Stig-Björn Ljunggren: Energibolagen får klä skott för politiska elprishöjningar

Stig-Björn Ljunggren: Energibolagen får klä skott för politiska elprishöjningar

Det här är Stig-Björn Ljunggrens andra artikel av två där han beskriver hur elmarknaden uppfattas och varför. I dag om varför energibolagen får ”folk att gå igång”.

Varje gång det kommer någon stor nyhet där elbranschen är inblandad – som exempelvis diskussionen som nu försiggår om nätavgifterna – så brukar jag med perverst intresse följa diskussionerna i mediernas kommentatorsfält. Dessa läsarnas reaktionsyta brukar ju av någon anledning kallas för ”pissrännan”. Här kommer människors känslor och åsikter upp till ytan. Det som kallas för ”näthat” är väl väldigt träffande när elbolagen diskuteras… 

Och varje gång jag gör ett jobb för något energibolag får jag elaka kommentarer. Det värsta är kanske antydningar om att jag lika gärna borde kunna jobba för Hells Angels. Nu har jag jobbat för en del andra branscher också, exempelvis spelbranschen. Men inte ens då kom den typen av gliringar. Det är något speciellt med energiföretag.

En enkel förklaring är väl helt enkelt att det uppfattas som en bransch som utan större motstånd kan plocka åt sig av medborgarnas pengar. De låtsas konkurrens, men i själva verket är vi i händerna på dem som äger dessa surrande vattenkraftverk och reaktorer som gör att vi kan hålla stugan upplyst. Det är en slags överhet som frammanar den historiska bilden av Patron eller Kleven. Och får oss att mumla ”Budkavle går!” och samla oss till motstånd. Ibland funderar jag om denna bild snarare förstärks av att energiföretagen är så otroligt inställsamma och angelägna om att bilda familj med oss. Med sina olika Energibolagen skickar till och med julklappar och födelsedagspresenter för att visa sina vänlighet. Är det månne kontraproduktivt?

Möjligtvis finns en annan förklaring till varför energibolagen har problem. De har nämligen fått klä skott för alla de politiska insatser som höjt priserna på elektricitet. När det gäller andra områden brukar det vara företagen som lyckas få politikerna att ta skulden. Som exempelvis bensinpriset. Där är debatten mer inriktad på skatten än råvarupriset. Men här är det tvärtom. Politikerna har höjt skatterna på energi, bolagen har fått ta skulden. Så när politiken medvetet fördyrat energin – för att skrapa in pengar till statskassan och samtidigt stimulera en miljövänlig utveckling – har de duckat och låtit energibolagen ta all skit. Elbolagen har blivit hållbarhetspolitikens minröjningskompani. Konsumenten känner sig hunsad av märkliga räkningar, redan när man öppnar kuvertet så sjunker stridslusten.

Det är förstås också så, att vi här talar om ett område som har mer politisk laddning än andra. Politiker känner ansvar för, eller avkrävs ansvar för, priset på elektrisk ström. Frågan blir därmed en het potatis i diskussionen. Den blir diskutabel. Och varför? Skälet är det historiska förloppet. Det märks när energiproduktionen diskuteras idag. Då är avregleringarna mycket levande och många kräver återreglering, att staten helt tar över eldistributionen och kyrkan ställs tillbaka mitt i byn.

Att minnet av detta lever kvar beror också på, brukar det hävdas, att det från denna tid finns många personer kvar, typ experter inom partierna, ett antal statliga myndigheter, en slags kultur och tradition om att det egentligen är det offentliga som har ansvar. Något liknande finns inte för fruktimportörer, bryggeribranschen eller bland potatisodlarna. Kanske är det dessutom därför som vi skäller på Statens Järnvägar och infrastrukturministern när tågen inte går. Medan SAS och näringsministern klarar sig bättre undan om flyget har en dålig dag.

Att folk ”går igång på energibolag” hänger således ihop med att politikerna demonstrativt säger sig ha ansvar för detta område, betydligt mer än vad de hävdar när det gäller sådant som, typ, bilbranschen eller möbeltillverkning.

Det är också ett område där experterna har starkt övertag, det är svårt för en lekman att ta ställning till grälet om vindkraftens för- och nackdelar. Eller ha synpunkter på när samtalet djupnar kring fjärde generationens kärnkraftsverk. Kanske har detta att göra med att elbolagen lyckats bli ”Det Andra”. Vi har alltid ett behov av något att hata och frukta. Det kan vara ryssen, muslimen eller tysken. Kanske rumänska tiggare. Eller pesten, inflationen, kanske mördarsniglar eller andra påfallande irritationsmoment som grävlingar och vargar som vägrar låta sig förflyttas. Det här har också politikerna uppfattat.

Deras uppdrag är att sköta vårt förhållande till ”Det Andra”. Eftersom politikerna fortsätter att ge sken av att el är deras ansvar så fortsätter medborgarna att uppfatta det som ett politikområde. Som skiljer sig från hur den demokratiskt framröstade makten förhåller sig till typ livsmedel eller bilar. När det gäller elbolagets förehavanden så ställer vi politikern till svars. Men den lokala bilhandlarens prissättning eller ICA-handlarens utbud ser vi inte som politiskt.

Och kanske är det så, att folks omättliga behov av att skälla på elbolagen har med detta att göra. De betraktas som villkorligt frigivna från den politiska sfären. När de inte agerar som allmänhetens tjänare så blir folk förbannade, allt från vanligt folk i stugan till de mest infernaliska foliehattarna.

Stig-Björn Ljunggren

2 Kommentarer
Av Agneta
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Hans G Johansson skriver:

    Nja, med all respekt för dina insikter men räknar du verkligen rätt nu Lennart?

    Vid avregleringen var råkraftpriset ungefär 25 öre. Jag villl jag minnas att vi på Sydkraft då räknade med en priskorridor på 23-27 öre över tiden, allt annat lika. Vilket också i stort var terminspriserna på Nord Pool fram till den vattenrika och översvämningsdrabbade sommaren 2000 då priset några månader föll ner mot 12-15 öre.

    Så från råkraftpriset 1995 till dagens prisnivå kan det väl inte vara en 4-dubbling av elpriset? Detta även om det tillkommit nya myndighetsavgifter, höjda produktions- och fastighetsskatter för kraftverken, certifikatskostnader och annat som påverkats av politiska beslut – utöver skatt och moms.

    Om det ska vara möjligt med ett fyrdubblat elpris sedan 1995 verkar det som du innan avregleringen köpt el som varit underprissatt av den lokale koncessionsinnehavaren – och det kan väl inte vara fallet?

  2. NilsLennart skriver:

    Före avregleringen var enligt förarbetet till den nya ellagen, låga, stabila och förutsägbara elpriser målet. Mitt elpris, bortsett från nät, skatt och moms har fyrdubblats sedan 1995! Är det ”politiska ” elprishöjningar???

Prenumerera på artiklar


Boken om Sveriges gasberoende

Läs boken om vad Sverige använder energigas till och hur sårbar den svenska gasförsörjningen är.

Boken om Sveriges elsystem

Det svenska elsystemet går i otakt med omvärlden och marginalerna krymper. I ett läge där vi behöver allt högre överföringskapacitet i elsystemet har denna i stället krympt och elpriserna har skjutit i höjden. I den här boken beskriver tre initierade ingenjörer hur trenden kan vändas.

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet