stenkolet som den storskaliga lösningen på Sveriges energiförsörjning, ännu tidigare ansågs kärnkraften ha den nyckelrollen, och energipolitiken stödde kraftfullt dessa i dag utdömda energiformer. Snart nog kommer säkert också vindkraften att dömas ut när politikerna blir varse dess fulla miljökonsekvenser och leveransernas otillförlitlighet.

Begreppet ”kapacitetsmekanism”
fanns tills nyligen inte med i politikernas vokabulär, men har plötsligt fått stor betydelse för energipolitikens utformning. Alltsedan klimatutsläppen fått en nyckelroll för hela samhällsutvecklingen, vore det en rimlig förväntan att energisektorns emissioner belades med en skatt motsvarande den förväntade klimatskadan. Faktiska åtgärder präglas av undantag från regler och ineffektiva dubbelkommandon där skatter kombineras med certifikat och andra subventioner eller ersätts av selektiva utsläppsrätter.

För att lösa klimatets och kapacitetsmekanismens uppseglande betydelse borde politikerna gynna vattenkraft och kärnkraft – i stället har båda energiformerna belagts med superbeskattning som försvårar vattenkraftens utbyggnad och akut hotar kärnkraften med förtida nedläggning.

I min tolv år gamla bok skrev jag att en ändamålsenlig energipolitik måste vara stabil och rationellt grundad. Energimarknadens aktörer kan dock leva med en instabil politik så länge den fortsätter att vara rationellt grundad, ty då går det att förutse dess fortsatta utformning. Det går också att klara av en irrationell politik om den är stabil. Men det är komplett omöjligt att leva med en politik som den i dag där irrationalitet kombineras med instabilitet, ty då blir politikens nästa steg omöjligt att förutsäga.

Dagens svenska energipolitik utgör ett gravt politikermisslyckande. Politiken är förödande för samhällsekonomin. Det är ingen svår gissning att dess samhällskostnad är mångdubbelt större än de externa kostnader av alla de slag som skulle belasta samhället på en oreglerad energimarknad.

Marian Radetzki, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.

I början av året publicerade han boken The Price of Oil utgiven av Cambridge University Press.

BILD: Riksdagen är samlad för omröstning. Foto: Ingemar Edfalk.

2 Kommentarer
Av Marian Radetzki
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Bengt Hellman skriver:

    Tråkigt att ekonomiåren lånar ut sig till kärnkraftpropaganda. Marian Radetzki sällar sig till raden av halvblinda ekonomer.

    Han påstår att vindkraften extremt av forskningsstöd och av subventioner i form av elcertifikat.Detta stämmer väldigt dåligt.

    Forskningsstödet till vindkraft är litet och en bråkdel av det stöd som gått till och går till forskning kring kärnkraft.

    Elcertifikatsystemet ger stöd till alla former av ny förnybar elproduktion och är inte något ensidigt vindkraftstöd. Stödet ger idag ny vindkraft ca 8 öre/kWh under sin livstid.

    Marian Radetzki och andra ekonomer som ger sig på elcertifikatsystemet glömmer bort att fossilelen har tio gånger så stora subventioner eftersom den inte behöver betala mer än en bråkdel av de samhällsekonomiska skador på klimatet som den ställer till med. Elnätet i Europa hänger ihop. Så länge inte fossilelen betalar sina samhällsekonomiska kostnader så behövs stöd till förnybar el.

    Även kärnkraften subventioneras trots att riksdagen beslutat att så inte ska ske. Samhället står för risken för stora kärnkraftsolyckor. I Japan kostar olyckorna i Fukushima 1000 miljarder kronor och skattebetalarna får stå för notan. Det blir samma sak i Sverige vid en stor olycka. Subventioner som ekonomikåren tycks blinda för.

  2. Helge Andersson skriver:

    Håller med i sak fram till klimatsynpunkterna. Då begår M Radetzki samma grundlogikfel som politiker ofta gör. Kopplar ihop helt olika behov, kopplar ihop fakta och hypoteser på ett vis som leder till feltänk

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

De senaste kommentarerna

Prenumerera på artiklar


Senaste artiklarna

Ur arkivet